Fritiofs saga och La traviata på Aalto Musiktheater, Essen 

Nu har äntligen Elfrida Andrées (1841–1929) och Selma Lagerlöfs (1858–1940) opera Fritiofs saga fått sin sceniska urpremiär i tyska Essen. Duon lämnade in sitt verk anonymt i en kompositionstävling inför att Kungliga Operans nya byggnad skulle invigas 1898, men verket kom aldrig upp på scen. Och det dröjde ända fram till 2013 innan Wermland Opera i Karlstad gav ett utdrag ur operan i en kammarversion, men det första kompletta musikaliska framförandet ägde rum på kvinnodagen den 8 mars 2019 på Göteborgsoperan.

Hur kommer det sig att ett tyskt operahus visar ett sådant stort intresse för en svensk romantisk 1800-talsopera? Jo, framförandet i Göteborg sändes i Sveriges Radio och senare även i kanalen ORF och där uppmärksammades det av ledningen för Aalto-Theater i Essen.

Turerna kring verket, som bygger på Esaias Tegnérs versepos Frithiofs saga från 1825, är många. Andrée försökte få sin opera uppförd på tyska operascener och även i Paris och Chicago, vilket inte lyckades. I Eva Öhrströms biografi Elfrida Andrée: Ett levnadsöde kan man i ett kapitel följa processen mellan Andrée och Lagerlöf som till slut leder till en brytning dem emellan. Här framstår Andrée till slut som fullständigt manisk i sina brev till författaren på Mårbacka.

Elfrida Andrée var föregångskvinna och pionjär då hon var den första svenska kvinnliga telegrafisten och inte minst dito domkyrkoorganist i Göteborgs domkyrka. Hennes opuslista är diger men Fritiofs saga blev hennes enda opera. Det var synd att hon inte fick utveckla sig som operakompositör. 

Editionen i Göteborg svarade musikarkeologen Anders Wiklund för och det är den som man har använt sig av i Essen. Göteborgsoperan har lånat ut sitt notmaterial. En av Tyskland mest framstående operadramaturger Bettina Bartz svarade för den tyska översättningen till Die Fritjof-Saga. 

”Patricia Knebel hoppas nu på att Fritiofs saga ska få en renässans och att fler tyska operascener kommer att spela verket. Kommer någon svensk scen att ta vid?”

För en tysk kunnig operapublik finns många inte minst musikaliska referenser att hämta till denna ”vikingaopera” i tre akter. Andrées romantiska tonspråk ligger nära Felix Mendelssohn, Robert Schumann och även den unge Richard Wagner. Det finns också likheter med Wagners Nibelungens ring i form av kärlek, kamp och magi. 

I operan älskar prinsessan Ingeborg och vikingen Fritiof varandra men hennes bror, kung Helge, är emot deras förbindelse. I stället ser han till att Ingeborg gifter sig med kung Ring (Andreas Hermann) emot hennes vilja. I andra akten återvänder Fritiof till hovet men träffar inte Ingeborg, utan relationen mellan honom och Helge eskalerar varpå Fritiof bränner ner Balderstemplet. Ingeborg dyker till slut upp och Fritiof försöker få henne att rymma med honom, men hon vägrar. I sista akten är det jul och det firas i kung Rings gästabudssal. Här anländer Fritiof utklädd till en gammal gubbe. Ingeborg anar vem han är. Finnmarkshäxan Guatemi, tilldiktad av Lagerlöf, försöker hetsa honom att ta till vapen, men han vägrar. Det slutar med att Guatemi försvinner magiskt.

I slutet har kung Ring skurit sig med sitt spjut och är döende. Han övertalar Fritiof att ta sig an Ingeborg. Kungen dör och Fritiof har kommit över sitt hämndbegär. Han lovar att bygga upp det nerbrunna templet. Tala om stor operadramatik.

Detta återspeglas både Elfrida Andrées tonspråk och i Anika Rutkofskys regi. Allt inleds med stort en anlagd uvertyr, som även Essener Philharmoniker inledde sin nyårskonsert med. Flera roller i operan är vokalt oerhört krävande. Första akten är mer redovisningsmässig, men det tar sig ordentligt i andra akten, inte minst med tempelbränningen, vilket märks genom ett flitigt användande av operahusets hydraulik med scener i olika plan. För dess tekniska finurliga lösningar svarade en av Tyskland mest välrenommerade scenografer Frank Philipp Schlössmann. Även Bente Rolandsdotters kostymer förstärker det vikingamässiga, inte minst kung Ring som var iförd mantel och hjälm. 

Operahuset i Essen, som rymmer 1 125 platser, är en skapelse av den världsberömde finländske arkitekten Alvar Aalto. Invigningen ägde rum 1988 med Mästersångarna i Nürnberg, men det fick inte Aalto uppleva eftersom han dog 1976. Akustiken är den absolut bästa tänkbara. Här råder full balans mellan scen och orkesterdike. Sångarnas röster går fint fram trots ett ibland kraftfullt orkesterspel, men dirigenten Wolfram-Maria Märtig ser till att det också blir differentierat. 

Det ställs oerhört höga vokala krav på sångarna i de ledande rollerna. Inte minst för Fritiof i tenoren Mirko Roschkowski som här gör sitt livs roll. Tessituran är hög som hos en Rossinitenor som helt plötsligt dykt upp i en högdramatisk opera. Roschkowski har redan en framgångsrik karriär inom det lyrisk-dramatiska tenorfacket. Även Ann-Kathrin Niemczyk som Ingeborg har en tät och fin sopran med spets och attack på höjdtonerna. Den nederländska mezzosopranen Deirdre Angenent gjorde den intriganta Guatemi, inte olik en Ortrud i Lohengrin. Vokalt är det ett parti som ligger i gränslandet mellan en dramatisk sopran och en hög mezzosopran. Även basen Friedemann Röhlig gav stor stadga åt kung Helges roll.

Operahuset i Essen är påtagligt stolt över att ha uruppfört Fritiofs saga. Själv var jag på publikintroduktionen med teaterns dramaturg Patricia Knebel som efter föreställningen också höll i ett publiksamtal med tenoren Mirko Roschkowski. Där berättade han hur han har angripit rollen både sceniskt och vokalt. Här fick publiken också ställa talrika frågor. 

Patricia Knebel hoppas nu på att Fritiofs saga ska få en renässans och att fler tyska operascener kommer att spela verket. Kommer någon svensk scen att ta vid? Rent scentekniskt är det bara Göteborgsoperan som skulle mäkta med att spela Essenuppsättningen.

Kvällen innan såg jag La traviata i regi av Josef Ernst Köpplinger, till vardags konstnärlig ledare för Theater am Gärtnerplatz i München. Det har han varit sedan 2012 och hans kontrakt förlängdes nyligen till 2030. Köpplinger och hans team hade förlagt handlingen till ett schweiziskt sanatorium i Alperna år 1928, klart influerat av Thomas Manns roman Bergtagen. 

Verdioperan spelades utan paus och där Violetta var på scenen hela tiden. Hon låg inledningsvis i sin sjukhussäng och tänkte tillbaka på sitt liv. Det blev en tät föreställning med små skiftade moment i den monumentala scenografin ut mot alplandskapet signerad Johannes Leiacker.

Irina Simmes rolldebuterade som Violetta. Hon gjorde en stark insats och växte hela tiden vokalt. Ett riktigt stjärnskott var den mexikanske tenoren Alejandro Del Angel som hade en påtaglig briljans, inte minst på höjdtonerna. Synd bara att cabalettan i början av andra akten var struken. Han kommer säkert att låta höra tala om sig. Veteranen Heiko Trinsinger, som varit Essenensemblen trogen i drygt 25 år, gjorde en mycket solid Germont både sceniskt och med stor vokal auktoritet i sin fint egaliserade baryton. Den här säsongen gör han minst fem ledande roller i Essen men gästspelar också regelbundet i München, Hamburg och Berlin. 

För det utmärkta, lyhörda och transparenta orkesterspelet svarade teaterns chefsdirigent Andrea Sanguineti. Det var som synes en givande helg i Essen. 

Sören Tranberg