The Turn of the Screw på Det Konglige Teater, Gamle scene

Samorganisationen för operahus och festivaler i Europa, Opera Europa, höll i Köpenhamn under februari 2023 en tävling för unga regissörer och scenografer. Uppgiften gällde de två första scenerna i andra akten av Benjamin Brittens kammaropera The Turn of the Screw (eller Skruen strammes som den heter på danska). Segrare blev den unge brittiske regissören Anthony Almeida tillsammans med scenografen Rosanna Vize. Som belöning fick de stå för en uppsättning av hela Brittens opera, och den hade premiär på Det Kongeliges Gamle scene i anslutning till en konferens, som Opera Europa höll i början av oktober med Det Kongelige och Malmö Opera som gemensamma värdar.

Och visst håller Almeidas och Vizes koncept gott och väl – dock utan att tillföra Brittens geniala lilla opera något nytt. Scenen består av ett antal rumsmoduler som snurrar runt på den mycket aktiva vridscenen. Praktiskt kanske men bidrar inte till den kusliga atmosfär, som Brittens musik så suggestivt bygger upp.

Till den avsides belägna herrgården Bly anländer en guvernant för att ta hand om två föräldralösa barn, Miles och Flora. Hon är fylld av goda föresatser efter att ha blivit djupt intagen av barnens förmyndare, som själv vill hålla sig så långt borta som möjligt från barnen på den lantliga egendomen. Den nya guvernanten möts på Bly av övernaturliga överraskningar. Den döde betjänten Quint och den lika döda guvernanten Miss Jessel går igen, och de har bemäktigat sig de inte längre så oskuldsfulla barnen. Dragkampen mellan spökena och den nya guvernanten blir grym och fatal.

En vanlig tolkning av både Henry James kortroman och Brittens opera är att allt detta egentligen utspelar sig i guvernantens huvud, något som triggats igång av hennes möte först med den attraktive förmyndaren och sedan med den egenartade herrgårdsmiljön och dess mörka historia. 

Men det finns också en annan djuppsykologisk ingång till dramat. Britten hade ett minst sagt komplext förhållande till unga oskuldsfulla pojkar. Han reagerade till exempel kraftigt när den förste gossopran som gestaltade Miles roll plötsligt kom i målbrottet och inte kunde sjunga rollen längre. Britten hade varit som en far för honom, men nu bröt han tvärt kontakten med pojken. Det är lätt att tolka den nästan plågsamma nervigheten i Brittens musik som ett uttryck för hans inre kamp mot den dragning han kände till unga oskuldsfulla gossar och för hans ångestladdade syn på manligt vuxenblivande som ett fatalt syndafall. Oavsett tolkning hamnar man i djuppsykologiska osäkerheter, vilket bara förstärker verkets suggestionskraft. 

I den här uppsättningen hamnar guvernanten – sexualfrustrerad eller inte – markant i centrum tack vare den unga sopranen Clara Cecilie Thomsens enastående fina insats. Hon lever sig intensivt in i sin roll som barnens räddare. Hennes skimrande vackra lyriska sopran har också märg och strålkraft. I Miss Jessels parti har man valt en rutinerad sångare med mycket likartade soprankvaliteter, Gisela Stille. Det ger en stark effekt när de två guvernanterna börjar förena musikaliska identiteter.

Den unge svenske tenoren Fredrik Bjellsäter brister kanske litet i demoni som Peter Quint, men hans röst har karaktär, och det är välgörande med en Quint som inte bara är en Pears- eller Bostridge-kopia. Johanne Bock är en Mrs Grose med en nästan alltför mäktig stämma. De två barnsångarna Milo Wajnman Køie och Barbro Citron gör beundransvärda insatser i dessa inom hela operagenren såväl sceniskt som vokalt unikt stora och svåra barnroller. Robert Houssart leder en ypperligt välartikulerad ensemble ur Det Kongelige Kapel.

Lennart Bromander