Dido och Aeneas på Opera på Österbybruk

Henry Purcells miniopera Dido och Aeneas är möjligen den mest spelade av hans musikdramatiska verk i modern tid, i varje fall på dessa breddgrader. Den gängse uppfattningen är att den skrevs 1689 och framfördes blott en gång på ett flickpensionat, men forskningen är inte ense. Möjligen skrevs den några år tidigare i samband med John Blows Venus och Adonis och framfördes vid Karl II:s hov. Det finns musikaliska likheter med några av Marc-Antoine Charpentiers kortoperor, verk som Karl II gärna ska ha velat se i engelsk tappning.

Hur det nu än är med den saken kan Österbybruks uppsättning betraktas som en liten prolog till Drottningholmsteaterns The Fairy Queen senare i sommar. En av solisterna, Alexandra Linde (Belinda/Häxa), medverkar även på Drottningholm. Man spelar i Ånghammaren, en gammal smedja med högt i tak och råa, suggestiva tegelväggar. Scenografin är sparsmakad, en kista, några antika pelare, en stol för Dido och ljus i skiftande färger. Kostymerna är antikinspirerade i vitt och svart eller dova, rödtonade färger.

Något ovanligt är att man spelar den förlorade prologen, eller rättare låter andra stycken av Purcell bilda musik till texten (som är bevarad). Här möts Febus och Venus, gudarna som allegoriskt representerar solen och kärleken, där den senare betraktas med viss skepsis av den förre. 

När väl själva operan kommer i gång följer den välkända historien från Vergilius Aeneidens fjärde sång. Hur Aeneas efter flykten från Troja söker hamn i Kartago på väg mot att grunda Rom. Förälskelse uppstår, elaka häxor manar fram en storm och den fysiska föreningen mellan drottning Dido och hjälten Aeneas är ett skamligt faktum, i varje fall för henne.

Österbybruks lilla operaorkester (sex musiker) under Niklas Tamms ledning gör en god, om inte excellent insats. Här finns nerv och dramatik, men jag kan sakna lättheten, vilket inte underlättas av att man sjunger på svenska (trots text på en väl synlig skärm). Kören, dubbelt så stor som orkestern, gör fina insatser både musikaliskt och sceniskt. Bland solisterna har tenoren Joseph Mossops Aeneas en fin mild röst, blott enstaka gånger något ansträngd. Alexandra Linde är en koloratursopran av rang och gör en inlevelsefull Belinda och en konturskarp, sceniskt suggestiv Häxa, medan Mathilda Bryngelsson i titelrollen har en mjuk och varm mezzosopran.

Det är alltså en uppsättning med god musikalisk höjd. Susanna Reuters regi är emellanåt en smula tafatt, jag kan sakna skarpare fokus i många scener, bäst fungerar scenerna med häxorna där det diaboliska får fritt spelrum.

Claes Wahlin