Opera på slagfältet

När Napoleon stred utanför Warszawa och skapade hertigdömet med samma namn, brukade han om kvällarna lyssna på opera. Han hade tagit med sig kompositören Ferdinando Paër, dennes hustru sopranen Francesca Riccardi och tenoren Antonio Brizzi. Deras uppgift var att underhålla kejsaren om kvällarna efter dagens skärmytslingar. Inte ens fransmännen är nog medvetna om att Napoleon var en stor teater- och operaälskare. Han hade fått en rudimentär utbildning i sin ungdom, men lär inte ha varit särskilt begåvad för att sjunga eller traktera något instrument. En anekdot berättad av hans lojale betjänt Louis-Joseph Marchand säger att han vid gott humör brukade ”mörda” arior av Rossini, eller sjunga falskt ur Rousseaus Le devin du village.

Napoleon ska ha bevistat över 160 olika operor, flera av dem vid upprepade tillfällen. Det finns uppgifter som säger att han såg över 300 föreställningar. Dessutom gick han på teater minst lika flitigt. Han älskade Jean Racines och Pierre Corneilles dramer och var inte främmande för att komma med råd eller kritisera skådespelarna. François-Joseph Talma, det sena seklets mest berömda skådespelare, fick råd av Napoleon om rollen som Nero i Racines Britannicus, om hur en kejsare egentligen var, liksom att Talma som Caesar i Corneilles La mort de Pompée inte skulle röra armarna så mycket, ”män med makt är mycket mer återhållsamma i sina rörelser”, ska Napoleon förklarat, ”en gest är en order, en blick är döden”. Ett rykte om att Napoleon gav Talma teaterlektioner spred sig raskt.

Utslaget på hans tid vid makten gick han alltså på opera eller teater i genomsnitt en gång i veckan. Forna tiders makthavare, inte minst i Frankrike, hade som bekant ett omfattande intresse för de olika konstarterna (och har så än i dag). Napoleon ska vid något tillfälle ha yttrat att det var bättre att låta en pjäs ge moralen än att den kom från överheten i form av påbud, något som hans företrädare vid makten gärna skulle nickat instämmande till.

Operan, framför allt den italienska, satte Napoleon högst. Den franska och engelska var tråkig, för mycket kontrapunkt och barock. Han ville ha melodier. Att Rousseaus mycket bakåtsträvande opera föll honom i smaken är alltså inte förvånande. En av hans favoriter var Domenico Cimarosa, en annan den synnerligen flitige neapolitanaren Giovanni Paisiello Giovanni Paisiello, som skrev över 80 operor. Dennes Il re Teodoro in Venezia (framför allt andra akten tydligen) ska Napoleon ha sett åtskilliga gånger. Eftersom den italienska stilen föredrogs framför den franska rekommenderade han – eller gjorde han en gest? – om att den i Frankrike betydande Étienne-Nicolas Méhul borde överge kontrapunkt till förmån för mer melodisk elegans. Gesten lär inte fallit Méhul i smaken. I hemlighet överlät han uppdraget åt en italiensk kompositör och resultatet blev den komiska enaktaren L’Irato, som är ett porträtt av en mycket irritabel fadersfigur. Napoleon ska ha uppskattat verket, osäkert om han uppfattade ironin.

”Män med makt är mycket mer återhållsamma i sina rörelser”, ska Napoleon förklarat, ”en gest är en order, en blick är döden”

Men Napoleon gjorde en hel del för opera- och teaterkonsten. Åren mellan 1794 och 1806 var något av en guldålder. Efter 1791 avskaffades teatermonopolet och vem som helst hade rätt att bygga och driva en teater. Dessutom förlorade Comédie-Française monopolet på att spela klassiker (men fick tillbaka det 1803). I sekelskiftets Paris kunde man besöka Académie Impériale de Musique (Parisoperan), Théâtre Impérial de l’Opéra-Comique, Théâtre de l’Impératrice, Chapelle-Musique de l’Empereur (drevs av Paisiello, följd av Le Sueur) och Musique Particulière aux Tuileries (under Paërs ledning). Båda dessa senare var för Napoleons eget bruk, ett slags kejserliga privatteatrar.

Anledningen till denna lilla exposé över Napoleons stora operaintresse är två inspelningar av Niccolò Antonio Zingarellis bortglömda opera Giulietta e Romeo från 1796, en av kejsarens favoritoperor. Han ska ha mött den när han som general med utslitna soldater tågade in i Milano 1796. Napoleonbeundraren Stendahl ger en pregnant bild i Kartusianklostret i Parma, där den franska armén, som just har segrat i sex slag och lagt under sig tjugo provinser, vid ankomsten till Milano saknade skor och hade trasiga kläder, ett slags trashankar till soldater, men som sjunger och skrattar hela dagarna. Napoleon ser operan på La Scala, blir förtjust i både Zingarelli och sopranen Giuseppina Grassini som sjöng Giulietta (han tar med sig henne till Paris) och fascineras av kastraten Girolamo Crescentini, operans Romeo. Även han ”tas med” till Paris och de båda får framträda på Napoleons Musique Particulière med duetter från Zingarellis opera och ur verk av Cimarosa och Cherubini.

Château de Versailles har givit ut både en cd och en dvd/Bluray med operan. Cd-utgåvan innehåller ett konsertant framförande med ett urval ur operan jämte en dvd där man kan både se och höra konserten på Versaillesoperan. Dvd:n är en upptagning av hela operan som iscensattes där 2023. Den finns för övrigt att se på YouTube. Det är alltså samma musiker (med undantag av en solist) på de båda utgåvorna.

Stefan Plewniak leder Orchestre de l’Opéra Royal du Château de Versailles och bland solisterna märks först och främst Franco Fagioli, denne häpnadsväckande countertenor, vars omfångsrika och täta röst är så nära det i dag går att komma hur kastraterna en gång lät. Hans Romeo har en like i Adèle Charvets Giulietta och gott stöd hos hennes far Everardo (tenoren Krystian Adam på dvd:n), i countertenoren Nicolò Balducci som Gilberto, Romeos vän och präst, och av Florie Valiquettes Matilde, Giuliettas kammarjungfru, som motsvarar Amman hos Shakespeare. Librettot av Giuseppe Maria Foppa ligger hyggligt nära pjäsen för sin tid, men vi möter den olyckliga kärlekshistorien i en krigssituation, inte som en familjefejd. Och någon balkongscen finns inte med.

Gilles Ricos regi placerar det hela i Napoleons och Zingarellis samtid, kostymer som de brukar se ut på porträtt av och kring Napoleon (Christian Lacroix som kostymör) och spelet är både dramatiskt och med ett fint tempo. Musikaliskt befinner sig Zingarelli någonstans mellan Glucks reformopera och den strax stundande bel canto-operan. En effektiv dramaturgi, men med både da capoarior och drillar.

Zingarelli må i dag vara oförtjänt bortglömd, men var en betydande musiker i sin tid. En primo uomo benämndes han i samband med att han avled 1837. Bland hans elever fanns sångare som Giuditta Pasta och en av nästkommande sekels stora kompositörer, Vincenzo Bellini. Och Napoleon då? När han väl förvisats till St. Helena och teater- och operalivet i Paris inte längre hade samma utrymme? Han ska ha läst pjäser och kommenterat dem som en kritiker i exil på en ö mitt ute i havet fjärran alla teatrar och operahus.

Claes Wahlin