Tove Dahlberg
Gidlunds förlag [2023, 316 s.]
ISBN 978917445165
Hur förenar man en feministisk konstnärlig praktik med en konstform som är behäftad med trögflytande normer gällande kön, genus och sexuellt begär? Detta undersöker Tove Dahlberg i sin avhandling Släpp sångarna loss! Genus, gestaltningsnormer och konstnärligt handlingsutrymme i opera, som lades fram i våras vid Stockholms konstnärliga högskola.
Med en begreppsapparat hämtad från bland andra den queerfeministiska filosofen Judith Butler och filmvetaren Laura Mulvey liksom andra utövare inom scenkonstområdet (exempelvis frigruppen Lacrimosa, dramaturgen Gunilla Edemo och regissören och forskaren Kristina Hagström-Ståhl) skriver Dahlberg in sig i en feministisk kunskapstradition som hävdar att genus – den socialt och kulturellt framställda aspekten av kön – består av en serie sanktionerade beteenden som är placerade i ett binärt maktsystem där det ena är överordnat det andra.
Genom sitt forskningsprojekt vill Dahlberg belysa hur detta tar sig i uttryck inom det konstnärliga fältet operasång, samt frilägga ”gliporna”, det vill säga möjliga subversiva tolkningar, av den kanoniserade operarepertoaren för att sjösätta normkreativa gestaltningar av genus, makt och sexualitet. Detta genomför Dahlberg genom fyra konstnärliga undersökningar, vilka redovisas dels genom avhandlingen, dels genom forskningsportalen Research Catalogue där videodokumentation, klaverutdrag och annat relevant material presenteras.
”Om köns- och genusnormer inom operakonsten kan framstå som tröga, är maktfördelningen i operabranschens näringskedja näst intill stillastående.”
I den första undersökningen skärskådar Dahlberg framställningar av genus genom att iscensätta olika scener med olika rollfigurer ur Figaros bröllop. Hon finner att även operasångens olika röstfack är impregnerade med normer som inte bara fungerar representativt utan även i viss utsträckning föreskrivande hur genus gestaltas. Dahlberg ger detaljerade redogörelser för hur frasering, kroppshållning och sångteknik kan förflytta dels åskådarens förväntningar av genusuttryck, dels hur sångaren erfar sina skiftande maktpositioner i ett genushierarkiskt spektrum. Inte minst hur en sångare använder sig av blick och blickfång – att ställa sig som objekt eller subjekt – kan få signifikanta effekter för gestaltningen av genus.
Med #metoo-rörelsen i backspegeln riktar Dahlberg även sökarljuset mot de branschspecifika maktramarna som yrkesverksamma operasångare hägnas in i och belyser de institutionaliserade villkoren som bestämmer sångarens kreativa handlingsutrymme. Om köns- och genusnormer inom operakonsten kan framstå som tröga, är maktfördelningen i operabranschens näringskedja näst intill stillastående. Detta får så klart konsekvenser för sångarens konstnärliga handlingsutrymme, menar Dahlberg, där sångare ofta kommer sent in i produktionsprocessen och har lite eller obefintligt inflytande över sitt konstnärliga uttryck.
Sångarens agens utforskas och belyses sålunda i två av avhandlingens undersökningar. Dessa undersökningar har förankrats i två offentliga produktioner, uruppförandet av Sven-David Sandströms Under en kvinnas hjärta med Norrbottensmusiken, respektive kyrkokonserten Sångernas sång. Förutsättningarna för dessa två produktioner kan ses som exempel på försök till en mer jämlik och horisontell maktstruktur där sångare är lika mycket medskapare som övriga i produktionsteamet. Dahlberg medger dock att det är mycket känsliga processer att ge synpunkter på ett partitur, till exempel.
”Dahlbergs avhandling befinner sig i en korsningspunkt mellan feministisk aktivism, konstnärlig praktik och forskning.”
I den sista undersökningen undersöker Dahlberg hur sex och begär kan framställas på ett mer normkreativt vis. Tillsammans med mezzosopranen Erika Sax och barytonen Mattias Nilsson dekonstruerar Dahlberg ett par scener ur Mozarts Così fan tutte respektive Saint-Saëns Simson och Delila med bistånd av intimitetskoordinatorn Malin B. Nilsson. Med terminologi myntad av Gunilla Edemo talar Dahlberg om genus som ett slags vokabulär som en artist lär sig att behärska. Femininet blir sålunda för Dahlberg ett ”modersmål” när hon gestaltar kvinnor som rör sig inom vad som är gängse inom sitt röstfack, medan maskulinitet blir ett lånat språk när hon, likt en turist, utforskar begär där Dahlberg får som manligt kodad rollfigur en aktiv subjektsposition.
Feministisk forskning kan ofta drabbas av en teoretisk framtunghet där blicken utåt mot sociala förändringar åsidosätts – aktivismen stannar vid ord utan handling. Samtidigt väcker ideologiskt förankrad akademisk forskning en del misstänksamhet bland allmänheten. Dahlbergs avhandling befinner sig i en korsningspunkt mellan feministisk aktivism, konstnärlig praktik och forskning. Den konstnärliga utgångspunkten för forskningen ger ett välbehövligt utrymme för att utforska frigörelsepraktiker som annars blir försummade.
Tove Dahlberg skriver redan in i titeln på sin avhandling en uppmaning till frigörelse och visar med sin konstnärliga praktik i forskningsprojektet exempel på konkret praktik som systematiseras metodologiskt genom avhandlingen. Inte minst är den en unik och hudlös inblick i sångarens yrkesutövning som spänner över allt från röst, språk, psykologi och affekter till branschpraktiker och materiella villkor.
Loretto Villalobos
