En av de riktigt stora, den belgiske basbarytonen José van Dam, har avlidit 85 år gammal. van Dam föddes i Bryssel 1940 och kom redan som sjuttonåring in på Kungliga Musikkonservatoriet i Bryssel där hans sånglärare var Frédéric Anspach. Redan efter ett år examinerades han med otaliga diplom och första priser i sång och operaframställning. Han måste ha varit den yngste Don Basilio i Barberaren i Sevilla någonsin när han debuterade på operan i Liège 1960, tjugo år gammal.
Efter ett år i Liège kom José van Dam till Stora Operan i Paris där han blev kvar fem säsonger med Escamillo i Carmen som en av de största rollerna. Därefter blev det två år som han delade mellan Genève, La Scala, Covent Garden och Paris. Efter det låg hela världen för hans fötter: han frilansade på de allra största operahusen med alla de största sångarna och dirigenterna – förutom de redan nämnda blev det även Metropolitan Opera, Wiener Staatsoper, Deutsche Oper i Berlin, givetvis La Monnaie i Bryssel och Teatro Colón i Buenos Aires samt åtskilliga festivaler i Salzburg, Aix-en-Provence och Orange.
Som basbaryton hade José van Dam en mycket rik repertoar. Han sjöng allt ifrån Mozart (Figaro, Leporello, Don Alfonso, Talaren och Sarastro) till Verdi (Filip II i Don Carlos – naturligtvis i den franska versionen), Wagner (Holländaren, Hans Sachs och Amfortas) och Richard Strauss (Jochanaan och Barak). Men hans specialitet blev inte minst franska roller: Escamillo, Mefistofeles i såväl Gounods Faust som Berlioz’ Fausts fördömelse, skurkrollerna i Hoffmanns äventyr, Golaud i Pelléas och Mélisande, titelrollen i Massenets Don Quichotte samt flera av Offenbachs operetter. Han uttryckte det själv som att han undvek ”hojtarroller”. Därför blev det varken Wotan eller Alberich i Nibelungens ring, och heller inte Telramund i Lohengrin. I Fidelio sjöng han Don Fernando och inte Don Pizarro.
Ett annat rollfack som inte tycktes roa honom var komiska gubbroller hos Rossini, trots debutrollen. Däremot uruppförde han ett par operaverk: vid urpremiären av Darius Milhauds La Mère coupable i Genève 1966 sjöng han rollen Master Fal (detta är fortsättningen på Beaumarchais Figaro-trilogi). Än mer prestigefullt var att Olivier Messiaen skrev titelrollen för honom i den stort anlagda operan Saint François d’Assise, uruppförd på Parisoperan 1983.
Även van Dams konsertrepertoar var rik, och han sjöng flertalet Requier av Verdi och Brahms etc. liksom Beethovens nia och Haydns oratorier. Han sjöng gärna romanser och då allra helst inom den franska repertoaren, s.k. mélodies.
José van Dam hörde till den sångargeneration då skivindustrin peakade med enormt många kompletta operainspelningar. Listan skulle därför bli oändlig, men några måste ändå nämnas – framför allt var han en av Herbert von Karajans favoritsångare, varför han ofta medverkar i de sammanhangen. Med Karajan har han spelat in bland annat Don Fernando i Fidelio, Figaro i Figaros bröllop, Jochanaan i Salome, Golaud i Pelléas och Mélisande, Amfortas i Parsifal, Farao i Aida, Sarastro i Trollflöjten, titelrollen i Den flygande holländaren, Brahms Ein deutsches Requiem och Beethovens 9:e symfoni.
För den franska repertoaren gällde andra dirigenter, inte minst Michel Plasson (Massenets Manon och Don Quichotte samt Gounods Faust, m.fl.). Andra viktiga inspelningar är Escamillo i Carmen under Georg Solti, två gånger Hoffmanns äventyr (Sylvain Cambreling och Kent Nagano), Filip II i Don Carlos under Antonio Pappano, Paolo i Simon Boccanegra under Claudio Abbado samt Hans Sachs i Mästersångarna i Nürnberg under Solti.
På dvd och film medverkar José van Dam bland annat i Joseph Loseys berömda Don Giovanni-film som Leporello, i Luc Bondys Don Carlos-uppsättning på Théâtre du Châtelet samt i Mästersångarna från Zürich under Franz Welser-Möst. Han blev naturligtvis rikligt belönad med priser och utmärkelser. Åtta olika internationella priser vann han för sina inspelningar. Vid Deutsche Oper i Berlin utsågs han till Kammersänger och 1998 dubbades han av kung Albert II till baron. van Dam anlitades ofta av det belgiska kungahuset att sjunga vid kungliga bröllop eller begravningar.
José van Dam var en mycket unik sångare; det var nästan som att han skapade ett eget röstfack. Hans sångteknik var exceptionellt god – trots eller kanske tack vare att rösten var relativt stor forcerade han den aldrig någonsin, hur dramatiska partier han än sjöng. Timbren var utsökt vacker och personlig, stilkänslan osviklig och han var en mycket fin skådespelare. Medan jag skriver de sista raderna hör jag honom för skojs skull till sist som Don Alfonso i Così fan tutte. Hur han levererar recitativen i den första scenen kan utgöra en skola för hur många unga sångare som helst. Så enkelt och så svårt – dit når man bara efter en omfattande karriär.
Göran Gademan