Madame Butterfly på Det Kongelige Teater, Köpenhamn

I den nederländske regissören Floris Vissers version av Madame Butterfly, en uppsättning som Köpenhamnsoperan delar med operan i Graz, är Cio-Cio-Sans och Pinkertons lille son ett slags stumt deltagande huvudperson. I föreställningens nu har det gått tjugo år, och han återvänder med sin far och styvmor till Japan. Spelplatsen är ett museum, där den unge mannen söker efter sina rötter. Han återskapar i minnet och/eller fantasin den där förfärliga tiden då hans mor drevs till självmord.

Det är absolut en rimlig idé att lyfta fram det lilla barnet. Många som sett Madame Butterfly genom åren har undrat hur fadern och styvmodern när sonen blivit äldre skulle svara på hans frågor om sitt ursprung. Säkert med lögner. Nu ger detta barnperspektiv ändå inte så mycket till själva dramat på scenen. Det blir till och med litet tjatigt med denne stumme unge man som upprört cirklar runt i periferin. Just när ridån faller på slutet griper han ett seppuku-svärd i en museimonter och riktar det mot fadern, och det är i alla fall en stark slutrelief.

I den föreställning jag såg skulle Gisela Stille ha rolldebuterat som Cio-Cio-San, men hon blev sjuk och den med henne alternerande koreanska sopranen Karah Son hoppade in. En späd Butterfly men med potent sopran, vackert rundad men intensivt uttrycksfull. ”Un bel dì vedremo” byggde hon upp till en storartad höjdpunkt. 

Nya zeeländske Thomas Atkins, som gjorde Rodolfo i La bohème i Göteborg häromåret, var en passabel men litet blek Pinkerton medan koreanskan Hyona Kim var en påfallande bra Suzuki; hennes mezzo blandade sig sällsynt vackert med Karah Sons sopran i blomsterduetten. Jens Søndergaard hade på sin lott Sharpless, ett av operarepertoarens otacksammaste barytonpartier.

Kvällens huvudperson vid sidan av Karah Son var Paolo Carignani som lyfte Det Kongelige Kapel till ett Puccinispel av högsta klass. Den dramatiska pulsen, dynamiken, färgläggningen, allt sitter naturligt under Carignanis händer. Sammantaget skapar han maximal expressivitet utan den minsta överdrivna accent. Så här bra hör man sällan Puccinis partitur realiseras.

Lennart Bromander