Tosca på Wermland Opera, Karlstad 

Den amerikanske regissören Daniel Kramer, numera med Irland som bas, har gjort sig ett internationellt namn genom okonventionella teater- och operauppsättningar. I Karlstad samarbetar han för första gången med scenografen och kostymdesignern Carlos Soto. Tillsammans med det övriga teamet har de skapat ett multimedialt videoprojicerat scenrum till denna Tosca-uppsättning i form av bland annat tunna aluminiumkedjor. Ihop med ljussättningen lyckas man på ett optiskt vis lura oss att tro att scenrummet är större än vad det är.  

Borta är de vanliga rums- och scenhänvisningarna i Rom som kyrkan Sant’Andrea della Valle, Palazzo Farnese och Castel Sant’Angelo. På tittskåpsscenen i Karlstad bildar scenografin en rumslig enhet som ändras från akt till akt. Cavaradossi gör entré med en laptop, och det är med hjälp av den som han skapar sina konstverk i form av överdimensionerade torsostycken. 

Kramer ser Tosca och Cavaradossi som två statligt stödda konstnärer som hamnar i en svår situation. Regissören drar historiska paralleller till kvinnliga artister som har samröre med politiska ledare som Marilyn Monroe med JFK och Zarah Leander i Tyskland under andra världskriget. 

AnnLouice Lögdlund har klara drag av de två nämnda artisterna, framför allt Monroe. I andra akten bär hon en blond peruk som understryker detta. Jag har följt Lögdlunds karriär och nu äntligen var det dags för Tosca. Hon äger rollens sceniska intensitet och inte minst fixar hon vokalt alla schatteringar. Hon framförde ”Vissi d’arte” på ett ypperligt vis. Hennes insats var väntad, men den stora överraskningen var Adam Frandsens Cavaradossi. Han har en tenor som vetter åt det dramatiska hållet. Rösten flödar stort och fritt. Han har fina höjdtoner och en stamina att hålla ut tonerna som imponerar stort. Både Lögdlund och Frandsen håller internationell klass.

Övriga medverkande har lite svårare att hävda sig. Peter Kajlinger gör en mycket utmejslad Sakristan – en riktig färgklick på scen. Han gör mycket av rollen även vokalt. Kosma Ranuer Kroon gör en sångligt imposant Scarpia som är både makthungrig och uttalat bisexuell. Det är här som jag tycker personregin blir lite vag, för jag skulle vilja se en mer diabolisk polischef, ja närmast satanisk. Intensiteten finns under hela andra akten, inte minst i uppgörelsen mellan Tosca och Scarpia. Hon stryper honom med hjälp av kedjorna.  

Italienskan Daniela Musca – som tidigare dirigerat Rigoletto på Kungliga Operan och arbetat med våra främsta symfoniorkestrar – leder Wermland Operas orkester. Sällan har jag hört orkestern spela med sådan avvägd briljans, täthet och därtill fina soloinsatser. 

Karlstaduppsättningen är spännande, men man borde kanske tonat ner en del överdrivet komiska inslag, inte minst de gotiska särpräglade inslagen i form av underhuggarna Spoletta (Anders Håkansson) och Sciarrone (Fredrik Helgesson). 

Res till Karlstad och upplev en annorlunda Tosca-uppsättning!