Halévy: La Reine de Chypre
Gens, Dubois, Dupuy, Huchet, Stamboglis, Sargsyan, Lavoie. Orchestre de chambre de Paris, Coro della Radio Fiamminga/Niquet
Bru Zane ES1032 [2 cd]
Distr: Naxos
”Denna graciösa enkelhet är perfekt, klar och kan genast förstås, denna melodi är på alla sätt fri från alla stela strukturer… den är fri, den är dramatisk ur alla aspekter”. Det är ett av många lovord som Richard Wagner slösar över den franske operakompositören Fromental Halévys (1799–1862) opera La Reine de Chypre efter urpremiären i Paris 1841. Wagner, som var närvarande, skrev fyra lovordande artiklar i Revue et Gazette musicale de Paris och senare även i Dresdner Abendblatt och arrangerade operans klaverutdrag. Halévys opera kommer också att vara föremål och en positiv förebild för några av Wagners tidigast formulerade teorier om operakonsten och sångens uppgift i musikdramat, ett decennium före hans stora reformskrifter.
Men Halévys opera om den sista drottningen på Cypern behöver sannerligen inte sanktioneras av Wagnerskt konstfilosofiskt djup. Intresset för Fromental Halévy har under de senaste decennierna ökat markant. Han skrev ett 40-tal operor i olika genrer däribland Judinnan, hans mest kända och av många sedd som den bästa i genren grandopéra, den franska operaromantikens stora utstyrselstycke. Den spelas numera relativt ofta, på Göteborgsoperan 2014. Judinnan utspelas på 1400-talet, men dess tematik, antisemitism och religionsmotsättningar mellan kristna och judar, behöver knappast någon regimässig uppdatering för att förstås i vår nutid där omfattningen, brutaliteten, ondskan vida överstiger den tragiska handlingen i Halévys opera.
La Reine de Chypre, en grandopéra, blev en stor succé som till och med överträffade den tidigare Judinnan. Denna drottning av Cypern i Halévys opera är Caterina Cornaro, en historiskt verklig person från andra hälften av 1400-talet. (Se även recension av Donizettis opera Caterina Cornaro). Hon tillhörde en venetiansk patricierfamilj och blir tidigt redskap för Venedigs maktanspråk över Cypern. Som fjortonåring blev hon bortgift med kungen av Cypern ur den franska adelssläkten Lusignan som länge regerat på Cypern. Men kungen dör kort därefter och Caterina blir den sista drottningen över kungariket Cypern.
Genom romantiserad historieskrivning och tilldiktade intriger blir Caterina Cornaros märkliga öde ett tacksamt underlag för flera operor. Med minst fem operor under loppet av bara några få år verkar en liten Caterina Cornaro-boom ägt rum under 1840-talet. Först var tysken Franz Lachner (numera mest känd för att ha komponerat recitativen som ersatte den talade dialogen i Cherubinis Medea). Sedan kom Halévys opera, som antagligen var ett incitament till Donizettis opera Caterina Cornaro. Irländaren William Balfe satte handlingen till engelsk text under titeln The Daugher of St. Mark och ett par år senare kommer Giovanni Pacini med ytterligare en italiensk version. (Den prinsessa från Cypern som vi möter i Lars-Erik Larssons opera är dock en annan.)
”Ett ledmotiv av punkterade upprepningar på samma ton åtföljt av uppåtgående oktav med djävulsintervallet tritonus återkommer på flera ställen för att understryka Mocenigos och rådets ondskefulla terror. Motivet lär ha inspirerat Wagner till Tarnhelmmotivet i Nibelungens ring.”
Librettot av Jules-Henri Vernoy de Saint-Georges visar på en tendens i fransk historieforskning som utgår från den franske historieforskaren och Napoleonvännen Pierre Darus monumentala verk om Venedigs historia. Daru var en högt uppsatt militär under Napoleonkrigen och episoden om Caterina Cornaro kan därigenom ha fått en politisk vinkling. Genom att ställa den venetianska republiken i negativ dager och framställa den fruktade ”Consiglio dei dieci” (De tios råd), Venedigs hemliga polis och inkvisitionsdomstol, och dess representant Mocenigos mordiska konspirationer extra brutalt, ville Daru få Napoleons störtande av den venetianska republiken 1797 att framstå som en frihetsgärning.
Den förtäckta despotism som utgick från De tios råd fick också sitt uttryck i Halévys partitur. Ett ledmotiv av punkterade upprepningar på samma ton åtföljt av uppåtgående oktav med djävulsintervallet tritonus återkommer på flera ställen för att understryka Mocenigos och rådets ondskefulla terror. Motivet lär ha inspirerat Wagner till Tarnhelmmotivet i Nibelungens ring.
La Reine de Chypre föreligger i en inspelning från 2018 på skivmärket Palazzo Bru Zane. Här klingar nämligen ett helt underbart rikt partitur: storslagna och känslosamma arior med en alldeles egen melodisk rikedom, dramatiska duetter, ensembler och en raffinerad orkestrering.
I titelrollen har man slagit på stort med Véronique Gens. Hon har inga problem med att rollen egentligen var skriven för den uppburna mezzosopranen Rosine Stoltz. Med sin läckra genuint franskklingande soprantimbre är Gens perfekt för operans rörliga sångdeklamation. Gerards parti skrevs för Gilbert Duprez, som redan gjort sensation och sånghistoria genom att utstöta tenorens höga C med full röst. Cyrille Dubois gör glidningarna upp till de många höjdtonerna med stor elegans och stilkänsla, även om man ibland skulle önska mer av dramatisk forza i de passionerade partierna.
Ytterligare en tenor, Éric Huchet, låter vackert men övertygar inte som operans skurk Mocenigo. Det borde ha varit en bas som i Donizettis opera. Étienne Dupuy är utmärkt som den olycklige kungen av Cypern Jacques de Lusignan. Som varande den enda basen i rollistan med bara en kvinnoroll och tre tenorer bryter Christophoros Stamboglis som Andrea Cornaro av med välgörande röstmörker.
Som barockspecialist kan Hervé Niquet med Paris kammarorkester få fram det mesta ur Halévys raffinerade instrumentalfärger men ger även stöd och sammanhållning till den flamländska radiokören i de massiva körpartierna.
Inspelningen har vunnit många priser, bland annat tidskriften Gramophones som bästa operainspelning. Det är inte svårt att förstå varför.
Erik Graune
