AULETTA: L’ORAZIO
Patchornik, La Grotta, Loi, Licari, Kawałek, Delgado Díaz.
Orchestra Barocca Modo Antiquo/Sardelli
Dynamic CDS8032 [2 CD]
Distr: Naxos
Verktrohet är inte ett begrepp som alltid kan användas om barockopera. Pietro Aulettas buffa L’Orazio hade premiär i Neapel under karnevalen 1737 och fick en rad framföranden de närmaste decennierna. Eller rättare: en opera med samma namn och med rester från premiären 1737 fick en lång rad framföranden de närmaste decennierna. Kompositörens namn försvann strax efter premiären och verket tillskrevs andra upphovsmän. Ofta anfördes Giovanni Battista Pergolesi eller Gaetano Latilla som kompositör. Vid något tillfälle angavs i stället för ett namn ”flera kompositörer”, vilket låter rätt uppgivet, även om vi befinner oss i en tid innan konstnären fick den status romantiken kom att förläna denne. Varje produktion var alltså olik alla andra, endast en handfull arior från 1737 ska ha överlevt alla versioner, medan det ständigt tillkom nya arior.
Samma öde drabbade librettisten, Antonio Palomba, till den grad att föreliggande inspelning, valt ett manuskript från 1740 (som anses ligga ungefär halvvägs mellan Aulettas original och efterföljande ”korrupta” versioner under det följande decenniet). I denna version ryms vid sidan av rester från Auletta/Palomba ett halvdussin andra upphovsmakare. Det handlar alltså om en pasticcio, ett verk som över tid sammanställts av flera kompositörer och librettister, alls inget ovanligt för en tid när statusen för kompositörer och librettister är att jämföra med hantverkares. Som kuriosa kan nämnas att av de sex bevarade partitur som finns av operan, befinner sig ett i Stockholm. Man undrar om och i så fall när och var den spelades här.
Detta är den första inspelningen någonsin av Aulettas dramma giocoso per musica. Faktum är att verket, låt vara att det kan beskrivas som en charmig bagatell avseende handling och format (två timmar), samtidigt är en metaopera. Här har vi musikläraren Lamberto som föredrar den mer begåvade eleven Giacomina framför den mindre begåvade Lauretta. Den senare är dessutom Lamberto lite betuttad i, något även impressarion Colagianni är. På köpet bland musiklektionerna får vi en kort lektion i hur kontraktering av sångare kunde gå till under 1700-talets första hälft.
”Handlingen i denna komiska historia är alltså inte särskilt märkvärdig, musikaliskt är den kanske inte heller banbrytande, men elegansen och det lätta handlaget hos solisterna är vad man utan ironi kan kalla förtjusande.”
Sedan har vi Leandro, som egentligen heter Orazio och maskerad tvivlar på sin älskade Giacomina (som egentligen heter Ginevra), som i sin tur tror att Leandro/Orazio har en affär med Elsa, som i själva verket är hans syster. Dessa förväxlingar i operamiljö framförs med lätt hand av Orchestra Barocca Modo Antiquo under Federico Maria Sardellis återhållna och precisa ledning i denna liveinspelning från Festivalen della Valle d’Itria 2023, en operafestival som främst iscensätter bortglömda operor eller sällan framförda versioner av mindre okända operor. Förra året hölls den 50:e festivalen nere i Apulien.
Handlingen i denna komiska historia är alltså inte särskilt märkvärdig, musikaliskt är den kanske inte heller banbrytande, men elegansen och det lätta handlaget hos solisterna är vad man utan ironi kan kalla förtjusande. Shira Patchorniks lyriska sopran passar utmärkt för den milda misströstan som länge präglar Leandro/Orazio, liksom hans älskade Giacomina/Ginevra får sätta ner foten mot männen omkring henne genom Valeria La Grottas spotska sopran.
Klingar vackert gör den tredje sopranen i ensemblen, Martina Licaris Elsa, den plötsligt uppdykande systern till Leandro/Orazio.
Vi hör den något otålige musikläraren Lamberto, Matteo Lois ljusa baryton, kryssa mellan lusten till musiken och lusten till Lauretta, Natalia Kawałeks (numera Kawałek-Plewniak) vässade mezzosopran, som raskt avvisar den fumlige impressarion Colagianni, operans minsta roll, men nog så hörvärde tenoren Camilo Delgado Díaz.
L’Orazio torde vara ett representativt exempel på gamla tiders underhållning. Att man så gärna strök, bytte ut och la till arior genom alla decennier som operan framfördes har en viss charm, idén om verktrohet var fjärran, men publikens rätt att roas var stark.
Claes Wahlin
