Det var evigheter sedan som Frun såg något på plats i Bayreuth; det har ju alltid varit så svårt att få biljetter dit. Så döm om hennes förvåning när hon upptäckte att det bara var Tristan och Isolde som var utsåld i år – alla andra uppsättningar gick det ganska lätt att få biljetter till. Frun blev därför litet nyfiken på den nya produktionen av Parsifal, i regi av den amerikanske regissören Jay Scheib. I uppsättningen experimenterade han med Artificial Reality, så därför ville han att publiken skulle ha en särskild sorts 3D-glasögon på sig för att kunna uppleva föreställningen fullt ut.
Men tydligen ville inte Richard Wagner-Verband sponsra dessa påkostade glasögon, så i slutändan fanns det bara glasögon till 300 personer per föreställning (av knappt 2 000). Men de som fick tillgång till denna åtråvärda accessoar blev tydligen inte lyckligare för det, eftersom glasögonen blev brännheta och knappt gick att ha på sig. Dumheter, tänkte Frun och bestämde sig i stället för att åka till Vadstena som vanligt under sommaren.
””SKSF kräver rättvisa i alla kända världar”. Där måste man ju gå med, tänkte Frun.”
På Vadstena slott tilldrog sig ett uruppförande av Daniel Nelsons opera Andefabriken. Handlingen utspelas kring en spiritist under sent 1800-tal: madame Kolthoff har stora saker i görningen då hon får kontakt med den andra sidan medelst en apparat kallad psykofon. Men hon måste bli legitimerad spiritist och det kan man tydligen bara bli genom några herrar från föreningen SKSF, Socialister för Kritisk Spiritistisk Forskning.
Denna organisation tyckte Frun lät intressant och vid utgången fick hon en liten pamflett med föreningens budskap: ”Samma rätt till alla män, oavsett klass och kapital!” samt ”SKSF kräver rättvisa i alla kända världar”. Där måste man ju gå med, tänkte Frun. Men hur hon än googlade när hon kommit hem, så hittade hon ingen SKSF. Men hon tänker att det kanske finns ett genusfilter i hennes dator, eftersom denna spiritistiska rättvisa enbart gäller män.