Lars Cleveman, tenor
Kungliga Hovkapellet och andra orkestrar/Varviso, Brühl, m.fl.
Sterling CDA 1858/59 [2 cd]
Distr: Naxos
Den här dubbel-cd:n ger en fin bild av Lars Clevemans tenorgärning. Inspelningarna är till stor del hämtade från Sveriges Radio, direktsändningar från operaföreställningar och konserter mellan 1999 och 2020. Men här finns också en privatinspelning av Florestans aria ur Fidelio, inspelad på Deutsches Nationaltheater i Weimar 2017 och Romberättelsen ur Tannhäuser från festspelen i Bayreuth 2011. Att tidsspannet mellan de olika inspelningarna på skivorna är drygt tjugo år går inte att höra. Clevemans stämma har varit av samma kvalitet och slitstyrka genom åren.
Under den senare delen av sin karriär har Cleveman naturligt nog haft fokus på de stora Wagnerrollerna. Kvalificerade Wagnertenorer är ju alltid mycket eftersökta. Förutom Lohengrin och Walther i Mästersångarna i Nürnberg har Cleveman sjungit alla de stora Wagnerpartierna. Den ena av de två skivorna är helt ägnad Wagner med fylliga exempel från Parsifal, Tristan och Isolde, Siegfried, Ragnarök och Tannhäuser.
På Wagnerskivan överväldigar de två kraftmätningarna med Nina Stemme som Isolde respektive Brünnhilde i Ragnarök och Clevemans Romberättelse från Bayreuth ger mersmak.
Den andra cd:n upptar ett mångsidigt urval av Clevemans insatser i framför allt italiensk och fransk opera, närmare bestämt Massenets Werther, Offenbachs Hoffmanns äventyr, Saint-Saëns Simson och Delila, Halévys Judinnan, Verdis Trubaduren och Otello, Giordanos Andrea Chénier, Puccinis Manon Lescaut och Tosca. Dessutom alltså Fidelio samt, som ett litet udda extranummer, Lehárs ”Du är min hela värld” ur Leendets land från en konsert i Karlstad – det kunde dock ha utgått, inte för Clevemans skull men för att ljudkvaliteten är för skral. Annars är ljudkvaliteten utmärkt, även om rösten tenderar att komma långt ifrån i direktinspelningarna från Stockholmsoperan.
Clevemans tenor har en – med ett adjektiv som kanske numera klingar suspekt – viril karaktär. Det är ingen mes som här framträder, oavsett om det handlar om Des Grieux, Siegfried eller Cavaradossi. Klangen är fast och stadig, och alla karaktärer som gestaltas är tveklöst män som vet vad de vill. Ibland kan de dock låta mer objektivt konstaterande än passionerat angelägna, men Cleveman kan också låta passionerat lidelsefull.
Efter att ha upplevt honom live vid många tillfällen håller jag hans Des Grieux mot Gitta-Maria Sjöbergs Manon Lescaut på Det Kongelige 2002 som min starkaste Cleveman-upplevelse. Inspirerade av varandra slog det verkligen gnistor mellan Cleveman och Sjöberg. På dubbel-cd:n finns också Manon Lescaut representerad med ett par avsnitt från Stockholmsoperan 2009 med Inessa Galante. De avsnitten bekräftar Clevemans styrka som ”transalpinsk” Puccinitenor, d.v.s. av den nordeuropeiska art som markant skiljer sig från tenorer med mediterran timbre och teknik.
Påfallande är också vilken märg Cleveman ger flera franska partier; särskilt har jag i gott minne hans Eléazar i Judinnan på Göteborgsoperan 2014. En av höjdpunkterna i det här urvalet är en upptagning därifrån av Eléazars stora aria i fjärde akten, ”Rachel, quand du Seigneur”.
Det finns luckor i Clevemans repertoar, och en central operatonsättare som Mozart har han helt undvikit (den enda Mozartopera Cleveman deltagit i är La finta semplice på Confidencen 1991). Cleveman har inte samma flexibilitet som Gösta Winbergh hade, som ju övertygade lika mycket både som Don Ottavio och som Parsifal, men Cleveman har gjort en dygd av sina begränsningar. Det är över lag en hög jämn nivå i hela det här urvalet. Han ger sig aldrig på något som han inte behärskar eller som passar hans röst sämre.
Texthäftet innehåller en mycket fyllig intervju med Cleveman av Henry Larsson, och det finns också en förteckning över alla Clevemans roller. Här saknar jag dock en av hans första stora roller, Faust i Boitos Mefistofeles, som han sjöng på Ystadoperan sommaren 1990.
Lennart Bromander