Tintomara på Läckö Slottsopera

Lars Johan Werles Tintomara skrevs till Kungliga Operans tvåhundraårsjubileum 1973 och fick stor och positiv uppmärksamhet. Den direktsändes i tv, och en ny uppsättning gjordes också i Göteborg tre år senare. Med vissa revideringar togs Tintomara upp i Stockholm på nytt 1981, men förutom en uppsättning med operahögskolelever har verket sedan dess varit en obekant storhet för operapubliken. Den gavs heller inte ut i sin helhet på skiva. Till sommaren 2020 annonserade Läckö Slottsopera glädjande nog ett återupplivande av Tintomara, men vi vet vad som hände, och även följande sommar satte covid käppar i hjulet för en premiär. Men tredje gången gillt, i år kunde man äntligen genomföra en pandemifri premiär.

Det är mycket glädjande att Werles opera väcks till liv igen, för vid sidan av Gösta Nystroems Herr Arnes penningar, som ju Göteborgsoperan så framgångsrikt tog upp i våras, är detta en av de allra bästa operaadaptionerna av en svensk litterär klassiker.

Leif Söderström, som skrivit librettot, följer Almqvists roman mycket nära men har givetvis koncentrerat den omfångsrika texten avsevärt. Han har skapat fint flyt i handlingen, och scenerna går snabbt i varandra, även när de utspelas på vitt skilda platser. Ett problem med detta är dock att handlingen inte kan vara så lätt att följa för den som tidigare är helt obekant med Drottningens juvelsmycke. Litet hjälp ges dock av ingen mindre än kungamördaren Anckarström (Lars Johansson Brissman), som uppträder som talande presentatör ibland, vilket är helt i linje med Almqvists egna verfremdungseffekter.

Almqvists roman är högromantisk med sina spänningar mellan konkretion och fantasteri, men Werle har inte lockats att understryka de romantiska dragen. Hans tonspråk är i stället återhållet, och med små medel lyfter han fram Almqvists text, kommenterar och skapar spänningar. Werle är modernist men inte främmande för melodiösa motiv, pastisch och ledmotiv men hela tiden mycket diskret. Det fungerar mycket bra.

Ett starkt exempel är den scen från Kolmården där Ferdinand uttrycker sina djupt sårade känslor över att Tintomara givit honom korgen. Carl Ackerfeldt är mycket övertygande som Ferdinand, och här ges en tydligare bakgrund än i romanen till Ferdinands fatala agerande vid den fingerade avrättningen av Tintomara.

Tintomara är ju ett slags ikonisk gestalt i svensk litteratur. Almqvist skapade med denna eggande och undflyende figur en idealbild av en fullkomligt ärlig, ren och oskuldsfull människa bortom kategorier som erotik och kön (man ska inte blanda in dagens diskussioner om hbtq-frågor om man vill förstå Tintomara). Hon är en romantisk, idealistisk fantasi, och därför i princip omöjlig att ge scenisk gestalt som en människa av kött och blod. Tintomara existerar som bäst i en romanläsares huvud. Lars Johan Werle har också haft svårt att fånga in henne musikaliskt, och någon klar musikalisk profil får hon inte. Hennes särpräglade karisma kommer bäst fram när hon i den östgötska skogen sjunger sin visa om alm, hägg och hassel, som Almqvist själv tonsatte. Sidsel Eriksen gör så gott hon kan men är alltså ursäktad om hon inte riktigt lyckas fånga magin hos Tintomara.

Runt Tintomara fylkas en lång rad människor som påverkas av henne på olika vis. De är desto mer pregnanta, och man har på Läckö lyckats fylla rollistan med högst kompetenta artister. Carl Ackerfeldt är nämnd, och hans baryton kontrasteras fint av Per Lindströms tenor som den andre av de två kavaljererna. Deras två moatjéer, Amanda och Adolfine (kvinnoporträtt som inte är fullt så feministiskt framsynta som Sara i Det går an!), görs med fint utspel av Matilda Sterby och Elisabeth Leyser. Jag noterar särskilt den täta varma klangen i Leysers mezzo. Conny Thimander, som ju är specialist på färgstarka krumelurer, agerar både Gustav III och hertig Karl, medan Anders Larsson i sin pricksäkra gestaltning av den dolske baron Reuterholm påminner om en annan samtida baron, Scarpia. Markanta scenfigurer i denna innehållsrika uppsättning är också en oldtimer som Torgny Sporsén som de unga flickornas onkel liksom Karolina Blixt som deras mor och Karin Ingebäck som Tintomaras mor. Hon som uttalar de berömda varningsorden om oskuld och arsenik.

Mattias Ermedahl står för regin. Han lyckas fint med det sceniska flytet och spänningen skruvas långsamt upp utan svackor. Simon Kim Phipps leder en sextonhövdad orkester och formar Werles ibland nästan alltför sparsmakade musik med fin precision.

Lennart Bromander