Om det i dag inte var ett förlegat sexistiskt uttryckssätt skulle man när man läser om Ethel Smyths ofattbart rika och mångsidiga liv och personlighet frestas utropa ”Vilket sjusärdeles fruntimmer!”. Eller som en av hennes vänner konstaterade ”Alla har sin egen Ethel Smyth-historia och de är antagligen alla sanna”.
Och om Ethel Smyth finns det sannerligen mycket att berätta. Född 1858 i en högre officersfamilj visar hon tidigt sin så ofta omtalade viljestyrka och målmedvetenhet. Hon hade bestämt sig för att studera musik, vilket fadern lika bestämt motsatte sig. Antagligen genom att göra sig fullkomligt olidlig i familjen måste den omedgörlige generalmajoren till slut ge med sig. Hon kommer till Leipzig, där hon studerar och hennes vistelse i Tyskland kommer att bli en succé. Hon lär känna Brahms, Grieg, Tjajkovskij, Clara Schumann, Joseph Joachim bland andra. Och det är i Tyskland som hennes första två operor får sitt uruppförande.
Ethel Smyths engagemang omfattar en icke föraktlig del i den engelska kvinnofrigörelsens historia. Hon deltog övertygat och handlingskraftigt på många sätt i kvinnokampen. Hennes kanske viktigaste kärleksförbindelse var meden av dess ledande gestalter: Emmeline Pankhurst. Annars är hon en individualist och verkar inte nämnvärt engagera sig i suffragetternas gemenskap. 1911 skriver hon kampsången The March of the Women. Hon hamnar i fängelse efter att vid en demonstration råkat slå sönder en fönsterruta. När dirigenten Thomas Beecham besöker henne är hon i full färd med att, brett leende genom fängelsegallret, dirigera sin kvinnomarsch – med en tandborste!
I slutet av sitt liv kommer den litterära verksamheten att ta över. Smyth skriver romaner och självbiografiska skildringar fyllda av självironi och humor där hon, ofta i drastisk stil, beskrev sitt oöverträffat händelserika liv. En av hennes sista kärleks- eller vänskapsförbindelser är med den tjugofyra år yngre Virginia Woolf. Några citat ur Glyndebourneoperans generösa programbok visar arten av förhållandet mellan dessa två så motsatta personligheter. Ethel Smyth om Woolf: ”Det enda som hon inte gör bra är att skratta.” Woolf om Smyths ömma omfamningar: ”Det var som om jag var fångad av en jättelik krabba.” Men också i ett brev till Smyth: ”Att ha mött dig var som att känna sig gripen av all kraft likt ingenting man känt tidigare.”
The Wreckers, Les Naufrageurs eller Strandrecht: tre språk kan göra anspråk på att vara originaltiteln till Smyths opera. Texten skrevs av hennes författarvän och älskare Henry Brewster, även librettist till två av Smyths tidigare operor. Verket kom att skrivas på franska eftersom det sågs ha stora möjligheter till uppföranden på Opéra-Comique i Paris under ledning av André Messager, som tidigare uruppfört Debussys Pelléas och Mélisande. Därav blev intet, en av det första besvikelser Smyth fick utstå med sin opera. The Wreckers fick i stället sin urpremiär på tyska i Leipzig 1906.
”Vad som gör The Wreckers närmast unik är att huvudpersonen, de vrakplundrande byborna, bokstavligen är den aktiva i dramat, den enda opera där kören tveklöst står för ondskan och är ”the bad guy”.”
Mahler på hovoperan i Wien intresserade sig för verket men därav blev intet, medan Thomas Beecham fick till stånd det första framförandet på engelska i London 1909. Bättre tur hade Smyth med en annan av sina fem uppförda operor: Der Wald, som var, när den uppfördes 1903, den första operan av en kvinnlig kompositör på Metropolitans scen och kom att förbli den enda i 113 år tills Kaija Saariahos L’Amour de Loin kom 2016.
Idén till The Wreckers fick Smyth under vandringar på 1880-talet i de fattiga byarna vid den karga klippiga kusten i Cornwall då hon fick berättat historierna om vrakplundrare. Vad som gör The Wreckers närmast unik är att huvudpersonen, de vrakplundrande byborna, bokstavligen är den aktiva i dramat, den enda opera där kören tveklöst står för ondskan och är ”the bad guy”. Handlingen utspelas i slutet av 1700-talet. Den fattiga, våldsamma befolkningen livnär sig på att mörda de skeppsbrutna och plundra skeppen som förlist vid den farliga kusten. Detta görs i Guds namn i en perverterad fanatisk tro att vara utvald av Gud: ”God’s chosen shall not pay the price of sin”, ”Guds utvalda ska inte behöva sona sina synder” lyder operans första textrad.
Byborna släcker fyren som varnar sjöfararna för att undvika kusten, plundrar de förlista skeppen och dödar den skeppsbrutna besättningen. Ledare är prästen Pasco vars hustru Thurza, tillsammans med sin älskare, fiskaren Mark, går emot byns beslut och tänder i hemlighet fyrbåkar för att varna sjöfararna. När detta upptäcks vägrar Thurza och Mark att ångra sig och döms sedan av byn att som förbrytare fängslas i en grotta för sedan dränkas av den stigande floden.
Det orkestrala förspelet till The Wreckers är som att direkt konfronteras med Ethel Smyths personlighet. Här har vi en kompositör, som sannerligen inte är buskablyg, som vågar, brer på och tar för sig av alla de operamässiga uttryck som fanns att tillgå under åren kring förra sekelskiftet. Storslaget – vissa skulle nog säga bombastiskt – med hela den senromantiska jätteorkesterns fulla arsenal, brassar Smyth på i sina svepande dramatiska stormskildringar, massiva körpartier och långa uttrycksfulla melodibågar. Här har vi en kompositör som vet vad hon vill och inte tvekar och genomför detta.
Smyth ville nog gärna att The Wreckers skulle ses som engelsk nationalopera och bidrog delvis själv till den första engelska översättningen, en översättning som med rätta har kritiserats för sin ålderdomliga engelska och bibliska stelhet. När man nu i Glyndebourne hör den franska originalversionen, frapperas man av hur bekvämt och naturligt texten verkar vara hemmastadd i en fransk operatradition med rötter i grand opéra och senromantiskt sekelskifte. Här kan den ambitiösa detektiven således lista igenkännbara förebilder som Massenet, Bizet, till och med Richard Strauss och Debussy.
Till Wagner intar Smyth i sina uttalanden en vördnadsfull men ändå distanserad hållning. Det hindrar inte att man med likheten i ämne och miljö kan associera till både Den flygande holländaren och Tristan och Isolde men associationerna är sällan av direkt musikalisk art. Operans centrala scen, andra aktens kärleksduett mellan Thurza och Mark blir ändå en storslagen och överväldigande parallell till Tristans andra akt. Det brottsliga kärleksmötet i natten, det extatiska uppgåendet i kärleken och död, den rent geografiska närheten till Tristans Cornwall och Paskos självmedlidande klagan efter avslöjandet av de älskande blir en parallell till Markes klagan. Den centrala tematiken om ljus och mörker får här en bokstavlig motsvarighet: i The Wreckers börjar kärleksscenen med att Thurza tänder en vårdkase, hos Wagner inleds ju kärleksscenen med att Isolde släcker en fackla.
Smyth sågs redan på sin tid som en konservativ och eklektisk kompositör. Må så vara, men med vårt sentida perspektiv hör vi en dramatisk och dynamisk operahandling förmedlas i effektiv, varierad och rik musik. Bruno Walter som dirigerade operan på engelska på Covent Garden 1910 skrev tjugo år senare: ”Jag känner fortfarande fascinationen hos scenen mellan Thurza och Mark, doften av havet i din musik… den stora passionen i tonspråket i dina verk”.
”Det orkestrala förspelet till The Wreckers är som att direkt konfronteras med Ethel Smyths personlighet.”
Regissören Melly Still med sitt produktionsteam Ana Inés Jabares-Pitas scenografi, Malcolm Rippeths och Akhila Krishnans ljus- och videodesign har skapat en våldsamt visuell beskrivning av det brutala havets verkan. Sångarna fyller sina ofta vokalt krävande roller väl, även om man gärna hade velat ha ett mer pregnant klös i rösterna. Bäst är huvudrollsinnehavaren Karis Tucker i Thurzas komplicerade parti, som borde tillhöra de mest expressivt och dramatiskt utlämnade av operahjältinnor. Philip Horst vokalt imponerande men något träig och oflexibel gör byprästen Pasko, Lauren Fagan som Thurzas olyckliga och halvpsykotiska rival Avis har en färgrik sensualism i sina desperata Carmen-liknande försök att vinna tillbaka sin Mark. Rodrigo Porras Garulo som Mark gör den ofantliga kärleksduetten med övertygande hjältetenoral klang.
Föreställningens guldstjärna går till dock Glyndebourneoperans kör och dess kormästare Aidan Oliver. Under mycket fast och tydligt passionerad ledning av Robin Ticciati manövrerades kören och orkestern genom alla sceniska körinsatser och stämningsskapande mellanspel
The Wreckers var länge den enda kända operan av en kvinnlig kompositör och har setts som den mest betydande engelska operan mellan Purcell och Benjamin Britten, vars Peter Grimes har en tydlig förebild i Smyths opera. Glyndebourneoperans uppsättning och revisionen, (signerad Martyn Bennett) av den franska originalversionen med en hel del aldrig tidigare hörd musik, kan nog sägas vara en veritabel pånyttfödelse av operan. The Wreckers är en vital, emotionell och dramatisk opera med en i operalitteraturen mycket ovanlig sammansatt problematik. Låt oss hoppas att Ethel Smyths otäcka vrakplundrare får fortsätta att storma vidare och sprida skräck över världens operascener.
Erik Graune
