Olympiaden på Folkoperan

Operaparodi som inte riktigt når mållinjen

Nog är det fint att det fortfarande trycks program till operaföreställningar, häften som är det enda handfasta minnet när väl ridån för sista gången gått ner. Allt oftare fylls de tyvärr mindre av fakta kring verket, hellre gott om föreställningsfotografier och en och annan intervju.

Folkoperans program till Antonio Vivaldis Olympiaden är i princip renons på fakta. Här står ingenting om verket, i stället handlingen, en fritt associerande text av Göran Greider och några klämkäcka frågor till kapellmästaren Peter Spišský. Det kan alltså vara värt att säga något om Vivaldis opera.

Premiären i Venedig 1734 skedde i ett tämligen dramatiskt sammanhang. Vivaldi hade varit borta från Venedig några år, trött på stadens konservativa musiksmak. Pietro Metastasio – librettogiganten – stod för en estetik som hävdade andra, universella värden. Det förra representerades på den mest prestigefyllda scenen, Teatro San Giovanni Grisostomo, medan Vivaldis opera fick premiär på Teatro Sant’Angelo (ett förhållande som kanske skulle kunna översättas till Kungliga Operan vs. Folkoperan). Att Vivaldi dessutom använder en text av Metastasio, med rötter i den neapolitanska skolan, handlade förmodligen om taktik från Vivaldis sida. Så redan utanför Olympiaden pågick ett slags tävlan; något som knappast gick dåtidens publik förbi.

Handlingen i operan, löst baserad på ett avsnitt i Herodotos ”Historia”, var välbekant för publiken: vi möter missförstånd kring kärlek och vänskap med för genren typiska förväxlingar – försvunnen son trodd död, missriktad kärlek, etc. Vi följer hur Megacle byter plats med Licida i de olympiska spelen där priset är Kung Clistenes dotter Aristea, som är föremål för Licidas heta önskan, men älskar och älskas av Megacle.

Historien var populär, över hundra utgåvor av Metastasios libretto är bevarade och åtminstone hälften av dessa blev operor av dåtida storheter som Antonio Caldara (först ut 1733), Giovanni Battista Pergolesi, Baldassare Galuppi, Johann Adolph Hasse, Giovanni Paisiello fram till Domenico Cimarosa 1798. Till och med Mozart och Beethoven fann anledning att tonsätta några avsnitt. Vivaldi stryker och lägger till, framför allt i recitativen, något som man ytterligare har gjort på Folkoperan.

”Metaforer i ariorna konkretiseras när de kan – arian om en båt i storm på havet ackompanjeras av en leksaksflotta som guppar förbi.”

Regissör Charlotte Engelkes har tagit mer fasta på olympiadens tävlingar än Olympens gudar. Liksom man gjorde i Paris på Théâtre des Champs-Élysées under sommarolympiaden för två år sedan är uppsättningen fylld av akrobatiska atleter med kostymer av en legering mellan sportkläder och grekiska togor (även orkestern). Med få, om ens något undantag tycks ariorna vara en förevändning för koreograferade sportklipp. Det spelas hockey, åks skidor, klättras på rep, simmas, utövas skidskytte och anordnas löptävlingar. Själva tävlingen i operan sker, kan det vara bra att känna till, alltså off stage. Metaforer i ariorna konkretiseras när de kan – arian om en båt i storm på havet ackompanjeras av en leksaksflotta som guppar förbi. Megacle sjunger om att vara fångad i ett nät, och gör det fångad i ett nät (så även i Paris). Jag skulle bli förvånad om inte någon i det konstnärliga teamet råkade befinna sig i Paris sommaren 2024.

Engelkes använder dock inte konceptet för att förtydliga operans motiv, där just vänskapen och dess pris dramatiseras. Vad vi möter är en parodi, något som blir tydligare vartefter med inlagda karikatyrer på sportreferat. Svårigheten med parodier är att man måste känna till förlagan, veta vad som parodieras. Här blir det snarast en parodi på ett visst slag av italiensk barockopera, en genre som nästan aldrig framförts i Sverige (Drottningholmsteaterns Il Giustino av Vivaldi 2022 är ett undantag som bekräftar regeln). Nu må akrobaterna i ensemblen vara nog så skickliga, men nog är det synd att de så ofta stjäl fokus från solisterna. Det är som man inte riktigt litar på musikens bärkraft utan måste förstärka den med muskelkraft. 

Scenen strålar i alla fall av solsken där de marmorvita pelarna och utsidan den likaledes vita arenan tronar mot fondens handmålade, blåskimrande medelhav. Det är lika enkelt som självklart, även om slutscenens förvandling till en grekisk ruin blir oklar – vad är det som gått i graven? Barockoperan? Vivaldi?

Ensemblen är en smula ojämn. Med få undantag är solisterna inte tillräckligt ekvilibristiska, just det som Vivaldi excellerade i. Att röstfacken skiljer sig från partituret må vara förlåtet (ont om kontraalter) och nog har Ebba Lejonclous Megacle en fin röst, men inte riktigt styrkan, liksom countertenoren Stephen Yeseta som Licida sceniskt må ta plats, men vokalt är han för raspig (även om rollen är skriven för en kontraalt). Amie Foon (Aristea) har inledningsvis lite svårt, men rösten växer vartefter. I stället är det Aminta (Licidas förtrogna) som Solveig Bergersen ger vacker gestaltning. Så även Licidas egentliga kärlek, Argene, där Sally Lundgren sätter ett snyggt avtryck.

Kontrasten blir tydlig mot de båda manliga rollfacken, Erik Rosenius Clistene, vars bas tycks sjunga övriga av banan, och Bernt Ola Volungholen (Alcandro), som med sin lekfulla baryton plötsligt låter ana en annars saknad vokal nivå. 

Lyckligtvis är orkesterspelet av jämnare och bättre klass. Under Peter Spišskýs ledning får de tolv musikerna fram både ett tempo och en fjädrande lätthet som nog aldrig har hörts på Folkoperan tidigare. Här finns även ett driv i recitativens ackompanjemang av Marcus Mohlins cembalo och Mattias Rodricks cello. Inga parodier där i alla fall.

Claes Wahlin