Karmelitsystrarna på Det Kongelige Teater, Köpenhamn

I Sverige kallar vi Francis Poulencs opera för Karmelitsystrarna, medan man i Danmark har behållit originaltiteln Dialogues des Carmélites eller använder översättningen Karmeliterindernes samtaler. Det finns en poäng med att låta ”samtal” eller ”dialog” stå kvar i titeln. Det markerar det spänningsfält mellan intimt och samhälleligt som Poulenc på ett så märkligt vis lyckas skapa och vidmakthålla genom hela operan. Hur en människa kan tackla sin dödsångest i skuggan av en revolutionär samhällelig omvälvning och våldsvåg gestaltas hela tiden via samtal mellan två personer i taget. Poulenc skrev själv librettot efter George Bernanos drama, och oerhört skickligt speglar han redan i librettots utformning dessa nästan outhärdliga spänningar mellan individer och kollektiv. Och därtill denna intensivt känsloladdade, smärtsamt sköna men totalt osentimentala musik.

Barrie Koskys uppsättning av Poulencs opera är ursprungligen gjord för Glyndebourne, och när jag nu ser den i Köpenhamnoperans version slår det mig på nytt vilket fullödigt musikdramatiskt mästerverk detta är.

Katrin Lea Tags scenografi utgörs av ett klaustrofobiskt slutet rum avsmalnande inåt fonden. De sexton nunnorna liksom avsöndras ur de kompakta murarna. Blanche med sin djupa ångest inför både livet och döden slits mellan den gamla priorinnans vilda ångest inför döden och den unga Constances fullkomliga tillit både till liv och död.

Det är många viktiga roller i Karmelitsystrarna, och man har i Köpenhamn kallat in en blandad skara internationella sångare i rollerna, endast Sine Bundgaard som Madame Lidoine och Jens Søndergaard som Blanches far är danska. Elena Tsallagova – med kaukasiska rötter – gör i huvudrollen som den hudlöst plågade Blanche, en skakande stark insats, även om hennes lyriska sopran är så stor och färgrik att den nästan motverkar trovärdigheten hos Blanches bräckliga gestalt.

Den franska mezzosopranen Doris Lamprecht spelar ut den gamla priorinnans ångestkval med största intensitet, en effektfull kontrast mot den amerikansk-karibiska sopranen Juliana Zaras lätta luftiga toner som ljusgestalten Constance. Moder Marie, den som allra häftigast ser fram mot martyrdöden men som inte får uppleva den, görs av den kroatiska mezzosopranen Diana Haller, men hon får inte riktigt den centrala plats i operan hon annars ofta har (jag såg en gång Anja Silja i den rollen, och hon gav den en helt annan dignitet). Den argentinske tenoren Juan Francisco Gatell övertygar som Blanches kärleksfulle men oförstående bror. En skara sångare från världens alla hörn alltså men som ensemble absolut homogen.

Barrie Kosky är en mästare på att mästra stora människomassor på scenen, och när klostrets murar rasar och pöbeln väller in över de arma nunnorna blir atmosfären allt tätare. Särskilt som tajmningen mellan scen och musik hela tiden hålls i fullkomlig balans. Nunnorna får håret avklippt, alla deras insignier berövas dem, och slutet då de sjungande Salve Regina en efter en förs ut till giljotinen blir just så isande sakligt och för oss i publiken så gastkramande som tonsättaren avsett.

Den här musiken är en specialitet för Det Kongeliges chefsdirigent Marie Jacquot, men hon har varit uppbunden av samma verk fast på Dresdenoperan och kunde inte bli aktuell förrän till den sista föreställningen en månad efter premiären. Lite dålig planering där, men ersättaren Asher Fisch har gjort ett strålande instuderingsarbete och har liksom regissören fokuserat på verkets urstarka dramatiska potential.

Lennart Bromander