MONTEVERDI: L’ORFEO
Mauillon, Mancini, Mingardo, Kielland, Zanasi, Vitale, m.fl.
La Capella Reial de Catalunya
och Le Concert des Nations/Savall Regi: Pauline Bayle
Scenografi: Emmanuel Clolus Naxos 2.110733 [1 DVD] Distr: Naxos
Den här inspelningen av Claudio Monteverdis L’Orfeo gjordes på Opéra-Comique i Paris under covidtider i juni 2021 men tydligen ändå inför rätt stor publik. Och vad den publiken fick se var en sval, sparsmakat vacker och tämligen minimalistisk version av detta det första mästerverket i operans historia. Vad publiken dock främst hade anledning att ta till sig var vad som hördes från orkesterdiket, där Jordi Savall tillsammans med Le Concert des Nations och La Capella Reial de Catalunya presenterar en i mina öron helt optimal version av hur Monteverdis partitur ska läsas och levandegöras.
Instrumentariet är tyvärr inte angivet i det bifogade häftet, men antalet musiker är lagom stort för att kunna växla mellan storslagen klangutveckling och subtilaste intimitet. Savall upprätthåller en aldrig sviktande balans mellan nobless och expressivitet. Musikens svidande skönhet stryks inte under, det behövs inte, men Savall ger den möjlighet att tala för sig själv.
Mycket av det som händer på scenen är också storartat. Marianne Beate Kielland gör både Speranza och Proserpina med underbart fyllig men ändå slank mezzoklang. Och en erfaren barocksångerska som Sara Mingardo vet precis att maximera uttrycket hos budbärerskan, La Messaggiera, som i operahistoriens första stora monolog berättar om Euridices död. Salvo Vitale, Caronte (Karon) och Furio Zanasi, Apollo, ger också stark relief åt sina roller.
Orfeus själv, Marc Mauillon, är jag något mer kluven inför. Han sjöng också samma roll i den uppsättning av L’Orfeo i Köpenhamn som med knapp nöd hann få premiär innan pandemin slog till i mars 2020. Jag tyckte då att hans röst hade betänkliga trumpetegenskaper som inte riktigt hörde hemma hos en Orfeus. Det bekräftar den här inspelningen. När Orfeus försöker beveka underjordens andar med sitt hjärtskärande ”Rendete il mio ben” (Ge mig min älskade tillbaka) så tutar Mauillon bara på och förväxlar röststyrka med expressivitet. Men han kan också vara fint nyanserad, och hans parlando i mellanläge är oavbrutet vackert. Hans röst anges som baryton men har väl snarare karaktären av barytenore. Han verkar vistas lika obesvärat i tenor- som barytonläge. Mauillons Orfeus är litet ojämn men ändå respektabel. Samtidigt kan jag inte låta bli att erinra mig mycket subtilare uttolkare av den här rollen som John Mark Ainsley eller Christian Gerhaher.