Asle och Alida på Det Kongelige Teater, Köpenhamn

En av Danmarks främsta tonsättare Bent Sørensen gjorde en stark operadebut med Under himlen 2004 (se OPERA nr 2/2004). Det kom dock att ta över tjugo år innan hans andra opera, Asle og Alida, fick sin premiär. I gengäld blev det en dubbelpremiär, både i Norge och Danmark.

Asle og Alida är baserad på Jon Fosses roman (eller snarare tre sammanlänkade kortromaner) Trilogien, och Fosse har själv skrivit librettot. Den norska premiären skedde i mars i Fosses hemstad Bergen, där operan utspelas fast under en fjärran förfluten tid, då staden hette Bjørgvin. Den danska premiären på denna Sofia Adrian Jupithers uppsättning kom två månader senare med samma sångare som i Bergen men med Det Kongelige Kapel i orkesterdiket och en annan dirigent Eivind Gullberg Jensen.

Asle och Alida är två fattiga vinddrivna varelser, som söker sig till staden Bjørgvin eftersom Alida snart ska föda. De finner likt Josef och Maria inget härbärge. Fortsättningen skiljer sig dock från evangelietexterna. Asle bryter sig in hos en äldre kvinna, som nekat dem logi, varefter kvinnan försvinner. Asle och Alida lever sedan barnet fötts lyckliga en tid utanför Bjørgvin, men när Asle tar sig in till staden igen, blir han gripen och hängd för mord på den kvinna som nekat dem härbärge och dessutom för mord också på Alidas mor. Alida blir lämnad ensam men tas i stället om hand av en man vid namn Åsleik, samtidigt som hon på ett mystiskt vis fortsätter att vara förenad med den döde Asle i den djupaste kärlek.

Operan är ett slags drömspel, vilket starkt accentueras av Fosses repetitiva språk och den för Sørensen så typiska statiskt lugna men klangsköna musiken fylld av vackra vokala linjer. I programhäftet deklarerar Jon Fosse ödmjukt att hans text bara är musikens tjänare, medan Sørensen däremot förklarar att musik och text ska utgöra en enhet, där musik och text är jämbördiga. Och jag ger nog tonsättaren rätt där, Fosses nynorska text är lika bärande som musiken. 

Fosse ägnar sig ju inte åt psykologi, när han skildrar människor, de blir snarare ett slags gåtfulla existentiella entiteter. Detta understryks också av Sørensens musik, och det får en visserligen suggestiv men också förbryllande effekt. Vad är Asle för figur egentligen? Hur kan denne våldsverkare både i ord och ton tecknas så inkännande vackert? Och är inte Alida en nästan outhärdligt passiv och undergiven kvinna, beredd att ”tas om hand” av vilken karl som helst? Vill Fosse likt Graham Greene gestalta hur kärleken är större än allt, också när detta tar sig det mest motbjudande uttryck (den så varmt älskande Asle har ju slagit ihjäl Alidas mor)?

Även om Asle og Alida är på gränsen till alltför gåtfull är det en tät och fängslande uppsättning som Fosse-specialisten Sofia Adrian Jupither skapat. En diskret kör står uppradad i bakgrunden och gör kommentarer likt kören i ett grekiskt drama. 

Den unga Louise McClelland Jacobsen (deltagare i Köpenhamnoperans Young Artists Programme) sjunger Alida med klangskön lyrisk sopran, och Wiktor Sundqvist gör det bästa möjliga av Asles så gåtfulla roll. Johannes Weisser med markant basbaryton gör en ondsint ”äldre man”, och med sitt långa, risiga gråa hår och sin stickande blick är han kusligt lik djävulsfiguren Bob i kultklassikern Twin Peaks. Som en ”äldre kvinna” får man återse en tidigare mångårig ensemblemedlem i Köpenhamn men numera operachef i Oslo, Randi Stene, medan Frank Kjosås skapar en lätt säregen figur av mannen som ersätter Asle hos Alida. Förutom av kören kommenteras skeendet av en ensam violinist på scenen, Alma Serafin Kraggerud. Hennes insats liksom orkesterns är oavbrutet övertygande.

Lennart Bromander