Pesaro Rossini Opera Festival 2023

Synd att det inte blev en ”riktig” Rossiniopera, hans opera om ”vår egen” drottning Kristina. Tänk om vi svenskar kunde få stoltsera med en rossinisk motsvarighet till Verdis Maskeradbalen, d.v.s. en stor opera med ytterligare en svensk monark i huvudrollen – och inte vilken kung som helst utan en av våra mest karismatiska regenter, egentligen den enda som kan mäta sig med Gustav III, nämligen drottning Kristina. Dessutom var hon ju själv en passionerad älskare av italiensk opera.

Den som närmar sig Eduardo e Cristina med krav på historisk korrekthet kommer att bli besviken. Här är inte en siffra rätt. Denna Cristina är dotter till en inte närmare preciserad svensk kung, Carlo, som vill att hans dotter ska gifta sig med den skotske prinsen Giacomo. Men Cristina är redan hemligt gift med den segerrike härföraren i kriget mot ryssarna, Eduardo. De har till och med en son vid namn Gustavo!

Men detta är inte den enda anledningen till den svenske Rossinivännens besvikelse. Eduardo e Cristina är ingen riktig opera; förutom två körer innehåller den ingen nykomponerad musik. Att Rossini gärna stal från sig själv vet vi men aldrig i så hög grad som här och skapelsen brukar ofta inte räknas som ett fullvärdigt operaverk. 

”Att Rossini gärna stal från sig själv vet vi men aldrig i så hög grad som här och skapelsen brukar ofta inte räknas som ett fullvärdigt operaverk.”

Nå, hur reagerade publiken vid urpremiären i Venedig 1819? Tro det eller ej, men det blev stor succé! Det finns minst hundra dokumenterade föreställningar i Italien. Eduardo e Cristina spelades även utomlands, alltifrån Sankt Petersburg till New York.

Hur ska man då ställa sig till denna på papperet minst sagt suspekta Rossiniopera? Efter att ha hört inspelningar från konsertframföranden på Rossinifestivalen i tyska Wildbad – det enda tillfälle då operan framförts sedan 1840-talet – förstår man Venedigpublikens entusiasm för tvåhundra år sedan. För det första kommer man att stöta på mycket okänd musik eftersom det mesta är hämtat ur några av Rossinis minst spelade operor som Ermione, Adelaide di Borgogna och Riccardo e Zoraide.

Nu kan vi också bedöma den sceniska och dramatiska potentialen hos Rossinis drottning Cristina. Rossinifestivalen i Pesaro har under sina drygt fyrtio år idogt betat sig igenom hela tonsättarens väldiga operacorpus. Den sista länken är nu på plats när Eduardo e Christina, den enda av Rossinis nästan fyrtio operor som ännu inte spelats. I somras fick den sitt första sceniska framförande i Pesaro. 

Regissören, tillika uppsättningens scenograf, kostymör, ljussättare och koreograf, Stefano Podas uppsättning är en ickerealistisk konstinstallation där Rossinis musik blir till rörliga bild- och ljudskulpturer. Scenen omgärdades av genomskinliga burar med hopträngda nakna kroppar. Nakna dansare var oupphörligt i rörelse på scenen i strikt genomarbetade koreografier, helt frikopplade från det sceniska och dramatiska skeendet. De agerande distanseras av höga metallställningar. Kärleksparet vidrör aldrig varandra och deras rörelser avbryts eller flätas samman med dansarnas koreografier, som ormar sig in bland sångarna i ensemblerna. En raffinerad regitanke som tyvärr slår sönder den vokala koncentrationen bland sångarna och som blir irriterande och förkonstlad. 

Daniela Barcellona – nestorn bland Rossinis mezzosopraner – återvände till Pesaro efter en längre bortavaro. Under tiden har hon orienterat sig mot mer dramatiska roller i mogen Verdirepertoar, vilket märks i lite skarpa höjdtoner och viss tröghet i koloraturerna. Men detta är ju bara i jämförelse med henne själv. Som Eduardo var hon perfekt med sin generöst fullmatade mezzo. 

Anastasia Bartoli var en stursk och kraftfull Cristina som med aggressiva koloraturer opponerar sig mot fadern, den ”svenske” kungen Carlo, gestaltad Enea Scala. Hans intensiva inlevelse och aggressiva höjdtonskaskader gör honom till den främste uttolkaren av Rossinis många despotiska tenorpappor i dag. Bra var också basen Grigory Shkarupa som rivalen Giacomo och tenoren Matteo Roma, som fick tillfälle att framföra en aldrig tidigare hörd tenoraria tillagd av de idoga forskarna vid Fondazione Rossini. Dirigenten Jader Bignamini gjorde ett beundransvärt musikaliskt arbete trots Podas tempostörande scenerier. 

***

Aureliano in Palmira är ett av Rossinis minst spelade verk, vilket inte betyder att musiken är okänd. Med sin urpremiär 1813 på La Scala blev detta verk en ymnig idékälla, som den drygt tjugoårige tonsättaren öste ur i flera av sina följande operor. Rossinis kanske mest spelade nummer, uvertyren till Barberaren i Sevilla, skrevs just för Aureliano. 

Titelpersonen är den romerske kejsaren Aurelianus, som slår ner ett upprorsförsök i den romerska provinsen, i stadsstaten Palmyra (i den nuvarande syriska öknen). Aureliano vill som krigsbyte och maka ha den besegrade drottningen Zenobia, som älskar den tillfångatagne frihetshjälten Arsace. Handlingen kretsar kring Zenobia och Arsace, som heroiskt står fast vid sin kärlek och trotsar Aurelianos hotfulla påtryckningar innan kejsaren låter sig bevekas, vilket bäddar för ett sedvanligt lyckligt slut. Arsaces roll skrevs för Giovanni Battista Velluti, känd som den siste store kastraten. 

Mario Martone har i reprisen av sin något håglösa uppsättning inympat nytt liv och tydligare formulerat sin gestaltningsidé. Sergio Tramontis scenbild med vinklade tygskärmar, vilka åkte upp och ner och fungerade som något slags dyster fängelselabyrint, omöjliggjorde all form av aktion. 

Den främsta anledningen till uppsättningens fräscha framtoning ligger definitivt i sångarlaget. Alldeles utmärkta är kärleksparet, sopranen Sara Blanch och mezzosopranen Raffaella Lupinacci, vilka bjuder på festivalens mest vidunderliga skönsång samtidigt som de eldar på i duetterna med den mest intensiva erotiska laddning jag upplevt i en Rossiniopera. Utmärkt i titelrollen är också Alexey Tatarintsev, en av dessa ryska tenorer som är mer eller mindre oundgängliga i den italienska bel canto-repertoaren.  Den grekiske dirigenten George Petrou är en nykomling i Pesaro som lovar gott. 

***

”Adelaide di Borgogna är Rossinis sämsta opera seria. Medan det i alla de andra, de må vara aldrig så svaga, här och där blixtrar till med ett genialt infall, möter man i detta verk ingenting annat än banaliteter från början till slut.” Det är Giuseppe Radiciotti som i sin monumentala Rossinimonografi (1927) fäller sin hårda dom över festivalens andra nyuppsättning: Adelaide di Borgogna, som hade en fiaskoartad premiär i Rom 1817.

Historien utspelar sig under Italiens tidiga medeltid där Adelaide, änka efter den italienske kungen, ansätts av den orättfärdige tronpretendenten Adelberto. Men hon lyckas behålla sin dygd för att slutligen gifta sig med ingen mindre än den tyskromerske kejsaren Otto. Regissören Arnaud Bernard låter operan utspelas på ett satiriskt metaplan som en repetition av just denna opera. Scenografin av Alessandro Camera är scenen där scenarbetare bygger scenografin. Repetitörer och sångarna med kaffemuggar studerar klaverutdraget. Sångarnas privata intriger och divalater överensstämmer fyndigt med operans karaktärer. Det är varsamt parodierande och fungerar utmärkt. Tenoren (Adelberto) ertappas med en ung sångerska av sopranen (Adelaide) varefter mezzosopranen (kejsar Otto) förgäves försöker trösta henne. Vilket i sin tur väcker tenorens svartsjuka o.s.v.

Sångarna verkar ha kul och växlar ledigt mellan sina dubbla rollgestalter. Solisterna tillhör samtliga Rossinieliten och sjöng också därefter. Olga Peretyatko med ny dramatisk styrka i sin virtuosa sopran verkade älska att spela ut sina överdrivna primadonnelater. René Barbera kom loss ordentligt med oöverträffade höjdtoner. Varduhi Abrahamyan har den mest generösa och varmaste klangen bland dagens mezzosopraner när det gäller att gestalta Rossinis byxroller Och Riccardo Fassi är en riktigt svart bas som skurkaktig far Berengario. 

På grund av en trafikolycka fick den ordinarie dirigenten Francesco Lanzillotta med kort varsel ersättas av sin assistent Enrico Lombardi, som klarade sig utmärkt med den briljant spelande Italienska radions nationella symfoniorkester, som f.ö. även spelade i Eduardo e Cristina.

Erik Graune