Il Giustino på Drottningholms Slottsteater

En mer överdådig och rikhaltig iscensättning än Sverigepremiären på Antonio Vivaldis (1678–1741) Il Giustino har jag aldrig varit med om på Drottningholms Slottsteater under mina drygt 40 år som trogen besökare. Dessutom är det första gången som man sceniskt spelar en Vivaldiopera på en svensk scen. 

Il Giustino uruppfördes under karnevalen 1724 på Teatro Capranica i Rom. Det är för övrigt samma år som Händels Julius Caesar hade sin premiär. Vivaldioperan bygger på ett libretto från 1683 av Nicolò Beregan (1627–1713), vilket omarbetades 1711 av Pietro Pariati. Regissören och dirigenten på Lovön är greken George Petrou och han framhåller att handlingen är typisk venetiansk: en pseudohistorisk poetisk saga av erotisk och politisk karaktär som inbjuder till överdådig barockteatermagi. Många regissörer har blivit betagna av det starka teaterrummet på Drottningholm, så även Petrou. Hela maskineriet används och hur många changements à vue som man fick uppleva kan ingen hålla räkningen på. I slutet av andra akten blev det lite väl mycket – less is more!

Petrou har alltså tagit fasta på scenrummet och flyttat handlingen från bysantinskt 500-tal till gustaviansk tid. Operan är löst baserad på den östromerske kejsaren Justinus I:s väg till tronen. Här blir i stället den andra manliga huvudrollen, Anastasio (Raffaele Pe), utgångspunkt genom att han också föreställer Gustav III. Det blir en teater i teatern, där vi får uppleva hela teatermaskineriet i form av en öppen repetition. Publiken får se hur maskineriet fungerar. Regnmaskinen går i gång på förscenen under arian ”Ett regn av bittra tårar” och golvluckor far upp helt oväntat när liemannen grinar mot oss. 

Giustino (Yuriy Mynenko), en bonde i originallibrettot, blir här en scenarbetare som drömmer om heroisk ära. När han somnat dyker Fortuna upp, här teaterns spöke (Elin Skorup) som lovar honom makt och förmögenhet. Spöket har likheter med Gustav III:s mor Lovisa Ulrika. Giustino gör en ännu större social klättring när han räddar drottning Arianna/drottning Sofia Magdalena (Sofie Asplund) från en annan scenarbetares otillbörliga påflugenhet (i originalet är det en björn som anfaller). 

Naturligtvis slutar denna opera med happy end. Giustino benådas av Anastasio efter att intriganten Amanzios (Federico Fiorio) makthunger avslöjats. Amanzio hade spelat ut Anastasio mot Giustino för att själv försöka tillskansa sig kejsartiteln. Dessutom fick han nobben i sitt frieri till Leocasta (Johanna Wallroth) och den sorgen dränkte han med flaskan. Fiorio stod för komiken i en berusad scen. 

Givetvis visar det sig att Giustino är av adlig börd och bror till både Vitaliano (Juan Sancho) och Adronico (Linnea Andreassen), som ovanpå allt var utklädd till kvinna. Giustino får till slut Leocasta.

Det visuella intrycket förstärks än mer än brukligt av scenografin i form av nya bakstycken. Kostymören Paris Mexis färggranna kläder är inspirerade av den gustavianska stilepoken. Han har mer fungerat som en hovdesigner med uppdraget att arbeta för kungens teater. Scenbilderna, som också Paris Mexis ansvarar för, förhöjs än mer i Stella Kaltsous mångskiftande ljussättning.

I första hand är George Petrou en fantastisk barockdirigent. En så hög musikalisk nivå på Drottningholmsteaterns orkester har jag aldrig upplevt tidigare. Vilket tempo och vilken svikt, men även intimitet när vissa arior kräver det. Det sistnämnda gäller inte minst Giustinos ”Ho nel petto un cor sì forte”, där han sjunger om sitt mod, ackompanjerad av en psaltare (ett stränginstrument besläktat med cittra) som på scenen trakteras av Margit Übellacker. 

Sångligt är det på en mycket imponerande nivå i form av tre countertenorer och två sopraner. Raffaele Pe som Anastasio har en röst som aldrig sviktar ens i stratosfära lägen. På sin lott har han den inåtvända arian, den mest kända, ”Vedrò con mio diletto”, som han utför mycket stilsäkert. Ukrainaren Yuriy Mynenko i titelrollen har en tät röst och gör dessutom en mycket pregnant och trovärdig rollfigur. Federico Fiorio som den hämndlystne generalen Amanzio lyckas bäst när han får vara just hämndlysten.

Sopranerna Sofie Asplund och Johanna Wallroth är fullständiga fynd i sina roller. Asplund har hela sju arior på sin lott och de utför hon säkert med sin välbehandlade röst i form av stor vokal variation, ibland i form av snabba kvillriga löpningar. Wallroths roll Leocasta är mer sensuell och hon har flera stora arior av avencerad svårighetsgrad. Arian ”Dopo un´orrida procella”, hämtad ur Griselda, kommer strax före slutensemblen inför den kommande maskeradbalen och är ett under av vokalt fyrverkeri. Dessutom har Wallroth en sorgekantad touche i en annan aria. Linnea Andreassens täta mezzo kompletterar fint i byxrollen som Andronico. Bara fyra av de 45 sångnumren har uteslutits i den fyra timmar långa föreställningen.

Denna produktion är också den sista som den tidigare chefen på slottsteatern, Sofi Lerström, var ansvarig för. Nu blir det Anna Karinsdotter som får sätta sin profil de kommande somrarna. Vad det blir kommer att bli spännande.

Premiärpubliken bestod inte så mycket av det vanliga etablissemanget utan glädjande nog av mer okända ansikten. På väg in mot city på tunnelbanan kom vi i slang med en familj med två yngre döttrar och det är alltid intressant att få höra ”vanliga” besökares åsikter. De var entusiastiska och mycket hänförda över vad de hade upplevt. 

För alla som inte fått möjlighet att se Il Giustino är det glädjande att Sveriges Television spelat in uppsättningen och sänder den vid ett senare tillfälle. 

Sören Tranberg