Bröderna Mozart på Folkteatern, Göteborg

Bröderna Mozart var en kultfilm med manus av Etienne Glaser, Suzanne Osten och Niklas Rådström, som i sin tur byggde på Glasers erfarenheter av att sätta upp Don Juan på Stora Teatern i Göteborg 1983. Filmen hade premiär tre år senare, och nu har pjäsversionen fått sin sceniska premiär på Folkteatern i Göteborg. 

På Folkteatern var Charlotta Nylunds scenrum med sidokulisser i form av moln alluderande på Drottningholmsteatern. Det kluriga var att kulisserna här kunde vridas och då var man plötsligt utanför scenen. Proscenieöppningen och ridån var i form av en rokokoteater i färgskalan vitt och grått likt en etsning.

”Frustrationen ligger på lur redan från första scenens kollationeringsarbete”

Mycket har hänt under årens lopp, och kul var alla roliga referenser som Kristian Hallberg och Magnus Lindman lagt till, inte minst om teatrarnas marknadsföring och hur viktigt sociala medier numera är. Den kedjerökande regissören Walter, energiskt och självutlämnande spelad av Magnus Krepper, ombeds att med tre korta ord förklara varför man just ska se hans uppsättning. Även videoinspelningen stör hans regiarbete; den misslyckas och får göras om. Frustrationen ligger på lur redan från första scenens kollationeringsarbete, där Walter förklarar sina intentioner. Han vill att endast fyra roller ska bära upp hela Don Juan-föreställningen, de övriga ska utgå. Här är ensemblemotståndet mer nertonat jämfört med filmen. Få dialogskiften har förts över till pjäsen. Vissa roller har slagits ihop, som den tekniske chefen med operachefen, Lena B Nilsson som vanligt med stor närvaro. 

Krepper är uppsättningens nav med sina långa textutläggningar när han instruerar och regisserar sina aktörer. Det blir lite metateater. Frida Röhls regi har tagit fasta på det burleska, och skrattsalvorna står som spön i backen när den ena punchlinern avlöser den andra. Kommunikationen på denna teater är inte den bästa och förvecklingarna är många. Ska det vara jord, singlande löv eller en uppsågad golvlucka på scenen? Golvet sågas till slut upp och då ser teaterledningen till att luckan säkras med diverse skyddsanordningar och en röd blinkande varningslampa.  

Regissören Walters intentioner står mot scenografens, spelad av Sanna Hultman, de strider ibland för olika saker medan teaterns ledning och skyddsombudet ideligen sätter stopp för konstnärlig kreativitet. Två bärande roller gör Elsa Kihlberg, dels som marknadsassistent och som sopranen Ia (Donna Annas parti). Kihlberg spelar med stor mognad och pondus redan som teaterpraktikant, något som lovar gott för framtiden. 

Kjell Wilhelmsson som sångaren Eskil ser inte ut som urtypen för en förförisk Don Juan, men han är ett kraftfält med sitt lugna och ifrågasättande agerande. En annan profilerad roll är orkestermedlemmen Per-Ola, som Ludvig Stynsberg gestaltar övertygande. 

För de musikaliska inslagen svarar operapraktikanterna Millan Baeckström och Jonas Egfors. Hon med inledningen till Donna Annas första aria, han med champagnearian och de två ihop i duetten ”Là ci darem la mano”. I flera scener svävar Mozarts osalige ande över scenen (Andrea Edwards) iförd rokokokostym. Hen ger sig sedan tillkänna och pratar med Walter på danska. 

Trots alla besvärligheter slutar allt med att Walters uppsättning gör stor succé. Föreställningen är drygt två timmar lång utan paus (att ställa mot filmens 1,45). Mot slut blir generalpauserna allt fler och det gör att speltempot sjunker något. Andra halvan känns mer pretentiös och inte lika lustfylld och rolig som inledningen. Men det är en liten randanmärkning i en uppsättning som är mycket sevärd. Kanske ändå att man vill citera filmens garderobiär Gerd Hegnell som säger: ”Och inte ska det vara någon paus! Borde man inte tänka litet på publiken?” 

Innan föreställningen började vimlade det av personer från filmen i foajén, som Etienne Glaser, Loa Falkman och Iwar Wiklander. Vad de tyckte om pjäsversionen, ja, det fick vi inte veta. Men de dundrande publikapplåderna talade sitt tydliga språk.