Donizettifestivalen 2025 i Bergamo

Uruppförandet av Caterina Cornaro på San Carloteatern i Neapel 1844 kom att bli Gaetano Donizettis sist uruppförda opera medan han levde. Han kunde själv inte övervaka repetitionsarbetet på grund av sin alltmer försämrade hälsa. Och kanske var det hans frånvaro under repetitionsarbetet som gjorde att operan buades ut. Efter en trettioårig karriär och ett sjuttiotal verk bakom sig kommer denna sista opera av tidens främste operatonsättare bli hans största fiasko. Mottagandet gjorde att Donizetti, inför en nyuppsättning i Parma några månader senare, reviderade slutet. Redan året därpå går tonsättaren in i total mental förmörkelse. Musiken till detta reviderade slut är således det sista som Donizetti skrev för operascenen.

Librettot av Giacomo Sacchero behandlar en omtalad episod i Venedigs historia under andra hälften av 1400-talet. Caterina Cornaro, dotter i en venetiansk patricierfamilj, blir tidigt redskap för Venedigs anspråk på Cypern och som fjortonårig blir hon bortgift med kungen av Cypern, Lusignano. Men en komplott anstiftad av Venedig och Mocenigo, representanten för det fruktade tios råd, gör att det tilltänkta bröllopet mellan Caterina och hennes älskade Gerardo ställs in. För att rädda Gerardo måste Caterina få honom att tro att hon inte längre älskar honom. I ett uppror mot Mocenigo räddas Gerardo av Lusignano, som först senare förstår att mannen han räddade var den som Caterina älskade. I ett efterföljande krig såras Lusignano dödligt i striden och Caterina står som ensam, och sista, drottning över kungariket Cypern.

Genom en romantiserad historieskrivning och tilldiktade intriger blir Caterina Cornaros märkliga öde ett tacksamt operaunderlag. Den alternativa finalen ‒ som nu för första gången framfördes vid Donizettifestivalen 2025 i en ny kritisk utgåva av Eleonora Di Cintio – slutar med att bägge de försonade rivalerna Lusignano och Gerardo såras dödligt.

I Bergamo lägger regissören Francesco Micheli in ytterligare ett skeende där en nutida nygift Caterina är på smekmånad i Venedig. Mannen insjuknar hastigt i en dödlig sjukdom. Under sin ångestfyllda väntan tänker Caterina tillbaka på sin namne i Donizettis opera och hennes väg till ensamhet som änka. Kala ödsliga sjukhussalar sprängs in i den historiskt realistiska scenografin av Matteo Paoletti Franzato. Praktfulla renässanskostymer med förebilder i de många samtida porträtten av Caterina Cornaro möter sterila sjukhuskläder i blått och vitt i Alessio Rosatis kostymer. Micheli vill också visa på det historiska sambandet mellan Donizettistaden Bergamo och Venedig. Bergamo styrdes av Venedig i nästan fyrahundra år fram till den venetianska republikens slutgiltiga fall 1797, d.v.s. samma år som Donizetti föddes. Ja, Francesco Micheli vill mycket med sin uppsättning, kanske lite för mycket. Som så ofta får programbladet utgöra en tolkningsmanual för att bena upp och klargöra det stundom förvirrade skeendet i uppsättningen.

Den tredje och sista föreställningen av Caterina Cornaro i Donizettifestivalen 2025 speglar delvis operans olyckliga urpremiär 1844. Först meddelades att dirigenten Riccardo Frizza, en av de främsta Donizettidirigenterna och entusiastisk förespråkare för den vetenskapligt nytvättade versionen av Caterina Cornaro, inte skulle hinna fram i tid. Heroisk ersättare blev Aram Khacheh som gjorde bra ifrån sig utan att kunna förhindra saknaden efter Frizzas kraftfulla och målmedvetna drive. Den säkra och rutinerade Carmela Remigio hade uppenbara svårigheter i Caterinas entréaria och hittade inte förrän i slutet sin vokala och dramatiska intensitet. Ännu större svårigheter hade barytonen Vito Priante som Lusignano, som indisponerad försökte kämpa sig igenom sin aria men var tvungen att ge upp och tågade ut med ett kraftuttryck mitt i scenen. Han var dock strax tillbaka och markerade fortsättningen stum medan en läcker, lyriskt välljudande baryton tillhörande sydkoreanen Wonjun Jo ljöd från kulisserna. 

Efter paus återkom Jo synlig på scenen och fullföljde föreställningen med den äran. Enea Scala, som kraftfullt intensivt gestaltade Caterinas älskade Gerardo, höll dock måttet. Han, känd framför allt för sina gestaltningar av Rossinis tenorbarytonala roller, visade att vägen mot tyngre Verdiroller verkar vara utstakad. Fulvio Valenti som Caterinas far och Riccardo Fassi som Mocenigo bidrog med välbehövlig bassvärta. Fassis demoniskt ståtlige intrigör var föreställningens sceniskt mest imponerande.

Caterina Cornaro innehåller musik av högsta kvalitet. I soloarior, duetter och ensembler uttrycker personerna sina reaktioner och känslor med den frenetiska intensitet som kännetecknar Donizetti när han är som bäst. Men han överskrider aldrig formmässigt den för tiden förväntande nummeroperans form. I psykologisk personteckning är dock Donizetti enligt tidens mått radikal. Ett exempel är naturligtvis hans Lucia, ikonen för operaromantikens vansinniga hjältinna. Men i tonsättarens rikhaltiga utbud kan vi också hitta flera psykiskt nedbrutna som sjunger ut sitt mentala mörker i manliga röstlägen.

En av dem är Cardenio i Il furioso nell’isola di San Domingo (1833), ursprungligen hämtad ur ett kapitel i Cervantes Don Quijote. Denne olycklige man har blivit vansinnig på grund av sin hustru Eleonora som bedragit honom, varpå han tagit sin tillflykt till ön San Domingo. Cardenio sprider skräck i omgivningen med sina utbrott, framför allt hos styckets buffafigur Kaidamà men även medkänsla hos befolkningens Bartolomeo och dennes dotter Marcella som tar hand om honom. Operans handling fortsätter med att den trolösa Eleonora efter ett skeppsbrott träffar Cardenio och ångerfull ber honom om förlåtelse och tillstår att hon ännu älskar honom. Cardenio försöker mörda henne och sedan dränka sig men räddas av sin bror Fernando som också finns på ön letande efter sin bror. När Eleonora visat sig beredd att dö med honom återfår Cardenio sin själsliga hälsa.

På Teatro Donizetti i Bergamo fanns inga ödsliga berg där Cardenio kunde få utlopp för sin klagan. Aurelio Colombos scenbild var ett slutet rum där en exotisk tapet med vilda djur är det enda som antyder det vilda romantiska. Som i Caterina Cornaro har vi här ytterligare en vårdanstalt, ett äldreboende där den gamle Cardenio tänker tillbaka på sitt liv. Under förspelet (ett av Donizettis mest melankoliskt anslående) får han sin dagliga medicindos av en bestämd sköterska innan han drömmer sig tillbaka i operans handling. Inget nytt grepp direkt av regissören Manuel Renga men väl integrerat i spelet och han fördjupar trovärdigt den demente åldringens reaktioner kring sitt livs drama. 

För att vara en semiseria finns här flera storslagna och krävande nummer. Nino Machaidzes entréaria är full vokal pyroteknik som hon, förutom en viss märkbar tröghet och några ansträngda höjdtoner, gav ett övertygande uttryck åt Eleonoras ånger. Santiago Ballerini som brodern Fernando utgick framgångsrikt med segern i kampen med tenorpartiets många höjdtoner och briljanta koloraturer. Paolo Bordogna, sedd som Italiens främste buffabaryton förvånade genom nyanserad barytonsötma i Cardenios melankoliska fraser. Bruno Taddia som slaven Kaidamà är på pricken så lustig, rädd och listig som operans enda komiska figur bör vara. Valerio Morelli och Giulia Mazzola som Cardenios välvilliga skötare var mycket kompententa. 

Dirigenten Alessandro Palumbo missar ingenting i detta partitur med ovanligt många olika känslouttryck. Donizettifestvalen 2025 har än en gång visat på att Donizettis olycklige dåre på ön San Domingo är ett rikt och varierande alster i hans och tidens enorma operaproduktion.

Erik Graune