Macbeth på Läckö slottsopera

Läckö slottsopera har genom åren etablerat sig som en av våra viktigaste sommarscener. Varje år bjuder man på oerhört genomarbetade uppsättningar. Inte minst har det varit en övervikt för komiska operor. I somras bjöds vi på Giuseppe Verdis tragiska Macbeth som bygger på Shakespeares pjäs. Och vad kunde vara en bättre inramning för detta än borggården på Läckö?

Den stora scenkonstruktionen inrymmer också orkestern som sitter under spelplatsen. Det behövs ingen speciell scenografi utan borggårdens väggar inramar spelet. I år regisserade den konstnärliga ledaren Catarina Gnosspelius, som även svarade för nyöversättningen. Hon har, trots det aktuella säkerhetsläget i Europa, inte lagt in några nutida anspelningar. Gnosspelius har i stället tagit fasta på maktlystnaden som finns i verket, inte minst hos Lady Macbeth. 

Det som imponerade mest var Kim Phipps dirigering och hur han fick fram en sådan homogen och fantastisk klang ur den starka orkestern med knappt trettio musiker. Han hade en driv från första början som stegrades alltmer under spelets gång. Phipps är en sångarvänlig dirigent; han andas minutiöst med sångarna. Allt var så balanserat och avvägt.

Paret Macbeth var dubbelbesatt och jag såg båda paren. Andreas Landins gestaltning av Macbeth var både odemonisk och åtbördslös. Nu är ju Ladyn den som driver på i agerandet och hon har också den mest krävande sångstämman. Det gjorde Sigrid Vetleseter Bøe med besked. Hon imponerade stort och har alla de schatteringar som krävs för rollens stora vokala uttryck. Verdi själv ansåg att de två viktigaste numren i operan är parets duett i första akten och Ladyns sömngångarscen. Det är också de scener som för handlingen framåt. Här spelade man Parisversionen från 1865 minus Macbeths slutscen som var hämtad från urversionen i Florens 1847. 

Catarina Gnosspelius har i sin regi dock inte fullt ut lyckats få fram drivkraften och de sexuella undertoner som måste synas hos paret. Det är Ladyn som är pådrivande och eggar Macbeth till att mörda kung Duncan. Macbeth i det andra laget, Lars Johansson Brissman, fick verkligen fram alla ruelser och kval, vilket inte minst märktes i hans levande ansiktsuttryck. Han textade otroligt bra och varje stavelse gick fram. Här kan man tala om en fin comeback. Fast varken han eller Landin har den barytonala svärta som rollen egentligen kräver. 

”Unga Lydia Kjellberg som Ladyn är sångligt ett rent fynd. Hon påminde mig om en storhet, Margareta Hallin.”

Unga Lydia Kjellberg som Ladyn är sångligt ett rent fynd. Vilken egaliserad röst! Hon påminde mig om en storhet, Margareta Hallin. För Kjellbergs del ligger nu två andra Verdiroller, Leonora i Trubaduren och Amelia i Maskeradbalen, inom räckhåll. Däremot har hon en bit kvar när det gäller det sceniska uttrycket. Här blev hon inte förlöst av Gnosspelius personinstruktion. 

Vissa scener fastnade på näthinnan, t.ex. Ladyns sömngångarscen som börjar i ett slottsfönster där hon bär på en kandelaber, en scen som växer alltmer när hon gör entré på borggården. Där är inte ens sångstämman ledande, utan till orkesterns malande tema återupplever Ladyn i sitt delirium lösryckta delar av vad som har hänt och hur alla morden har begåtts innan hon själv begår självmord. 

Alla andra sångare förhöjde intensiteten, inte minst Erik Rosenius Banco med stor scennärvaro. Äntligen har vi fått fram en sångare med ett naturligt basfundament. Däremot hade Macduffs tenorroll gjorts om till en mezzo och det utförde scenproffset Karolina Blixt med stor pregnans. Det är inte hennes fel att några ställen sjungs en oktav lägre än originalets tenorstämma, vilket inte var helt optimalt. Varför man valde den här lösningen får ledningen på Läckö svara på.

Häxkören hade Gnosspelius däremot löst på ett lysande sätt i form av en samsjungen kvintett (Julia Lindgren, Mathilda Goike, Tessan-Maria Lehmussaari, Alba Gutierrez Malmbom och Agnes Duvander), som härjade fritt över scenen i en dramatiskt sammanhållen koreografi. Sångarna ur tre lokala amatörkörer från Lidköping smälte också fint in i konceptet. Det var gripande när de omgav sig med publikhavet och vi kom än närmare spelet. Anna Kjellsdotters historiska kostymer måste också framhållas. 

Det var två kylslagna julikvällar, det var bara att vira in sig i de filtar som delades ut till publiken. Och jag är som vanligt lika spänd på vad som kommer att spelas nästa sommar.

Sören Tranberg