Frun var på Folkoperan och såg Tidens larm, en fin och tänkvärd föreställning om Dmitrij Sjostakovitj där förhållandet mellan makten och konsten diskuteras på djupet. Ständigt aktuella frågor också i lilla Sverige, tänker Frun, även om diskussioner om armlängds avstånd eller när Sverigedemokrater vill förbjuda drag queens att läsa sagor på biblioteken inte är på liv och död – som det var i Stalins Sovjetunionen eller i Tredje riket. Frun brukar alltid hävda att det är lätt att döma, men hur skulle man ha gjort själv om man varit till exempel kompositör eller sångare i någon av dessa terrorstater?
Hon drog sig till minnes att ett av de allra första verk som Folkoperan spelade då man fått en fast scen på Roslagsgatan, var Werner Egks Förlovningen i San Domingo. Var inte Egk belastad? Var det egentligen så lämpligt att spela honom? Frun var tvungen och kolla upp och konstaterade att hon alldeles hade misstagit sig. Hon läste fascinerad i Claes Fellboms bok Född ur passion, om hur Folkoperan startade och hur de första åren gick till såväl före som under tiden på Roslagsgatan.
Mycket riktigt var Förlovningen i San Domingo invigningsverket på Roslagsgatan, och tydligen ville publiken inte riktigt hitta dit under de varma majkvällar 1980 som den spelades. Men Folkoperan hade gjort ett gediget förarbete som bland annat bestod i att Fellbom med sin dåvarande hustru Kerstin Nerbe och tvåårige son Linus åkte och besökte Egk själv. Han bodde i fantastiskt hus i Inning utanför München vid sjön Ammersee. I dag är väl Werner Egk närmast bortglömd, trots att han haft framgångar med hela sju operor, och han var väl redan 1980 på väg att glömmas bort. Men mitt emot honom, på andra sidan sjön, bodde samtidigt en tonsättare som inte kan sägas vara bortglömd, Carl Orff.
I det fallet kan man däremot tala om att vara belastad. Det går knappast att förneka att Orff försörjdes väl med offentliga uppdrag av nazisterna. Hans genombrottsverk, kantaten Carmina Burana, spelades en mängd gånger på arenor, och i Hitlers Tyskland nästan alltid sceniskt. Men det tycks som att han ända fram till i dag lyckats slingra sig ur detta efter kriget. Egk däremot blev stämplad vid krigsslutet eftersom han under nazitiden hade tvångsanslutits till Reichsmusikkammer. Han blev dock ganska fort officiellt rentvådd då han faktiskt var kommunist då nazisterna kom till makten. Men han hade tagit mycket illa vid sig av beskyllningarna och 1980 bodde alltså dessa två herrar på varsin sida om Ammersee. De hade ingen kontakt och talade aldrig med varandra, men de tittade på varandra med kikare. Det måste ha varit en syn för sägen, tänker Frun, med dessa två barska herrar ilsket stirrande på varandra genom varsin kikare.
Så barsk var nu inte Werner Egk annars, utan han hade lekt med den lille Linus, sedermera den framgångsrike ljussättaren, regissören och scenografen Linus Fellbom. Roligast var när farbror Werner gjorde en hund av en kudde som skällde ”raff, raff”. Farbrorn var dock noga att påpeka att det inte var R.A.F. (Rote Armee Fraktion = Baader-Meinhof). Tyvärr kom han aldrig upp till premiären på Roslagsgatan eftersom det utbrutit en långvarig flygstrejk i hela Sverige då. Och inom tre år hade herrar Orff och Egk gått ur tiden, med bara ett års mellanrum.
Frun funderar vidare kring denna historia om hur orättvist det måste ha känts för Egk men också som sagt att inte döma någon, då man aldrig helt kan sätta sig in i hur det är att verka i sådana terrorstater – även om Folkoperans Tidens larm erbjöd en stark möjlighet till inlevelse.
Frun retar sig också gång på gång på att Wagners antisemitism alltid tas upp så fort det ska spelas en snutt Wagner, detta trots att han avled långt före nazistpartiets grundande. Men inte en hint kommer från samma håll när man med liv och lust spelar Carmina Burana. Man kan väl aldrig kräva rättvisa, men en mer nyanserad och insiktsfull historiesyn vore på sin plats, avslutar Frun sina dystra novemberfunderingar.