Hoffmans äventyr på Norrlandsoperan

Performanceduon Bogdan Szyber & Carina Reich har tidigare i Umeå satt upp Alban Bergs Wozzeck 2011 och Weills/Brechts Staden Mahagonnys uppgång och fall 2016. För valet av Offenbachoperan stod den tidigare operachefen och så tragiskt i förtid bortgångna Malin Gjörup. Det blev hennes sista insats för Norrlandsoperan.

Szyber och Reich bjuder på en rik blandning av idéer och hugskott som för det mesta går i lås. Luther (Peter Kajlinger) är bartender i prologen och i hans lokal huserar Hoffmann och hans kumpaner längs bardisken och bland sprithyllorna. Här finns fart och interaktion – det händer något hela tiden. Inte minst genom Fredrik Zetterströms bedövande scenauktoritet som Lindorf.

I Olympiaakten sjunker tempot lite och samspelet känns mer ofokuserat. Olympia själv, den danska sopranen Denise Beck, ser ut att vara hämtad ur en Botero-målning, fast mer överdrivet grotesk i sina former. Scenrummet hos dockmakaren Spalanzani (Anders Lundström) är kyligt i form av ett stort stålskelett, lite antiseptiskt. Koristerna är klonade, identiska kopior. Här råder total konformism förutom Olympias grälla outfit.

Det är först i Antoniaakten som det börjar hända något. Först då infinner sig ett lugn och inte minst Denise Becks fina tolkning av den lungsjuka Antonia griper tag i publiken. Med sin fylligt varma och runda sopran, därtill med en innerlighet i tolkning, står hon för en av kvällens bravader.

Och tillsammans med det norska tenorfyndet Thorbjørn Gulbrandsøy bjuder de på en ren sångarfest. För att sjunga Hoffmann krävs stor uthållighet. Det gäller att disponera rösten väl genom hela operan och det gör Gulbrandsøy på mycket klokt sätt. Han sviktar aldrig och stegrar sig än mer i den dramatiska Giuliettaakten. Alla höjdtoner sitter på plats. Fast i den här versionen blir han lite väl alldaglig, men det ska inte han lastas för utan det beror mer på konceptet.

Det finns många musikaliska versioner av Jacques Offenbachs enda opera och i Umeå spelar man en variant från Monte Carlo 1907. Här saknas t.ex. betjänten Frantz i Antoniaakten och då utgår hans roliga dansvisa.

Det som lyser med sin frånvaro hos Szyber och Reich är den fantasmagori och skräckblandning som finns i förlagan hos allkonstnären E.T. A. Hoffmann. Bäst kommer det fram i Antonia-akten och då främst hos Fredrik Zetterströms diaboliske Dr Miracle. Två vinklade väggar utgör själva rumsinteriören, närmast minimalistiskt men det är väldigt effektfullt.

I Venedigakten utgör en enorm boudoir demimonden Giuliettas hemvist, där hon håller hov bland sina många bdsm-gäster. Det är varken kittlande, spännande eller sexigt utan känns mer som ett utanpåverk. Regin saknar ibland en djupverkan. Körregin var här väldigt stelbent och saknade interaktion med musiken. Däremot var spegelscenografin genial och när Hoffmann har förlorat sin skugga vänds speglarna och då förstår vi genast vad som hänt.

Fredrik Zetterström framför Dapertuttos spegelaria, på franska med svensk översättning på textmaskinen, på ett till synes alldeles obesvärat sätt, trots hög tessitura. Den i Umeå nyanställda brittiska mezzon Amie Foon (Musan och Nicklausse) har en snygg röst och det ska bli spännande att följa henne i kommande roller. Även Norrlandsoperans körs många fina insatser måste framhållas.

I epilogen får inte Dapertutto och Stella varandra. Stella, som i den här versionen också sjunger, ratar honom och vill bestämma över sitt liv. Musiken som spelas i slutet har jag aldrig hört tidigare.

Henrik Schaefer – Folkoperans musikchef – tar fram det bästa ur Norrlandsoperans Symfoniorkester. Orkesterspelet innehåller allt från skira passager, till Antoniaaktens inledande lyrismer och mot aktslutet totala dramatik. Och så fortsätter det i Giuliettaakten. Schaefer går från klarhet till klarhet som operadirigent.

Närmast väntar en ny Hoffmann-uppsättning på Göteborgsoperan i slutet av november.