Berit Lindholm, redaktör Marcus Jupither [114 s.]
Berit Lindholm var en av de två främsta svenska högdramatiska sopranerna som kom efter Birgit Nilsson, och före Nina Stemme – den andra var Catarina Ligendza. Men till skillnad från sin något yngre Wagnersyster framträdde Lindholm betydligt oftare hemma och bodde under hela sin karriär kvar i Sverige. Nu har ”die Lindholm” kommit ut med en efterlängtad memoarbok. Hon har skrivit den själv – som utbildad folkskollärare är hon en god skribent – och operasångaren Marcus Jupither har fått till uppgift att sortera upp de olika kapitel som den nu 88-åriga hovsångerskan lämnat ifrån sig. Hans far, barytonen Rolf, gick för övrigt i samma operaskoleklass som Lindholm och de uppträdde ofta tillsammans under hela karriären.
Först som sist är det en glädje att läsa Lindholms rättframma språk och ta del av hennes dråpliga humor. Detta är en Wagner- och Straussopran med bägge fötterna på jorden som insisterade på att ta med sina båda döttrar ut över hela Europa innan de nådde skolåldern, och som fick dirigenten Karl Böhm att anpassa repetitionerna efter hennes amningstider, till tidningarnas stora förtjusning.
Boken innehåller också ett enastående bildmaterial där flera foton, såväl från det privata arkivet som Kungliga Operans arkiv, nu visas för första gången. Hennes debutroll som Grevinnan i Figaros bröllop 1963 finns med, såväl som Glucks Ifigenia i
Aulis vid Bromma läroverk några år tidigare. Men också senare bilder som Bayreuthdebuten som Venus i Tannhäuser eller Färgarfrun i Die Frau ohne Schatten i Düsseldorf.
Berit Lindholm insisterar på att berätta själv och på att göra sina egna associationskedjor. Det ställer till problem för strukturen och där borde Marcus Jupither satt in hårdare nypor. Ett exempel: ett kapitel vid namn ”Så var det dags för Bayreuth” handlar mestadels om helt andra saker än Wagnerfestspelen, där Lindholm framträdde 1967–71 och 1973. Visserligen börjar det i denna stad, men associerar sedan vidare efter ett par sidor till Oslo, om hovsångarpar, vådan av att dra orkestern framför sig när man är förkyld och trött, för att sedan åter landa i Bayreuth för en halv sida. Eftersom det varken finns register eller namnindex, eller ens en innehållsförteckning, blir det svårt att orientera sig. Visst är det synd att inte döttrarna siktade högre och kontaktade ett förlag – jag är övertygad om att flera hade nappat – för det hade kunnat ge en mer fullödig produkt. Förutom det redan nämnda som saknas hade jag gärna också sett en rollförteckning i slutet.
Men detta uppvägs som sagt av Lindholms berättarglädje, och de ofta viktiga budskap hon har: jag är övertygad att många sångare under utbildning eller i början av sina karriärer har mycket att hämta här. Förutom alla de som med glädje upplevde henne på scenen förstås, och nu talar jag inte enbart om den svenska eller skandinaviska publiken.
Jag kan nämna att när jag kom ut med min bok Wagner som dramaturg blev jag kontaktad av en kvinna boende i Düsseldorf som varit beundrare av Berit Lindholm under alla år. Glädjen blev stor för tyskan när hon kunde ta del av denna bok, eftersom hon har lärt sig svenska. Men med tanke på alla andra beundrare där ute, skulle det nog finnas en marknad för att översätta boken till tyska eller engelska. Och då gärna kompletterad med en rollförteckning och ett personindex.
För vem vill inte höra om hennes egen syn på dirigenter som Colin Davis eller Berislav Klobučar, regissörer som Götz Friedrich eller Wolfgang Wagner, eller sångarkolleger som Leonie Rysanek eller Jess Thomas? Men framför allt höra henne ge sin egen jordnära syn på sin glansfulla sångarkarriär. Inte minst i Tyskland skulle det finnas en stor marknad för denna bok.