PURCELL: DIDO OCH AENEAS
Yoncheva, Nombre, Charles, Varga-Tóth, Gaillard, Kasti, Gluck, Aymonino.
Chœur & Orchestre de l’Opéra Royal/Plewniak
CVS188 [1 DVD, 1 BLUERAY]
Distr: Naxos
GAY: THE BEGGAR’S OPERA
Burt, Klein, Batter, Purkiss, Thornber, Brereton, Nelson, Lopeman, Wilkinson, Drew, Fitzsimmons, Owen, Leaver, Dunn, Dalton, Prah.
Les Arts Florissants/Christie
Opus Arte OA1328D [1 DVD]
Distr: Naxos
Sedan några decennier tillbaka har uppfattningen varit att Henry Purcells kortopera Dido och Aeneas framfördes en enda gång under tonsättarens livstid, och det vid ett flickpensionat i Chelsea 1689. Musikforskarna Bruce Wood och Andrew Pinnock publicerade 1992 en studie med starka argument för att operan framfördes redan i början av 1680-talet och förmodligen spelades vid något hov, möjligen kungligt. Några definitiva bevis föreligger ännu inte, men ett av argumenten handlar om att operan kräver mer scenteknik än vad som var tillgängligt på ett flickpensionat. Man kan givetvis undra om en opera där en prins överger en drottning var särskilt passande inför en hovpublik, men samma undran gäller givetvis också inför en publik av skolflickor.
Cécile Roussats och Julien Lubeks uppsättning (de står för såväl regi och scenografi som ljus) för Versaillesoperan sparar inte på effekterna. Sjömonster, flygande häxor, karga klippöar och en gigantisk bläckfisk ryms bland svepande tygsjok som havsvågor. Den färgrika och mycket rörliga iscensättningen är både suggestiv och elegant i sin balans mellan moderna förväntningar och dåtidens mer mekaniska möjligheter.
Rösterna är överlag imponerande, Sonya Yonchevas uttrycksfulla sopran som den först förälskade, strax förtvivlade Dido – hon dränker sig vackert i havsvågorna – med en god motpart i Halidou Nombres kraftfulla tenorstämma som Aeneas. Snyggt sjunger Sarah Charles, hennes Belinda har en stillsam sorg i tonen och kontrasterar effektfullt mot Attila Varga-Tóths bläckfiskstrollkarl.
Möjligen är det en smaksak, men orkester, kör och solister framför det hela med en sådan frenesi och expressivitet att många gånger är det som om Stefan Plewniak i själva verket dirigerar ett verk komponerat minst ett århundrade senare. Purcells musik är ju lätt och liksom luftburen, där ariorna fungerar som lod som fäster den sköra elegansen i kroppen, såväl orkesterns som solisternas. Så mycket luft blir helt enkelt inte kvar i detta framförande, även om lodandet är synnerligen stabilt.
”Till och med kören visar sig vara lika skickliga som akrobater som sångare (hur många körsångare kan göra saltomortaler?)”
Dido och Aeneas gavs alltså på Versaillesoperan där jag för några år sedan såg John Gays The Beggar’s Opera, som nu i en upptagning från Théâtre des Bouffes du Nord i Paris getts ut på dvd. Här är musiken lätt, precis och säkert framförd av Les Arts Florissants under William Christies kompetenta ledning. Iscensättningen av Robert Carsen, med kompletterad och ny text av Ian Burton och Carsen (enstaka arior från Christoph Pepuschs libretto har behållits), är ett paradexempel på hur den moderna, redan halvsekelgamla renässansen för tidig opera har blivit så framgångsrik. Man stannar inte i partituret och på scenen för det historiskt informerade utan undersöker vilka reaktioner dåtidens publik hade. Liksom man under 1800-talet kan identifiera operors framgångar med antalet inropningar och bis får man för den tidiga operan konsultera dagböcker, brev och rapporter i tidningar eller tidskrifter.
I föreliggande fall är miljön den vi känner igen från många uteliggares nattkvarter: hela scenen klädd med och gjord av pappkartonger, även orkestern har dolt sina notställ i dessa uteliggarbostäder. Nå, ett biljardbord dyker också upp. Vi möter tjuvar och prostituerade i ett nutida London där den satiriska och effektfulla texten ger en rad gliringar åt allt från den brittiska regeringen till brexit. Satiren når alltså publiken utan några historiska omvägar. Och den ensemble som här framträder har en dynamik och ett agerande som är avundsvärt. Till och med kören visar sig vara lika skickliga som akrobater som sångare (hur många körsångare kan göra saltomortaler?).
Christie är känd för skickliga rollbesättningar, något som märks i att endast ett fåtal solister är utbytta från den uppsättning jag såg ett par år före denna inspelning. Här har vi Robert Burt som underklassens grosshandlartyp Mr Peachum, godmodigt obehaglig tillsammans med sin cockneytalande Mrs Peachum, Beverley Klein, som också gör Diana. Peachums dotter Polly (Kate Batter) som är förälskad i den tvålfagre och hale smågangstern Macheath, som ju inte är den mest trogne i stan och har att navigera mellan Polly och Lucy (Olivia Brereton), bildar ett slags antagonistiskt triumvirat där både spelet och sången firar triumfer.
En rad mindre roller är också nogsamt besatta, som Kraig Thornbers Lockit (fängelsechefen) eller glädjeflickorna som glider runt Macheath.
En kommentar om Gays opera i The Craftsman, en anti-Whig-tidning, noterade 1728 Tiggarens (som i Carsens uppsättning är struken) sista replik om att underklassen har sina synder lika väl som överklassen och straffas för dem, underförstått: till skillnad från överklassen. Den moralen är i denna underhållande uppsättning lika tydlig 300 år senare.
Claes Wahlin
