Pesaro Rossini Opera Festival

När Juan Diego Flórez som den notoriskt kvinnojagande greven Ory i första akten gör sin entré förklädd till helig eremit så gör han det från ett jättelikt halvt krossat äggskal. I enormt grått hår- och skäggburr framstår han som en parodisk gammaltestamentlig Moses. Inte ens de små hornen − som i Michelangelos Moses-skulptur − fattas. I den munderingen kommer han med växlande framgång i sina förförelseförsök att agera biktfader till traktens alla kvinnor, inklusive den högt eftertraktade och oåtkomliga grevinnan Adèle.

Rossinis sista komiska mästerverk från 1828 bygger på en medeltida fransk ballad om den ökände greven av Ory som tillsammans med sina mannar, utklädda till nunnor, ges tillträde till grevinnan Adèles slott, där traktens kvinnor väntar på de från korståget hemvändande riddarna.

Den argentinske regissören/scenografen Hugo de Ana har gjort sig känd för monumentala operascenografier med jättelika skulpturer och arkitektoniska former. I Le comte Ory låter han Hieronymus Boschs ”Lustarnas trädgård” bli utgångspunkt för sin uppsättning. Målningen i form av altartriptyk skildrar människans existens från Adam och Eva till helvetet. Den centrala delen, som har givit namn åt målningen, skildrar ett typiskt pandemonium, ett surrealistiskt paradis med ett myller av djur, nakna människor och absurda former.

Ganska länge lät man sig entusiasmeras av de påhitt som oupphörligt serverades, men som till slut kom att digna under en uppsjö av gags och teatrala effekter. Många ifrågasatte om de Ana överhuvudtaget hade läst texten.

Flórez’ har inte bara höjt Rossinitenorens status till en ny och självständig nivå, han är också en underbart fullfjädrad komiker på scen. Här får han i sanning utlopp för sina komiska talanger. Sångligt excellerar Flórez fortfarande med en rörlighet och friskhet som inte har anfrätts av senare års övergång till en tyngre och mer dramatisk repertoar. Julie Fuchs, som grevinnan Adèle, imponerar med att med makalös träffsäkerhet pricka av varenda ton i sitt koloraturbemängda parti. Övertygar vokalt gör också Maria Kataeva som pagen Isolier, Orys mer lyckosamma rival, barytonen Andrzej Filonczyk som vännen Raimbaud och basen Nahuel di Pierro. Det mest minnesvärda sceniska intrycket förutom Flórez kom dock från veteranen Monica Bacelli som Ragonde, Adèles slottsväktare. Diego Matheuz ledde Italienska Radions Symfoniorkester belevat och kompetent dock utan den krydda och energi som måste till för Rossini.

ROSSINI: LE COMTE ORY

Premiär 9 augusti, besökt föreställning 16 augusti 2022.
Dirigent: Diego Matheuz
Regi, scenografi och kostym: Hugo de Ana
Kormästare: Giovanni Farina
Solister: Juan Diego Flórez, Andrzej Filonczyk, Nahuel di Pierro, Julie Fuchs, Monica Bacelli, Maria Kataeva, Anna-Doris Capitelli.

Otello har alltid setts som en av Rossinis främsta seriösa operor och var under hela 1800-talet en av hans mest spelade innan 1900-talets belcantomobbning och Verdi/Boitos version förpassade Rossinis till operakuriositeternas museum. Dock inte helt, tredje akten med Desdemonas videvisa har alltid setts som en av Rossinis mest helgjutna skapelser.

Hundhuvudet för operans tillkortakommanden har som så ofta fått bäras av librettisten Francesco Berio di Salsa. Denne Shakespeareälskande adelsman i Neapel, där operan hade sin premiär 1816, har ansetts helt ha fuskat bort det väsentliga motivet i den Shakespeareanska förlagan – sådant som Otellos mänskliga förfall genom svartsjuka eller Jagos ondsinta intrigspel – och trivialiserat den till en standardiserad melodram där tre rivaliserande tenorer, Otello, Jago och Rodrigo, slåss om Desdemona.

Här i Pesaro har regissören Rosetta Cucchi vänt Berio di Salsas dramaturgiska tillkortakommanden till sin fördel och på ett självklart och enkelt sätt skapat en av de mest gripande och engagerande Otello-uppsättningar jag har sett – och då inkluderar jag Shakespeares original och Verdi/Boitos operaversion.

I uvertyren hörs skillnaden till det lama orkesterspelet i Le comte Ory tydligt. Under Rossiniveteranen Yves Abels ledning spelas det med totalnärvaro, precision och lyhördhet. Det projiceras tidningsartiklar över ett kvinnomord med feta braskande rubriker. Mordet på Desdemona är redan ett faktum. Emilia – gripande framställd av Adriana Di Paola – blir en centralgestalt i dramat när hon återvänder sörjande till brottsplatsen och försöker rekonstruera händelseförloppet. Rosetta Cucchi frilägger övertygande något egentligen självklart, något som åtskilliga upplevelser av både Shakespeares tragedi och Verdis geniala operaadaption inte lyckats förmedla. Sällan har man sett en operauppsättning där kvinnors utsatthet med enkla medel nått en sådan angelägenhetsgrad som här.

Denna Desdemona får helt enkelt på käften hela tiden: av fadern Elmiro, Otello och Rodrigo – alla verkar de ha goda skäl till att misshandla henne. Trots sitt utsatta läge bland dessa våldsamma män står Desdemona, Eleonora Buratto rakryggad och medveten. Burattos och Cucchis läsning formar sig till en grav anklagelseakt och gripande protest mot kvinnovåld. Här kulminerar det i en bild där hela den kvinnliga kören ställer sig mot publiken och höjer armen i en avvärjande gest mot den kommande käftsmällen, en gest som Desdemona förgäves måste använda många gånger. Burattos expansiva sopran med rasande kraftfulla koloraturutbrott ger oss ett helt annat intryck än tredje aktens uppgivna
offerlamm.

Rossini låter i sina mogna seriösa operor olika tenorala rösttyper konfronteras mot varandra för att psykologiskt och dramatiskt fördjupa rollgestaltningen. Ingenstans är det så tydligt som i Otello. I Pesaro
hade man en idealisk tenortersett: Dmitry Korchak som Rodrigo visar med höga nervösa koloraturer sin totala besatthet av Desdemona, Enea Scalas mörkare tenor är perfekt för att skildra Otellos våldsamhet och utanförskap, veteranen Antonino Siragusa som Iago gör än en gång en av sina oöverträffade gestaltningar av lismande Rossinibovar. Basen Evgeny Stavinsky är en fullt kompetent Elmiro – det är förståeligt att han inte riktigt kan hävda sig i detta massiva tenorsmatter.