Strid, Johansson, Laurenz, Pursio, Pauwels, Mayer. Orchestra and Chorus of the Deutsche Oper Berlin/M. Albrecht
Regi: Christof Loy
Scenografi: Johannes Leiacker
Naxos 2.110761 [1 dvd]
Distr: Naxos
Els och Elis i Franz Schrekers succéopera Der Schatzgräber från 1920 är ett av operarepertoarens mest egenartade kärlekspar. Särskilt operans stora sopranparti Els är svår att förstå sig på så som Schreker skildrat henne. Els är servitris på sin fars värdshus och svårt begiven på vackra smycken. Så svårt att hon kräver av den ena friaren efter den andra att skaffa henne något speciellt vackert smycke. Eftersom hon bara är intresserad av smycket och inte friaren har hon för vana att förmå en annan man som är henne hängiven att mörda friaren med smycket och ge henne det åtrådda föremålet, samtidigt som hon slipper friaren. Mördaren kräver inget i gengäld.
I sina handlingar är Els alltså en frånstötande psykopatisk manipulatör med flera liv på sitt obefintliga samvete. Hon blir dock häftigt förälskad i den litet världsfrånvände trubaduren Elis som intet ont anande besvarar hennes kärlek. Men Schreker ignorerar hennes grova och frånstötande brottslighet och skildrar henne musikaliskt på samma inkännande vis som om hon varit en Elisabeth i Tannhäuser eller Elsa i Lohengrin. Det här går inte alls ihop för mig, och hur Schreker tänkte förstår jag faktiskt inte.
Det går ändå illa för Els, men hon blir inte dömd för sina brott utan tvingas i stället gifta sig med en hovnarr (!) och grämer sig till döds, medan Elis drar vidare med sin förtrollade luta. Denna stjäl för övrigt Els också under ett par akter i denna egendomliga sagoopera som – likt Schrekers andra operor – lever på sin fantastiskt färgrika musik och på de vokalt (inte psykologiskt) tacksamma huvudrollerna.
I början av 1920-talet var detta en av de mest spelade operorna i Tyskland, men därefter föll den länge i glömska. I fjol prövade Christof Loy dess sceniska duglighet på Deutsche Oper i Berlin (se OPERA 4/22), och nu kan man ta del av resultatet också via dvd. Jag har samma invändningar mot uppsättningen och verket i sig, som jag hade när jag såg den live, men det finns ändå åtminstone två goda skäl att göra sig bekant med dvd:n, och de skälen är båda svenska.
Elisabet Strid gör den stora och svåra rollen som Els, och hennes röst är alldeles fantastisk. Hon sjunger med aldrig sviktande vokal spänst och lyster men kan förstås inte göra mycket åt den bristande trovärdigheten i rollens musikaliska psykologi. Daniel Johansson som trubaduren Elis har ett par mycket vackra ballader att sjunga och genomför rollen med lugn auktoritet.
Sheriffen, ett slags Jack Rance-figur, har en tydligare scenpersona, och han gestaltas kraftfullt av Thomas Johannes Mayer. I dvd-utgåvan har man dock inte lyckats fånga den överväldigande praktutvecklingen hos orkestern under Marc Albrecht som sköljde över en när man satt i operasalongen.
Lennart Bromander