Griselda på Det Kongelige Teater (Gamle Scene), Köpenhamn

Historien om Griselda är inte den lättaste att ta sig an för en regissör som bemödar sig om att ligga rätt i tiden. Historien är gammal (se min artikel i OPERA nr 1/2024) och har varierats på en rad vis sedan Boccaccio lät den avsluta Decamerone för 700 år sedan. Här har vi en kvinna som viker sig för mannens nycker i kärlekens namn. En gång fattig, plötsligt och oväntat upphöjd, likväl djupt förälskad. Men samtidigt, vilket är lätt att glömma, är hon i all sin underdånighet med (om man följer Petrarcas variant) kristna förtecken en dålig mor: hon accepterar att hennes make dödar hennes förstfödda, och är beredd att bistå med att döda det andra. Allt för kärleken.

Antonio Vivaldis version kom några år efter att operakompositörer en masse hade tagit sig an historien (Pollarolo, Albinoni, Bononcini, Scarlatti, med flera). Men den röde prästen fick inte sista ordet (eller tonen), utan följdes av Jommelli, Latilla, P A Guglielmi, P C Guglielmi, Paër, Cottrau, Ricci och Massenet. Historien om den tålmodiga Griselda levde ett ännu rikare liv som text, traderad i skillingtryck eller muntligt. Hundratals varianter finns, den på svenska i mitten av 1660-talet var för övrigt av en dansk översättning från tyska, som kom från … ja, ända tillbaka till Petrarca och Boccaccio.

När nu Concerto Copenhagen framför denna musikaliskt mogna Vivaldiopera har den franska regissören Béatrice Lachaussée bemödat sig om att inte irritera den eventuellt moraliskt lagde åskådaren. Under uvertyren scrollas förhistorien från Boccaccio fram på en ridå med italienskt landskap som väl ska vara Florens i mitten av 1300-talet. Carlo Goldonis libretto (en omarbetning av Apostolo Zenos) inleds med det stundande bröllopet mellan Costanza och Gualtiero. Griselda är alltså redan förvisad och omedveten om att den nya bruden är hennes dotter. Just ja, det finns ett antytt incesttema i operan också.

Gualtiero skyller här prövandet av Griselda på sina undersåtar och blir mot slutet så invärtes förtvivlad att han rasar ihop och springer ut från scenen. Jag förmodar att samvetsförebråelserna mer eller mindre tar livet av honom. Griselda å andra sidan är både stark och våldsam, som vore hon bipolär och växlade mellan Medea och heliga Maria. Vad regissören kunde ha tagit i beaktande är att berättaren hos Boccaccio, Dinèo, tar avstånd från hertigen. Han kallar dennes beteende djurisk grymhet och menar att Gualtiero passar bättre till att vakta svin.

Boccaccios maktkritik hade visserligen stött den venetianska publiken betydligt mer än misogynin; mycket riktigt låter Goldoni hertigen skylla på sina undersåtar. Hos Boccaccio låtsas han bara att folket är missnöjt. Hur som helst hade det varit intressant att se en uppsättning där konflikterna enligt tidens värderingar fick stå. Samtidigt, vilket är en smula paradoxalt, är iscensättningen tämligen försiktig. I en scenografi i grått och vitt med pelargångar, respektive en grå klippa dit Griselda förvisas, rör sig solisterna i Anja Vang Kraghs färgstarka och vackra kostymer i lätt orientaliskt snitt och med små blinkningar till medeltiden. Vid enstaka tillfällen förstärks Costanzas besvikelse över Gualtieros behandling av Griselda, liksom statister i grått lydigt följer Gualtieros minsta vink.

I operan finns några av Vivaldis vackraste arior som med sina dacapon inte sällan är lika långa som hos Händel. Flera av dem förekommer ofta på konsertscener, som ”Agitata da due venti” eller ”Dopo un’orrida procella”. Dessvärre framförs de här ‒ visserligen ofta med scenisk espri ‒ riktade rakt mot publiken i stället för att, när så är möjligt, integreras i dramat genom att låta de speglas hos de kringstående.

Men nåja, ariorna förtjänar att lyssnas till och flera av solisterna är utmärkta. Främst sopranen Mari Eriksmoen som har bett och fokus som Costanza. Ottone, han som vill ha Griselda och beter sig som en blivande hertig, sjungs av den relativt nyutexaminerade Marlene Metzger med intensitet och fin frasering. Titelrollens kontraalt Noa Beinart hör till de verkligt erfarna med sin imposanta scennärvaro och metallskimrande röst, som en smula paradoxalt kan tyckas för auktoritativ för rollen, eller i alla fall för Boccaccios stillsamma Griselda.

Som sig bör sjungs Roberto och Corrado av countertenorer. Christopher Lowrey respektive Ray Chenez. Lowrey har en skarp röst med styrka, alltså mer i en amerikansk tradition snarare än den mer mjuka europeiska. Men den bär fint och sceniskt tar han god plats i sitt trånande efter Griselda. Chenez’ Corrado, Gualtieros förtrogne, är vokalt aningen vek, det är inte alltid han når ut över orkestern, men har å andra sidan en elegant lyrisk klang.

Lars Ulrik Mortensen leder med precision ett Concerto Copenhagen som spelar med en täthet som inte utesluter det slags lätthet som likt moln ska låta klangerna stiga som mjuka stöd åt solisterna. Och om operans lyckliga slut i denna opera kommer ovanligt raskt, snarast abrupt, har Mortensen valt att förlänga den instrumentalt för att runda av dessa dryga tre vackra timmar. 

Vackert är också det sedan tjugo år långa avtalet med Det Kongelige att varje säsong iscensätta en barockopera. Kanske något för svenska operahus att inspireras av.

Claes Wahlin