Sopranen Julia Sporsén

”Jag fick träna mycket yoga för att klara av strapatserna.”

OPERAs Sören Tranberg har träffat Julia Sporsén, som nu är aktuell som Judith i Béla Bartóks Riddar Blåskägg på Folkoperan. Intervjun ägde rum på teatern efter en repetition.

Julia Sporsén är uppväxt i Göteborg och föddes rakt in i en opera- och musikerfamilj. Båda föräldrarna, Camilla Staern och Torgny Sporsén, var operasångare. Morfar Gunnar Staern var en av våra mest rutinerade operadirigenter och mormor Dagny Holtsberg var en betydande musikpedagog. Morbror är tonsättaren Benjamin Staern. 

Men sången var inte självklar från början för Julias del.  

– Redan tidigt spelade jag teater och piano. Via amatörteater sökte jag in till skådespelarutbildningen vid scenskolorna i Stockholm, Göteborg och Malmö, men kom inte in. Då bestämde jag mig för att ge sången en chans och det var kring millennieskiftet.  

– Då sökte jag in till musiklinjen vid Vadstena folkhögskola. Där gick jag ett år. Därefter blev det några år på Operastudion i Stockholm. Sedan var jag i Italien under en månad både för att lära mig språket och vidareutbilda mig i sång. Väl hemma sökte jag in till Operahögskolan men blev inte antagen.

Var det därför du sökte dig till England?

– Ja! Jag sökte till Royal Academy of Music i London och kom in. Utbildningen var treårig. Här lyckades jag få en agentur, Rayfield Allied, att bli intresserad av mig. Det är fortfarande min agentur.

Du debuterade i England …

– Först engagerades jag vid English National Opera i London som Young Artist. Det var en språngbräda att få göra både småroller och större partier samt att även vara cover. Min debut var som Donna Anna i Don Giovanni med English Touring Opera. 

Efter debuten hade du flera engagemang på ENO?

– Där gjorde jag Katya i Mieczyslaw Weinbergs The Passenger, Livia i Detlev Glanerts Caligula, Rosalinda i Läderlappen och titelrollen i Bohuslav Martinůs Julietta, allt på engelska. 

På Holland Park i London gjorde Julia Sporsén titelrollen i Katja Kabanova, Micaëla i Carmen, Gilda i Rigoletto och Nedda i Pajazzo samt Räven i Den listiga lilla räven.

Sedan kom din Sverigedebut …

– Jag sjöng Micaëla i Kungliga Operans Carmen-uppsättning 2012. 

I England var du med om några uruppföranden också.

– På ENO var jag med om uruppförandena av Torsten Raschs The Duchess of Malfi i rollen som Julia och som Antigone i Julian Andersons The Thebans. Sedan ville jag hem till Sverige igen och kom tillbaka 2015.

Då väntade Skandinavienpremiären på John Adams The Flowering Tree på Göteborgsoperan.

– Det var en fysiskt utmanande produktion, där jag stod stilla länge och var nere på knä runt ett träd. Jag fick träna mycket yoga för att klara av strapatserna. Fem år senare gjorde jag Pat Nixon i John Adams Nixon in China på Scottish Opera med dirigenten Joana Carneiro, som var väldigt inspirerande att jobba med. 

På Göteborgsoperan har du gjort flera betydande roller …

– Jag gjorde Ingeborg i Elfrida Andrées Frithiofs saga, som gavs konsertant.

Och förra säsongen gjorde du en mycket omtalad Elsalill i Herr Arnes penningar. Vilka är dina intryck från den produktionen?

– Det blev en stor succé och det berodde på flera faktorer. Mattias Ermedahls fina regi och Lars-Åke Thessmans scenografi med ett islagt hav. Gösta Nystroems Herr Arnes penningar är en lokalopera med konstnärlig förankring i Bohuslän. Det är en bra bearbetning som på ett unikt sätt gav ett bra resultat. Nu var det här den tredje uppsättningen i Göteborg. 

Först var den gjord som en radioopera med urpremiär 1959 och två år senare blev det scenisk premiär på Stora Teatern.

– Det spökas i operan och Mattias Ermedahl och jag pratade ofta om att de som tidigare varit med om att sätta upp operan liksom spökade vänligt för oss under repetitionerna. De tidigare sopranerna som gjort Elsalill, Rut Jacobson och Marianne Schell (1975) gick igen. De här artisterna har jag känt sedan barnsben. I juni ska jag göra en skivinspelning med Göteborgsoperans orkester under Patrik Ringborgs ledning. Han dirigerade ju Herr Arnes penningar, och i inspelningen tar vi med ett par bitar ur Nystroems opera. 

På Folkoperan har vi sett dig i vitt skilda roller, som Violetta, Isolde och Norma.

– Det var fem år mellan produktionerna och mycket har hänt under tiden. I Norma hade vi ett nära och fint samarbete med regissören Eirik Stubø, som inte intresserade sig för rollkaraktären utan bara av skådespelaren. Han var intresserad av det personliga dramat, där man inte kan gömma sig i stora körscener. Uppsättningen gick hem i flera läger, såväl hos en ny publik som hos operanördarna. Det positiva med Folkoperan är att man kommer nära publiken, både rent fysiskt eftersom det inte finns något orkesterdike och genom språket eftersom allt sjungs på svenska. Norma kommer tillbaka i vår med tre föreställningar under Scenkonstbiennalen. 

”Jag var inte alls säker på att jag skulle sjunga i en bel canto-opera för koloraturerna är svåra.”

Hur förbereder du dig för en ny roll?

– När det gäller Norma var det ett långt förberedelsearbete. Jag hade inte tidigare tänkt mig att göra Norma. Jag var inte alls säker på att jag skulle sjunga i en bel canto-opera för koloraturerna är svåra. Riktigt övertygad blev jag först strax före premiären. Rollen är också jobbig rent psykologiskt. Det var mycket textanalys. Det beror på vilka frågor man ställer. Jag fick ”knäcka” några nötter vilket var givande. För vad säger Norma i Casta diva-arian? En annan process kanske innehåller scenerier redan från repetitionsstart. Eirik Stubø, som gjorde sin operaregidebut, lärde sig nog en del om hur opera fungerar. Själv lärde jag mig framför allt hur extremt avslappnad man kan vara i sitt skådespeleri, trots att man samtidigt sjunger en tekniskt avancerad roll. Jag hoppas att få jobba med Eirik igen, för det var ett mycket fruktbart samarbete. Det är viktigt att få jobba med bra personer. 

– Varje regissör som jag har arbetat med har betytt mycket, i synnerhet om det finns en tydlig estetik. Då finns en möjlighet att utveckla nya sidor av sitt konstnärskap. Linus Fellbom hade i sin uppsättning av Tristan och Isolde hämtat inspiration från japansk no-teater. Här var det svåra att levandegöra en fysisk abstraktion.  

– Inför Herr Arnes penningar läste jag Selma Lagerlöfs novell. Det är en ren kärlekshistoria i botten mellan förövaren sir Archie och offret Elsalill. Det kommer fram mer i novellen än i operan. 

Hur skiljer sig svenskt och engelskt operaliv åt?

– Det är mycket svårare nu efter Brexit. Jag har inte haft något inplanerat i England på flera år. Engelskt operaliv påminner mycket om vårt rent skådespelarmässigt. Då är det större skillnad gentemot det tyska operalivet. Det är mer platt organisation i Sverige, medan det är mer effektivt i England. Inte lika långa repetitionstider. På grund av pandemin blev det inte av att jag kunde göra Hanna Glawari i Glada änkan vid Holland Park i London, något som jag hade sett fram emot. 

Vad väntar härnäst?

– Våren 2024 ska jag göra Paulina Slas i Jonas Forssells Death and the Maiden på Malmö Opera. Hösten 2024 väntar en stor roll på Göteborgsoperan, som inte är offentliggjord än. 

Har du några roller som du gärna skulle vilja göra?

– Både Emilia Marty i Fallet Makropulos och Jenůfa. Det är roller som är utmanande inte bara sångligt utan de kräver också en stor scennärvaro. Poulencs Vox humana skulle jag också gärna vilja göra. 

Du har en stor bredd när det gäller dina roller, ibland lite aparta figurer.

– Det är en stor spännvidd från Wagner, Verdi till svensk och nyskriven opera samt operett. Nej, någon spikrak rollista har det inte varit.

Nu är du aktuell med Judith i Riddar Blåskägg på Folkoperan. Vad ser du fram mot här?

– Det ska bli intressant att undersöka Blåskäggs beteende. Vad är det som driver honom? Det är lättare att förstå sig på Judith, tror jag. Problemet är Bartóks musik som tonalt är mycket svårare än Janáčeks tonspråk. Det är ibland olika tonarter i sången och i orkestern. Det finns en höjdton – ett högt C som ska tas från en låg tessitura. Det är en vokal utmaning. 

Du är också fackligt aktiv som ordförande i sångaravdelningen inom Scen och film. 

– Jag är ordförande sedan ett år tillbaka. Både arbetsgivare och politiker måste ta ett större ansvar för att kunna skapa hållbara karriärer för sångarna om operakonsten ska finnas kvar i Sverige. Långtidskontrakten får inte försvinna. I England har man bara pjäskontrakt, något som inte är eftersträvansvärt här. Facket måste var relevant och hålla kvar vid idén om samverkan. 

– För egen del tog jag lite tid på mig som sångare på grund av ett enormt arv. Jag hade sett baksidorna med sångaryrket. Men det positiva med sången har alltid övervägt. Jag måste göra det här för att må bra. 

Sören Tranberg