MASSENET: ARIANE
Edris, Aldrich, Borras, Bou, Robard-Gendre, Croux, van Wanroij, Dubruque, Estèphe.
Münchner Rundfunkorchester, Chor des Bayerischen Rundfunks/Campellone
Bru Zane BZ 1053 [3 CD]
Distr: Naxos
Bolaget Bru Zane fortsätter oförtrutet att ge ut ovanliga franska operor och operetter. Nu har turen kommit till Jules Massenets variant av Ariadnemyten, på franska naturligtvis kallad Ariane. Om jag har räknat rätt, presterade Massenet inte mindre än 24 operor plus några halvsceniska oratorier. Ariane kommer mot slutet av hans karriär, uruppförd på Stora operan i Paris 1906 efter att han skrivit för andra scener i hela tolv år. Även om den i dag verkligen inte spelas ofta, blev urpremiären en succé – verket spelades 60 gånger och återkom 1937.
Massenet hade samma problem som den lika produktive Richard Strauss, att han efter några ihållande succéer fick svårt att variera sig. Hans båda styrkor – en fantasifull melodirikedom och en osviklig känsla för lokalkoloriten i sitt tonspråk ‒ fick allt svårare att infinna sig. Men precis som Strauss fick han till en riktig succé mot slutet: några år efter Ariane uruppfördes Don Quichotte i Monte Carlo.
Och för att dra en sista parallell till hans tyske kollega, så gjorde de alltså båda en opera om Ariadne. Trots att Strauss version kom bara sex år efter Massenets, så är det förstås ljusår mellan de båda verken rent stilistiskt. Librettot till Massenets opera skrevs av Catulle Mendès, som utan någon litterär förlaga härjade högst fritt med den grekiska mytologin. Vi får vara med om helt andra delar av myten än hos Strauss: denna femakts-grand opéra börjar på Kreta, där Theseus med hjälp av Ariadnes garnnystan tar sig ur labyrinten efter att ha dödat odjuret Minotauros. Med på resan därifrån är även Ariadnes syster Fedra – och visst är det samma Fedra som blir Theseus tredje kärlek och senare förälskar sig i sin styvson.
”Jean-François Borras har fått ett ovanligt lyriskt tenorparti på sin lott för att föreställa en sådan hjälte och i slutet väcker han lika litet sympati som Pinkerton.”
Här uppstår tycke redan på väg in i akt två, ombord på skeppet, och väl framme på Naxos tvingas Ariadne inse faktum: Theseus har vänt sin håg mot systern som dessutom besvarar hans kärlek, om än högst skuldmedvetet. Fedra blir så arg på sina egna känslor att hon skäller ut en staty av kärleksguden, som svarar med att låta statyn krossa henne till döds. Den förtvivlade Ariadne går då likt en annan Orfeus ner till underjorden för att kräva sin syster tillbaka. Och hon lyckas faktiskt övertala underjordens gudinna Persefone. Men kärt besvär förgäves: väl uppe på jorden igen tvingas Ariadne åse att attraktionen mellan Theseus och Fedra består. De lämnar Naxos medan Ariadne följer några sirener ner i havet och dränker sig. Ingen Bacchus som kommer för att trösta alltså, men Massenet gjorde faktiskt en uppföljare tre år senare med just det namnet. Den blev dock inte alls samma succé som Ariane.
Som så ofta hos Massenet, så tar hans musik tag ju längre handlingen lider. Från och med akt tre börjar man känna igen honom från hans bästa stunder. Där finns bland annat ett ljuvligt arioso för Ariadne där hon ber systern tala för hennes sak inför Theseus. Och i fjärde akten, som utspelas i underjorden, utgör Persefone en högst originell roll i djupt altläge. I en annan Rosenaria än hos Mozart låter hon sig övertalas via ett fång friska rosor från jordytan, och Julie Robard-Gendre gör den med tätt klangfullt mörker.
Men de tre huvudrollerna är givetvis Ariadne, Theseus och Fedra. Jean-François Borras har fått ett ovanligt lyriskt tenorparti på sin lott för att föreställa en sådan hjälte och i slutet väcker han lika litet sympati som Pinkerton. Men i denna akt får han äntligen några bredare fraser som Borras gör med lika säker som vacker höjd.
Rivalen Fedra är skriven för dramatisk sopran, medan den här görs av mezzon Kate Aldrich. Hon har intensitet och sprakande härlig timbre men tvingas ibland forcera på höjden. Bäst är sopranen Amina Edris i det tacksamma titelpartiet med ljuvlig frasering, utsökta pianissimon och en stilkänsla som tar tag.
Det sistnämnda har även dirigenten Laurent Campellone i spetsen för Münchens Radioorkester och Bayerska Radions kör, som fått ett stort och omväxlande parti att bita i. Inspelningen rekommenderas framför allt för dem som redan är frälsta på Massenet och senromantisk fransk opera. För man ska knappast vänta sig att verket håller samma nivå som Manon, Werther eller Thaïs.
Göran Gademan
