CIMAROSA: L’OLIMPIADE
Lovell, Pérez, Lys, Beaumont, Ortscheidt, Banfield.
Les Talens Lyriques/Rousset
CVS143 [2 CD]
Distr: Naxos
Domenico Cimarosa är i dag mest bekant för operan om det hemliga äktenskapet, Il matrimonio segreto, som har framförts både på Kungliga Operan (visserligen inte sedan 1948) och Drottningholmsteatern, senast 2013. Jämte kompositörer som Baldassare Galuppi, Niccolò Piccinni eller Antonio Salieri tillhörde de den generation operakompositörer som skrev en rad buffaoperor och därmed etablerade genren de sista decennierna av 1700-talet.
Cimarosas L’Olimpiade var ovanligt framgångsrik. Premiären 1784 följdes av en rad framföranden i operahus runt om i Europa ända fram till 1806. En del av framgången berodde förmodligen på att historien var välkänd, dessutom tonsatt av en rad kompositörer ända sedan 1733 i Antonio Caldaras version. Metastasio skrev librettot som senare användes av Vivaldi 1734 (aktuell nu på Folkoperan i vinter), Pergolesi 1735, Galuppi 1748, Johann Adolf Hasse 1756, Niccolò Jommelli och Piccinni 1761, Josef Mysliveček 1778, Cimarosa 1784 och ända fram till Gaetano Donizettis aborterade försök 1817; detta för att nämna ett urval.
Det ligger alltså ett halvsekel mellan Vivaldis och Cimarosas Olympiader, och librettot hos de båda må skilja sig aningen åt, men grundhistorien är densamma: hur Licida lurar Megacle att anta hans namn i olympiaden för att därmed vinna kung Clistenes dotter Aristea som pris. Hon är i sin tur förälskad i just Megacle, som slits mellan sin vänskap till Licida och kärlek till Aristea. Till detta kommer kungens förlorade son och hur makten kan bevekas att visa nåd. Kärlek som maktens rätta känsla är ju alls inget ovanligt grundtema i operavärldar, både då och senare.
Cimarosas opera har dock färre arior än Vivaldis (16 gentemot 20), vilket innebär att recitativen är många och inte sällan lite långa. I Christophe Roussets inspelning är detta likväl inget som stör framförandet. Hans Les Talens Lyriques blir allt bättre med åren. Här finns en klangtäthet parad med inte bara en lätthet, utan också med de blixtsnabba kasten mellan stillsamma partier som mjukt fås att explodera i forte. Orkestern är en ren njutning att lyssna till, inte minst i hur snyggt den följer solisterna, vilka i sin tur är utvalda med finess för att harmoniera med varandra.
Megacle sjungs av Maite Beaumont, en mezzosopran som med sin mjukskarpa stämma nästan kan misstas för en countertenor. Mathilde Ortscheidt, den andra mezzon här, gör Licida med bett och en skugga av den list som rollen karaktäriseras av. Argene, sopranen Marie Lys, har en stillsam men samlad sopran och Clistene en trygg tenor i Josh Lovell. Men främst bland likar i denna samsjungna ensemble är den spanska sopranen Rocío Pérez, hennes Aristea kan sjunga mjukt som bomull likaväl som skarpt som stål. Lyssna på hennes aria ”Mi sento, oh Dio! Nel core” i andra akten. Så ska det låta.
Claes Wahlin