Maskeradbalen på Opera på Skäret

Vem kunde ana att virkesmagasinet på ett nerlagt sågverk i de Kopparbergska skogarna skulle bli en publikdragande sommarscen för Giuseppe Verdis operor. Sedan 2004, då Opera på Skäret startade, har man satt upp den italienske mästaren inte mindre än fem gånger (Rigoletto, La traviata, Aida, Otello och Don Carlos). I år föll valet på Maskeradbalen. 

Operan handlar om förbjuden kärlek, sammansvärjning mot kungen, svartkonst, våld i hemmet, en maskeradbal och ett kungamord. Verket föreligger i flera versioner med skiftande rollnamn och platser för handlingen. Originalversionen (Neapel 1858) handlar om mordet på kung Gustav III och baserar sig på Eugène Scribes libretto till Aubers grand opéra Gustave III, ou Le bal masqué från 1833. 

Men Verdi och hans librettist Antonio Somma fick problem då censuren i Neapel inte tillät något kungamord på scenen efter att ett attentatsförsök just gjorts mot den franske kejsaren Napoleon III utanför Parisoperan. Så de fick snällt omarbeta texten till en handling som måste utspela sig utanför Europa. Detta blev den så kallade Bostonversionen (Rom 1859), som i stället för den svenske kungen handlar om guvernören i Boston, greve Riccardo di Warwick (!), och hans sekreterare Renato. 

Och så har vi Erik Lindegrens svenska version och nyöversättning från 1958, som åter handlar om Gustav III, men Renato har ersatts av hovmannen greve Holberg. Lindegren skrev sitt libretto för att återskapa den gustavianska miljön, bland annat genom textcitat från flera svenska 1700-talsförfattare. Denna textversion användes också för Stockholmsoperans nyuppsättning 1985, men i den som kom 2012 gick man tillbaka till Sommas italienska text.   

En hypotetisk rekonstruktion av hur Verdi från början tänkt sig operan – under titeln Gustaf III – gavs på Göteborgsoperan 2002. Denna version sades bygga på nya fynd som bl.a. Verdiforskaren Philip Gossett gjort i familjen Verdis arkiv. Det har också getts spektakulära versioner och nytolkningar av verket i både Malmö och Umeå samt på Folkoperan. 

Opera på Skäret har valt Sommas originalversion och det sjungs på italienska med textmaskin på svenska. Den jättestora breda scenen i den avlånga faluröda gamla ladan ‒ med cirka 800 åskådarplatser ‒ var ganska tom bortsett från en hög vridkonstruktion med trappor mitt på scenen. Den föreställde audienssalen på Stockholms slott och förvandlades sedan till spåkvinnans förslummade viste. I övrigt var scenbilden mycket mager. Men varför lät scenografen Sven Östberg pryda galgbacken med en grekisk portal och en fallen kolonn till höger? Sedan lyckades han ändå ge illusion av att vi befann oss hemma hos makarna Anckarström med grälet dem emellan, därpå i kungens privata rum på Operan och till sist på Operans scen med den spektakulära balen. 

Om Alexander Niclassons personregi finns inte mer att säga än att notera frånvaron av regi. Avståndet till de bortre publikraderna är så stort att han kanske tyckte att det inte behövdes något regimässigt finlir. Sångarnas rörelsemönster byggde på operaklichéer. De kommer in på scenen, slår ut med armarna, slår sig för bröstet och ställer sig i sångarposition för sin aria. Nästan parodisk blev den långa kärleksduetten mellan Gustav och Amelia i andra akten. De stod i var sitt hörn av den mycket breda scenöppningen och förklarade varandra sin kärlek innan de kramades kamratligt. För att inte tala om Anckarströms stora monolog i tredje aktens första scen, där han i vredesmod klappade ett plagg i vänstra hörnet på scenen. Opera på Skärets kör hade nog fått mer regi för en och annan korist agerade trovärdigt. 

Eftermiddagens stora behållning var onekligen solisterna. Kungen sjöngs av den brasilianske lyrisk-dramatiske tenoren Richard Bauer, som lät oss höra en rejält fokuserad röst med stor volym om än med en något halsig klang. Amelia sjöngs av den unga norskan Hedvig Haugerud, som här debuterade i en större roll. Hon har ett imponerande röstmaterial och sjöng inlevelsefullt; ännu bättre kommer det att låta när hon lyckats integrera stämmans olika register i denna svåra roll. Den mest italienskklingande sångaren var den i Sverige debuterande ukrainske barytonen Stanislav Kuflyuk som gestaltade Anckarström. Även alten Susanna Sundberg imponerade som spåtanten Ulrica. Också i denna roll gäller det att bemästra olika sångliga register. Den serbiska sopranen Isidora Moles som pagen, tillika Sverigedebutant, fångade tonsäkert publikes förtjusning med sina läckra koloraturarior. Grevarna Horn (den georgiske basen Zaza Gagua) och Ribbing (Albin Ahl) samt båtsmannen Cristiano (Marcus Bartoletti) stod för fina prestationer. 

Kostymerna, som designats av Sigyn Stenqvist och Caroline Romare, väckte stor beundran med sina surrealistiska frisyrer, manliga smalben, ryschiga krås och utstående höftkuddar liksom för övrigt Stephanie Metzners masker och peruker. I sista aktens maskeradbal bjöd kostymerna på en överdådig färgprakt.

Svenska Kammarorkestern spelade starkt och med ett tempo som gjorde att manskören ibland hade lite svårt att hänga med, men musikerna lät praktfullt under dirigenten Lorenzo Coladonato. Och här på Skäret får sångare och instrument ju en särskild lyster av den utmärkta akustiken. Denna Maskeradbal hade musikaliskt kunnat hedra vilken italiensk operafestival som helst. 

Hans L Beeck