Fördjupningar

Logga in eller prenumerera för att läsa hela artikeln.

Griselda i operans värld

Raffaele Pe och Carmela Remigio i Vivaldis Griselda, Festival della Valle d'Itria, Martina Franca, 2023. Foto: Clarissa Lapolla
Vid en rask blick på vilka ämnen som barockoperan gav företräde märks antika historier, välkända hjältar från epos där kungarna förvandlas till moderna furstespeglar och teman som ofta kan sammanfattas som kärlek, fred och samförstånd. Om man räknar bort den flitigt använde Ariosto, vars Den rasande Roland tog sitt material från legenden om Karl den store, är det om inte sällsynt så i alla fall ovanligt att man använde ett mer så att säga oheroiskt material. Historien om Griselda skildrar ett hjältemod av annat slag, kvinnlig underkastelse. Hennes tålamod, dygden patientia, sanktionerades a...
PRENUMERERA!

Logga in eller bli prenumerant för att läsa hela artikeln!

Du som är prenumerant och har ett konto kan logga in med knappen. Om du vill starta en prenumeration kan du göra det nedan. Registrera dig här om du är prenumerant men inte har ett konto än.

Bli prenumerant för att läsa hela artikeln!

Ditt konto är inte kopplat till en aktiv prenumeration. Klicka här för att koppla ditt konto till din prenumeration, eller välj en prenumerationsform nedan om du inte är prenumerant.

Om du tror att någonting har gått fel, kontakta Flowy rörande din prenumeration på 08-799 62 07 eller tidskriftenopera@flowyinfo.se eller våra tekniker på hemsida@tidskriftenopera.se.

Papper

1 år

525:-

✓ 5 nummer på papper

✓ fullt uppdaterad digitalt

✓ full historik digitalt

 

Digitalt

1 månad

39:-

✓ inget på papper

✓ fullt uppdaterad digitalt

✓ full historik digitalt

 

Vid en rask blick på vilka ämnen som barockoperan gav företräde märks antika historier, välkända hjältar från epos där kungarna förvandlas till moderna furstespeglar och teman som ofta kan sammanfattas som kärlek, fred och samförstånd. Om man räknar bort den flitigt använde Ariosto, vars Den rasande Roland tog sitt material från legenden om Karl den store, är det om inte sällsynt så i alla fall ovanligt att man använde ett mer så att säga oheroiskt material.

Historien om Griselda skildrar ett hjältemod av annat slag, kvinnlig underkastelse. Hennes tålamod, dygden patientia, sanktionerades av Bibeln och hävd. Griselda är en bondflicka som markgreven Gualtiero tar till brud för att raskt pröva hennes lydnad genom att först frånta henne deras två barn, sedan skicka hem henne eftersom han hävdar att hans folk vill se en arvinge med bättre anor och därefter vill ha henne att bistå hans nya brud, som i det lyckliga slutet visar sig vara deras dotter varvid Griselda återinsätts som hans hustru och allt blir frid och fröjd.

Historien kommer från Boccaccios Decamerone, den sista berättelsen – den tionde dagens tionde historia. Den översattes till latin av Petrarca och eftersom latinet långt in i 1800-talet var lingua franca är det hans variant som får störst spridning. Historien om Griselda vandrade nämligen över hela Europa i en mängd översättningar och adaptationer och dök upp i genrer som skillingtryck, visor, pjäser, folkböcker och operor.

”Berättelsen om Griseldas prövningar ingick i allmänbildningen, och, ska tilläggas, av hög som låg, eftersom historien också traderades i skillingtryck och muntligt.”

På svenska kom folkboken om Grisilla 1622 som fram till 1800-talets slut trycktes i minst 40 upplagor. I Europa, från Portugal till Island, finns det åtminstone 120 olika varianter på i princip samtliga europeiska språk. Stamträdet för historien ser en smula skiftande ut. Petrarcas version, som får kristna förtecken och ska läsas som hur människan ska förhålla sig till Gud, är den som oftast är förlagan. Men genom översättningar ‒ och översättningar av översättningar ‒ får historien olika tyngdpunkt. Några är lojala mot det kvinnliga idealet, andra kritiserar det. Emellanåt får den handla om fortuna, lyckans växlingar, och andra gånger blir den en kritik mot den absoluta monarkin.

Den svenska folkboken är en översättning från danska som i sin tur är en översättning från en tysk förlaga. I England använde Chaucer Petrarcas variant för ”The Clerk’s Tale” i The Canterbury Tales. Och i Italien, naturligt nog, är det just Boccaccios historia som utnyttjas för de (minst) tretton operor som kom att komponeras.

Först ut är Carlo Francesco Pollarolo 1701, med libretto av Apostolo Zeno. Två år senare kommer Tomaso Albinonis opera, för att sedan följas av: Antonio Maria Bononcini (1718), Alessandro Scarlatti (1721), Giovanni Bononcini (1722), Antonio Vivaldi (1735), Niccolò Jommelli (oklart när och om den uppfördes), Gaetano Latilla (1751), Pietro Carlo Guglielmi (1795), Pietro Alessandro Guglielmi (1796), Ferdinando Paër (1798), Federico Ricci (1847) Giulio Cottrau (1878), samt Jules Massenet (1901). Därtill en balett med musik av Adolphe Adam (1848).

Ur Griselda. Foto: Clarissa Lapolla

Fram till och med Vivaldi är det oftast Zenos libretto som används, om än alltid omarbetat, som hos Vivaldi, där Goldoni gör en variant rätt olikt Boccaccios historia. Därefter skiftar librettisterna och handlingen. Riccis opera hade till exempel libretto av Francesco Maria Piave, Verdis berömde textkumpan. Paërs opera är också den enda så vitt jag vet som uppfördes i Sverige. Det Gustavianska operahuset gav den 1810, av allt att döma endast en gång. År 1839 gavs på samma scen skådespelet Griselda, som spelades 16 gånger och var en pjäs av Friedrich Halm (friherre von Münch-Bellinghausen), vilken angavs som ”fritt behandlad” av ämbetsmannen och journalisten Nils Arfwidsson. Den varianten kombinerade historien om Griselda med Arthursagan och fjärmade sig således en bra bit från Boccaccio.

Grundhistorien för operapubliken var alltså lika bekant som de antika myterna, som till exempel Didos olyckliga öde som var ett kärt ämne för operakompositörer. Berättelsen om Griseldas prövningar ingick i allmänbildningen, och, ska tilläggas, av hög som låg, eftersom historien också traderades i skillingtryck och muntligt.

I dag är det endast ett fåtal av dessa Griseldor som når operascenen, Massenets emellanåt, Vivaldis och Scarlattis samt någon enstaka gång Giovanni Bononcinis, som gavs konsertant under Bayreuths barockfestival 2022 (finns på Youtube).

Tillgänglig är en utmärkt inspelning av Vivaldis Griselda under ledning av Jean-Christophe Spinosi med Marie-Nicole Lemieux i titelrollen och med starka solister som Veronica Cangemi, Simone Kernes, Iestyn Davies och Philippe Jaroussky omkring sig. Någorlunda färska är två inspelningar av Scarlattis Griselda, en cd och en dvd. På den senare har regissören Rosetta Cucchi gjort ett intressant tillägg. Mellan akterna läses i högtalarna avsnitt från Boccaccios novell, vilket förstärker sympatin för Griselda, eftersom berättaren hos Boccaccio, Dioneo, tar avstånd från Gualtieros beteende. Han menar att Gualtiero drivs av en ”djurisk galenskap” och är bättre lämpad att vakta svin, än att härska över ett folk.

”Kanske vore Scarlatti en, som det heter, utmaning för Drottningholmsteatern.”

Redan Zenos libretto har gjort Griselda mindre underdånig vilket förtydligas av textavsnitten från Boccaccio. Till saken hör att Zenos version (liksom de efterföljande) har lagt till en kärlekskomplikation där en Roberto älskar den bortrövade dottern Costanza – något dramaturgin krävde.

Det är en elegant uppsättning Cucchi iscensatt och med överlag goda röster: countertenoren Raffaele Pe som Gualtiero, en sceniskt och vokalt skarp Roberto av Miriam Albano, liksom Carmela Remigios Griselda i gestik och röst får visa den inre konflikten mellan kärleken till markgreven och hans sadistiska beteende. George Petrou leder La Lira di Orfeo med nerv, men nog är René Jacobs ledning av Akademie für Alte Musik Berlin ett strå vassare. 

Jacobs får fram nyanser och en klarhet som saknas hos Petrou. Exempelvis ger han mer plats för lutan i continuo vilket skapar en elegans av hög halt i recitativen. Rösterna är på den inspelningen också något av ett dream team: Dorothea Röschmann som Griselda, Lawrence Zazzo som Gualtiero, Verónica Cangemi (Costanza), Bernarda Fink (Roberto), Silvia Tro Santafé (Ottone) och Kobie van Rensburg. Tillsammans skapar de en vokal skönhet och styrka som det nästan känns orättvist att ställa mot dem på dvd:n. 

Kanske vore Scarlatti en, som det heter, utmaning för Drottningholmsteatern. Historien passar ju in på två aktuella teman: kränkning och samtycke. Den italienske kompositören hade i början av sin karriär dessutom Kristina, den abdikerade, som mecenat och tillskyndare. Några av hans stycken har faktiskt framförts på Drottningholmsteatern, Il trionfo dell’onore och L’Honestà negli amori, 1958 respektive 1966. Nästa höst är det 300 år sedan han dog.

Claes Wahlin

Scarlatti: Griselda
Pe, Remigio, Ascioti, Battistelli, Adam, Buonfrate.
La Lira di Orfeo/Petrou
Regi: Rosetta Cucchi
Scenografi: Tiziano Santi
Dynamic 37935 [2 DVD]
Distr: Naxos

Scarlatti: Griselda
Röschmann, Zazzo, Cangemi, Fink, Tro Santafé, van Rensburg.
Akademie für Alte Musik Berlin/Jacobs
Harmonia Mundi 931805.07 [3 CD]
Distr: Naxos

Fler Fördjupningar från OPERA