Nästa säsong debuterar sopranen Christina Nilsson på Metropolitan i New York. Hon sjunger titelrollen i Aida, som ligger henne varmt om hjärtat efter att hon 2018 debuterade i just den rollen på Kungliga Operan i Stockholm. Då fick hon sitt stora genombrott, och sedan dess har den etiopiska prinsessan följt med henne i karriären.
– Jag har gjort Aida i två omgångar på Stockholmsoperan – dels vid min debut, dels när jag kom jag tillbaka 2022. Jag har dessutom varit två gånger i Berlin, på Royal Opera House Covent Garden i London samt i Dresden. Och i Dublin gjorde jag ett inhopp, berättar Christina Nilsson som behöver tänka efter en stund för att få med alla gånger som hon har sjungit Aida.
Premiären på Metropolitan äger rum i mars 2025, men innan dess hinner hon med ytterligare en uppsättning av Aida – då på Státní opera i Prag.
”– I dag kan jag skratta lite åt vad jag sa för nästan tio år sedan.”
Vad betyder Aida för dig?
– Jag känner väldigt starkt för henne. Det blir något visst när det är en debutroll, och det är en roll som jag älskar att sjunga och gestalta. Ju fler gånger jag får göra något, desto djupare sjunker den in.
Första gången Christina Nilsson och jag talades vid var 2015 i samband med att hon gick tredje året på Operahögskolan i Stockholm och precis hade utsetts till Birgit Nilsson-stipendiat. Då uttryckte hon en förhoppning om att någon gång i framtiden få arbeta vid bland annat Metropolitan.
Är detta alltså en dröm som går i uppfyllelse?
– I dag kan jag skratta lite åt vad jag sa för nästan tio år sedan. Drömmarna, eller snarare målen, ser lite annorlunda ut nu och de ändras hela tiden. Men jag var målinriktad redan då – och ganska envis, säger hon och funderar över om hon uppfattades som lite kaxig.
Men Christina Nilsson är långt ifrån självgod utan ger ett ödmjukt intryck. Hon har nära till skratt, skämtar gärna lite om sig själv och känns som en jordnära person med en stor passion för sitt yrke. Samtidigt går det att skönja ett visst mått av självsäkerhet, efter tio år som frilansande operasångare på scener runt om i världen.
– Med risk för att det låter som en kliché, så tycker jag nu när jag tittar tillbaka på det som jag sa för tio år sedan att det blir oerhört tydligt att det är själva resan som är målet. Alla människor som jag har lärt känna, platser jag har sett, och allt jag har fått göra har format mig. Det är verkligen fantastiskt, säger hon entusiastiskt.
Hon förklarar att eftersom Metropolitan inte är slutmålet – hon ämnar fortsätta sin musikaliska resa lång tid framöver – så är det egentligen därför på ett sätt inte en dröm som går i uppfyllelse.
– Men det är absolut en milstolpe, tillägger hon.
Har du några favoritkaraktärer som du redan har gjort eller gärna skulle vilja göra?
– Jag känner att jag är så otroligt privilegierad och att allt jag gör är kul och stimulerande. I fjol sjöng jag Tosca i Stockholm, vilket är något av en drömroll. Den fantastiska musiken och det mustiga kvinnoporträttet. Och Elisabeth i Tannhäuser som jag gör just nu i Frankfurt, den rollen ligger så bra i rösten och det känns otroligt lustfyllt.
När OPERA når Christinas Nilsson på telefon befinner hon sig i Frankfurt. Vi pratas vid i slutet av mars och repetitionerna är i full gång inför premiären av Tannhäuser, som äger rum i slutet av april. I sommar ska hon debutera vid Wagnerfestspelen i Bayreuth, där gör hon både Freia i Rhenguldet och Tredje nornan i Ragnarök.
– Elisabeth i Tannhäuser är en fantastiskt fin roll. Jag känner mig lyckligt lottad som får göra musik som jag verkligen tycker om. Dessutom jobbade jag ihop med flera i ensemblen för tre år sedan vid Tiroler Festspiele i Österrike, vilket är fantastiskt roligt. Det är fina kolleger allihop.
”– Kungliga Operan känns lite som min hemmascen dit jag alltid återvänder.”
Vistelsen i Tyskland varar den här gången i två månader, vilket är ovanligt lång tid. Det intensiva resandet och att ofta tillbringa veckor borta från hemmet är för det mesta positivt samtidigt som hon saknar sina nära och kära. Men hon konstaterar att tack vare Facetime är det enklare nu än vad det var för bara tio år sedan. Annars är Stockholm basen, och det är där hon har sin adress.
– Kungliga Operan känns lite som min hemmascen dit jag alltid återvänder. Jag älskar att sjunga där, säger hon med betoning på älskar. Det är varmt och lustfyllt och det är underbart att få vara hemma.
Sin lediga tid tillbringar hon allra helst i Båstad hos den älskade systern Simone och systersonen Carl, som snart ska fylla fem.
– Och jag är skåning, det slutar man aldrig att vara, säger hon på klingande skånska.
Åsa Larsson