Recensioner

Verdiestivalen i Parma

21 november, 2022

OPERA Nr 5, 2022

Operapubliken i Parma ansågs en gång vara den mest kunniga i världen. Etablerade världsstjärnor med stora framgångar på de ledande scenerna fruktade för publikens mycket bestämda uppfattning om var man skulle andas i en aria för att sedan tydligt markera sitt missnöje, inte bara med vulgära burop utan med en minst lika effektiv och förödande samfällig inandning. En av dessa sångare var vår egen Birgit Nilsson som en gång skulle sjunga Isoldes kärleksdöd vid en konsert i Parma. I sina memoarer illustrerade hon naturligtvis detta med en anekdot. Det var en tenor som vid en...

PRENUMERERA!

Logga in eller bli prenumerant för att läsa hela artikeln!

Du som är prenumerant och har ett konto kan logga in med knappen. Om du vill starta en prenumeration kan du göra det nedan. Registrera dig här om du är prenumerant men inte har ett konto än.

Bli prenumerant för att läsa hela artikeln!

Ditt konto är inte kopplat till en aktiv prenumeration. Klicka här för att koppla ditt konto till din prenumeration, eller välj en prenumerationsform nedan om du inte är prenumerant.

Om du tror att någonting har gått fel, kontakta Flowy rörande din prenumeration på 08-799 62 07 eller tidskriftenopera@flowyinfo.se eller våra tekniker på hemsida@tidskriftenopera.se.

Logga in

Papper

1 år

525:-

✓ 5 nummer på papper

✓ fullt uppdaterad digitalt

✓ full historik digitalt

Prenumerera

Digitalt

1 månad

39:-

✓ inget på papper

✓ fullt uppdaterad digitalt

✓ full historik digitalt

Prenumerera

En av dessa sångare var vår egen Birgit Nilsson som en gång skulle sjunga Isoldes kärleksdöd vid en konsert i Parma. I sina memoarer illustrerade hon naturligtvis detta med en anekdot. Det var en tenor som vid en föreställning hade gjort mindre bra ifrån sig. När han dagen därpå skulle avresa frågade hans bagagebärare om det var han som hade sjungit. Smickrad över att bli igenkänd svarade han jakande varpå bäraren ställde ner väskorna. ”Då kan ni bära era väskor själv …”

Även om publiken i dag har blivit mer disciplinerad upplever man i Parma ett operaklimat som inte helt givit efter för internationella nivellerade tolkningstrender. Man får en känsla av att sångarna tar för sig mer med sina röster än någon annanstans. Här gäller det för sångarna att prestera ett eller ett par nummer större än dagens tuktade sångidiom tillåter. Här kan sången få vara en – många skulle nog tycka vildvuxen eller gammaldags – självständig dimension i föreställningen och inte bara ett underordnat uttryck för den musikdramatiska helheten, ett försök till uppror mot dirigentens, regissörens och kanske till och med Verdis diktatoriska disciplin.

Verdifestivalen, som nu kommit i gång igen efter pandemin, ägde i år rum mellan den 22 september och 16 oktober. Man brukar vanligtvis presentera tre operor, varav en tillhör de mera okända ungdomsverken, som oftast spelas på en scen utanför huvudscenen Teatro Regio i Parma, till exempel i Giuseppe Verdis födelsekommun Busseto.

I år hade man satsat på hela fyra verk ur mästarens centrala skaparperiod från 1851 till 1862. På den lilla Teatro Verdi i Busseto, där bara en mindre orkester får plats, gav man Rigoletto till en reducerad orkestersats (blåsarsextett, kontrabas och pianoforte) och med en liten kör bestående av solister, men denna föreställning såg jag inte.

Det som ändå kan motsvara den mindre kände Verdi var den sällan spelade urversionen av Simon Boccanegra uruppförd i Venedig 1857 i stället för den vanligt förkommande omarbetningen uruppförd på La Scala 1881.

Simon Boccanegra är kanske Verdis mest motsägelsefulla opera. Efter den misslyckade premiären i Venedig kom den 1880 bli föremål för en omarbetning inte bara av Verdi utan också med ny text av Arrigo Boito. Han sägs ha fördjupat dramat psykologiskt och politiskt och städat upp i den svårbegripliga handlingen kring den genuesiske dogen och hans försvunna och sedan återfunna dotter. Under operans renässans under sena hälften av 1900-talet har Simon Boccanegra blivit något av Verdiexpertisens, barytoners och dirigenters favoritopera, medan den stora publiken har tagit till sig operan mer med vördnad och beundran än kärlek och entusiasm.

När man konfronteras med denna urversion kan man konstatera att handlingen kring dogen Simon Boccanegras uppgång och död inte är mer komplicerad än i Boitos senare version. Trots att man i musiken kan sakna mycket av den mogne Verdis inträngande realism, till exempel Simons stora utbrott ”Plebe! Patrizi!” eller den skimrande orkestreringen före Amelias aria, finns här en omedelbar friskhet och vitala cabalettor att piggas upp av. I första aktens final, där de största ändringarna gjordes, finns en stort upplagd festscen.

Valentina Carrascos uppsättning och den kontroversiella scenografin av Martina Segna gör inte mycket för att lätta upp den tragiska dysterheten som är operans grundstämning. Handlingen förläggs till modern tid och en realistisk klasskonflikt där de politiska intrigerna i 1300-talets Genua framställs i underklassens och arbetarnas perspektiv under 1900-talet. Videoklipp med fiskare och fiskrensande kvinnor i första delen av operan, medan andra delen utspelas i ett slakthus med enorma hängande griskroppar. Om detta var en mindre smickrande hänvisning till Parmas nationalrätt, den berömda prosciutton, förmäles ej. Åtminstone visade Parmapubliken nu sin kraft med samfällda burop. Som så ofta tränger den politiska analysen inte in i aktionen utan förblir ett pålagt utanpåverk.

Trots detta stod samtliga sångare för trovärdiga psykologiska gestaltningar. Vladimir Stoyanov är en inkännande konfliktfylld Simon och en mäktigt kraftfull baryton med känsliga och kärleksfulla uttryck. Roberta Mantegna var en passionerad Amelia med intensiv, om än något skarp sopran och Riccardo Zanellato en nobel och sympatisk Fiesco med ett ovanligt finspunnet legato i sin stora basaria. Piero Pretti var en nyanserad och säker Gabriele Adorno. Riccardo Frizza ledde tydligt och inkännande Parmaoperans kör och orkester som fått sitt namn efter stadens store son, Filarmonica Arturo Toscanini.

VERDI: SIMON BOCCANEGRA

Premiär 25 september, besökt föreställning 29 september 2022.
Dirigent: Riccardo Frizza
Regi: Valentina Carrasco
Scenografi: Martina Segna
Kostymdesign: Mauro Tinti
Ljusdesign: Ludovico Gobbi
Kormästare: Martino Faggiani
Solister: Vladimir Stoyanov, Riccardo Zanellato, Devid Cecconi, Adriano Gramigni, Roberta Mantegna, Piero Pretti, m.fl.

En av anledningarna till att man nu på Verdifestivalen undvek den sällan spelade urversionen av Ödets makt från Sankt Petersburg 1862 och i stället föredrog standardversionen, uruppförd på La Scala 1869, var enligt Roberto Abbado − dirigenten som med den precision och auktoritet som utmärker en av Italiens främsta operadirigenter ledde den rutinerade kören och orkestern från Teatro Comunale i Bologna – att tenorpartiet Alvaro är en ”veritabel massaker” på tenorrösten.

Även i omarbetat skick tillhör rollen de mest krävande hos Verdi. Dock, när man hörde med vilken oförtröttad glans och vitalitet den 68-årige amerikanske tenoren Gregory Kunde tog sig an partiet, undrar man om han inte ändå hade klarat urversionen galant. Kunde var bara en i det internationella starcast man hade kostat på sig. Samtliga gav i sanning järnet i fråga om storslagen potent Verdisång. Gregory Kunde hade definitivt en livsfarlig röstrival
i mongolen Amartuvshin Enkhbat som den hämndlystne brodern Carlo. Ukrainska Liudmyla Monastyrska har länge på alla världens scener visat sig vara oumbärlig i de tyngre spintorollerna hos Puccini och Verdi och visade även här som Leonora sin världsklass med generös stämprakt och raffinerade pianissimon i den berömda bönen.

Ödets makt. Marco Spotti, Gregory Kunde,
Liudmyla Monastyrska. Foto: Roberto Ricci

Om huvudrollerna intogs av denna i sanning internationella trio så besattes övriga roller framgångsrikt av inhemska krafter: Marko Mimica, som trots sin ungdomliga pojkaktighet lät oss med sin fullödiga mörka bas höra en vördnadsbjudande Padre Guardiano. Roberto de Candia, som den argsinte munken Melitone, var en komisk hållpunkt i detta nattsvarta ödesdrama. Och som grädde på moset Annalisa Stroppa, vars fullödiga mogna mezzo på ett härligt sätt rimmar illa med hennes flickaktiga uppenbarelse som Preziosilla.

Scenografin påminde om en modernistisk 1960-talsdekor med dystra flyende molnskyar över absurt snedvridna arkitektoniska siluetter. Den grekiske regi-scenografen, veteranen Yannis Kokkos, försökte inte störa sångarna med utpräglade regiidéer, något som skulle kunna ses som hopplöst föråldrat men här fungerade utmärkt.

VERDI: ÖDETS MAKT

Premiär 22 september, besökt föreställning 1 oktober 2022.
Dirigent: Roberto Abbado
Regi, scenografi och kostymdesign: Yannis Kokkos Ljusdesign: Giuseppe di Iorio
Koreografi: Marta Bevilacqua
Projektioner: Sergio Metalli
Dramaturg: Anne Blanchard
Kormästare: Gea Garatti Ansini
Solister: Liudmyla Monastyrska, Gregory Kunde, Amartuvshin Enkhbat, Marko Mimica, Roberto de Candia, Annalisa Stroppa, m.fl.

Trubaduren. Enkelejda Shkoza. Foto: Roberto Ricci

Hur kunde en vardagsföreställning av en Verdiopera på någon av de mindre landsortsteatrarna, långt ifrån de stora prestigefyllda scenerna som La Scala eller San Carlo, ha tett sig på Verdis tid? En genuin känsla av att ha förflyttat sig till hans tid fick man av Trubaduren, som − i enlighet med Verdifestivalens ambitioner att vara en festival för hela regionen Emilia Romagna − hade förflyttats till teatern i den lilla staden Fidenza. Teatern, som fått sitt namn efter den berömde scenografen Girolamo Magnani med drygt 400 platser och med tre rader av gulddekorerade loger, invigdes 1861 just med Trubaduren.

Resurserna för mer avancerade och meningsfulla uppsättningar är här begränsade, men regin av Elisabetta Courir och scenografin av Marco Rossi blev ändå dramatisk och verkningsfull. Den bars upp av ett yngre lag där samtliga gjorde ifrån sig på en nivå som var långt högre än vad det förväntades av dem. Angelo Villari som Manrico, Marigona Qerkezi som Leonora, ytterligare en mycket imponerande baryton, Simon Mechlinski, som greve Luna, Rossana Rinaldi som Azucena, basen Alessandro della Morte som Ferrrando – samtliga bemästrade utomordentligt denna kanske den mest känsloladdade sångopera och därför även den mest krävande. Sebastiano Rolli ledde Arturo Toscanini-filhar-monikerna i en av de mest tydliga och intensiva Riccardo Muti-liknande tolkningar jag överhuvudtaget upplevt.

Trubaduren. Anna Pirozzi. Foto: Roberto Ricci

Hur gick det då för Birgit Nilsson efter hennes kärleksdöd i Parma? Först verkade det som att hennes värsta farhågor hade besannats. Bakom ridån uppfattade hon en storm av burop och hon ville inte gå ut och möta den rasande publiken. Det visade sig att publiken ropade ordet ”bis”, den fruktade Parmapubliken ville full av entusiasm höra allt en gång till. Morgonen därpå vid hennes avresa förärades hon på järnvägsstationen en enorm parmaskinka och en parmesanost. Historien slutade med en typiskt nilssonsk kommentar: ”Det var tur att jag hade bättre tumme med bäraren än den stackars tenoren.”

VERDI: TRUBADUREN

Premiär 24 september, besökt föreställning 2 oktober 2022. Dirigent: Sebastiano Rolli
Regi: Elisabetta Courir
Scenografi: Marco Rossi
Kostymdesign: Marta del Fabbro
Ljusdesign: Gianni Pollini
Koreografi: Michele Merola
Kormästare: Martino Faggiani
Solister: Angelo Villari, Marigona Qerkezi, Simon Mechlinski, Rossana Rinaldi, Alessandro della Morte, m.fl.