Ariadne på Naxos på Det Kongelige Teater, Köpenhamn 

I slutet av mars 2020 stod Katie Mitchells uppsättning av Richard Strauss Ariadne på Naxos färdig för premiär på Köpenhamnsoperan. Vi vet vad som hände, och först nu jämnt fyra år senare blev det möjligt att genomföra premiären instoppad mellan två premiärer av Puccinis Madame Butterfly och Händels Saul plus ett gästspel av Den Jyske Operas uppsättning av Massenets Werther. Bråda tider för köpenhamnska operaälskare alltså, med fyra premiärer på tre veckor att ta till sig.

Katie Mitchells Ariadne härstammar från Aix, och regissörens assistent Robin Tebbutt, som står för återupplivandet i Köpenhamn, påpekar att detta är en ”könsobservant”, feministisk vinkling av historien, vilket yttrar sig i att den dryga hovmästaren hos Wiens rikaste man spelas av en kvinna och i att den rike mannen blir ett rikt par, som dessutom deltar som bitvis aktiva åskådare till föreställningen. 

”Detta ger i mina ögon eller öron inga märkbart feministiska poänger åt historien. Däremot kan man höja på ögonbrynen åt att Ariadne är höggravid där på sin öde ö”

Kompositören, som ju är en ”byxroll”, får fortsatt ha byxor men verkligen föreställa en kvinna. Detta ger i mina ögon eller öron inga märkbart feministiska poänger åt historien. Däremot kan man höja på ögonbrynen åt att Ariadne är höggravid där på sin öde ö och till och med föder barnet samtidigt som Bacchus dyker upp, varvid en najad utbrister ”Ein Wunder! Ein Knabe”. Ett roligt ”syftningsfel”, men Bacchus roll blir något fördunklad. Varför tror Ariadne att han är ett dödsbud, när han likt en stork tycks komma med ett barn?

Chloe Lamfords scenografi är nutida, commedia dell’arte-anknytningen är utraderad och Mitchell har påtagligt velat göra Hugo von Hofmannsthals utpräglade konstprodukt mer naturalistisk, vardaglig, trivial. Och vad hon då tappar är naturligtvis poesin. I den förra Ariadne-uppsättningen i Köpenhamn, som hade premiär så sent som 2009, lyfte däremot Robert Carsen på ett rent underbart vis fram poesin både hos Hofmannsthal och Strauss, och det hade varit roligare att se en repris av den.

Det är dock samma Ariadne då som nu, och Ann Petersen kan fortfarande forma många takter med glans. Fast lite ojämnare är rösten, och dödsdrömmen i ”Es gibt ein Reich” glider förbi bara litet ”en passant”. Det spanska stjärnskottet Serena Sáenz presenterar sig i Zerbinettas roll och gör det med besked. Hennes höjdtoner har en fantastisk ping, och det fullkomligt lyser om hennes röst och uppenbarelse (även bokstavligen av en mängd små lampor i klänningen). Kompositören skulle ha gestaltats av Elisabeth Jansson, men på grund av sjukdom fick den unga Sophie Haagen göra ett inhopp. Och som hon gjorde det! Med sin fylligt sköna mezzo utstrålade hon ungdomlig charm och entusiasm. Den amerikanske tenoren Jamez McCorkle kunde sedan han överlevt sina inledande Circe-rop få loss sin stämma och leverera ett fint stöd till Ann Petersens Ariadne i slutduetten.

Den litauiska dirigenten Giedre Šlekyté har de senaste åren haft framgångar vid flera stora operahus, och framför allt lyckas hon här fint bygga upp slutet, där Strauss på ett så häpnadsväckande sätt får trettiosex musiker att låta som hundra.

Lennart Bromander