González, Dubois, Leblanc, Ratia, Achille, Carlier, Jarrell, Edel.
Le Concert Spirituel/Niquet
CVS095 [2 CD]
Distr: Naxos
Myten om Eko och Narkissos hör rimligen till dem som ännu inte har förbleknat i minnet ens hos den unga generationen, där myten på olika vis har blivit än mer aktuell än tidigare i historien, och inte alltid med positiva förtecken. När Christoph Willibald Gluck och hans librettist de Tschudi lät operan gå till premiär 1779 var både deras och Parisoperans förväntningar höga. Operan skrevs mitt under den berömda striden mellan gluckister och piccinister, där Glucks dramatiska kompositioner ställdes mot Piccinis mer melodiösa och förföriska musik.
Men Écho et Narcisse blev ingen succé. Här fanns inte det slags dramatik som gestaltades i Orfeus och Eurydike; tvärtom var verket snarast en pastoral. Genrebeskrivningen är också Drame lyrique, alltså ingen tragedi. Operan lades ner efter tolv knappt utsålda föreställningar och dök upp några enstaka gånger i början av 1800-talet. Verket har så pass dåligt rykte att till och med denna inspelnings dirigent, Hervé Niquet, tvekade när han fick förslaget från Opéra Royal du Château de Versailles. Men partituret övertygade honom.
Tur är väl det, för även om denna opera kanske inte låter som vi är vana att höra Gluck har det en mjukhet och en i sanning pastoral atmosfär, där Amor inledningsvis bestämmer sig för att hämnas Apollon (svartsjuk på Narkissos skönhet) och sammanföra Eko med mannen som blir förälskad i sin spegelbild. Myten behandlas ganska fritt. Inte nog med att Narkissus kommer till insikt om illusionen med vattenspegeln, och försöker hindra Eko från att låta sorgen ta hennes liv, dessutom kommer Amor och återupplivar Eko från röst till kropp, en lyckligare variant av Eurydikes öde.
Trots bristen på dramatiska förvecklingar finns det i musiken en framåtrörelse, klangerna är täta och melodierna variationsrika, som försökte Gluck (som några musikhistoriker hävdar) med denna opera bilägga tvisten mellan gluckister och piccinister – musikaliskt finns det i alla fall lite av varje från de båda lägren.
Hervé Niquet leder Le Concert Spirituel och solisterna med känslig hand. Varma och täta klanger och en utmärkt kör ger trots allt en musikalisk dramatik som solisterna tar väl vara på. Adriana Gonzáles ger Écho en längtansfull röst, både varm och distanserad, Myriam Leblanc har en lite mer insisterande sopran, vilket passar Amour, som också har det största partiet. Minst, vid sidan av nymferna, är operatitelns andra figur som sjungs av Cyrille Dubois, en tenorstämma som duger gott och framför allt mot slutet lamenterar med övertygelse. Inget ont om övriga solister (några från kören), vars insatser är begränsade rent kvantitativt men ser till att helheten blir vacker.
Claes Wahlin