Den danske tenoren Tonny Landy har avlidit efter en längre tids sjukdom, 86 år gammal. Trots att han mestadels var knuten till Det Kongelige i Köpenhamn var han en stor publikfavorit både i Göteborg och i Stockholm. Han utbildade sig vid Det Kongelige Danske Musikkonservatorium i Köpenhamn. Debuten ägde rum på Det Konglige Teater som Alfredo i La traviata 1966. Det ledde genast till engagemang vid operan i tyska Lübeck. Därefter följde nio år från 1970 som ensemblemedlem på Stora Teatern i Göteborg. Det stora genombrottet där blev Rodolfo i La bohème mot Helena Döses Mimì. Paret sjöng sedan samma roller mot varandra både i Stockholm och Köpenhamn (finns utgiven på dvd).
På Stora Teatern i Göteborg kom han att sjunga en rad ledande roller: titelrollerna i Faust och Titus, Ferrando i Così fan tutte, Lenskij i Eugen Onegin, Manrico i Trubaduren, Gustav III i Maskeradbalen och Pinkerton i Madame Butterfly. Och även Fenton i Falstaff, Simon i Tiggarstudenten och Gustav III i Lars Johan Werles Tintomara – alla tre produktionerna sändes i Sveriges Television. Han sjöng Edgardo i Lucia di Lammermoor halvkonsertant på Storan mot Monica Ivàns Lucia hösten 1974. Påföljande vår gavs den i en direktsändning i radio från Göteborgs konserthus med dirigenten Carlo Felice Cillario. Där hör man prov på Landys lyriska stil- och höjdsäkra tenor. När jag skriver dessa rader lyssnar jag på den här unika upptagningen.
På Drottningholms Slottsteater gestaltade Tonny Landy Nemorino i Folke Abenius uppsättning av Kärleksdrycken. Uppsättningen spelades flera säsonger under 1970-talet och även den sändes i SVT.
År 1978 fick Tonny Landy fast anställning på Det Kongelige, och där kom han att sjunga mer än 700 föreställningar i 40 produktioner fram till 1994. Han gestaltade bland annat greve Almaviva i Barberaren i Sevilla, Hertigen i Rigoletto, Gustav III i Maskeradbalen och Don José i Carmen. I en dansk tv-produktion gjorde han Ernesto i Don Pasquale mot Aage Haugland i titelrollen.
Han återkom även som gäst i Göteborg i roller som Nemorino, Jeník i Brudköpet, Cavaradossi i Tosca och inte minst som Sergej i David Radoks publik- och kritikerrosade uppsättning av Katerina Ismajlova.
På Kungliga Operan medverkade Landy i 30 föreställningar. Förutom nämnda La bohème med Döse sjöng han Rodolfo också i en senare uppsättning liksom Titus, Gustav III i Tintomara och Yohyo i Sven-Erik Bäcks kammaropera Tranfjädrarna vid ett gästspel på festspelen i Bergen. Rollen hade han redan gjort i Göteborg.
På skiva finns Tonny Landy med i ett par kompletta operainspelningar. Han sjunger Leander i Carl Nielsens Maskerad mot Ib Hansens Jeronimus. Där gör Landys hustru, sopranen Tove Hyldegaard, kammarjungfrun Pernille – de sjöng ofta mot varandra på scenen och var gifta livet ut. Dirigenten Antal Dorati spelade på Deutsche Grammophon in Joseph Haydns samtliga Esterháza-operor. På en av dem, La fedeltà primiata, medverkar Landy i en stor roll i en besättning med Ileana Cotrubas, Frederica von Stade, Lucia Valentini Terrani, Alan Titus och Luigi Alva.
Sångaren finns också utgiven på en dansk solo-cd (HYLACD 2004-1) och den inspelningen speglar Landys omfattande karriär i form av arior ur Barberaren, Trollflöjten, ovan nämnda Lucia di Lammermoor, Don Pasquale, Pärlfiskarna och ”Körsbärsduetten” ur Mascagnis L’Amico Fritz med Rut Jacobson samt en mängd danska tonsättningar.
Mellan åren 1980 och 1994 var Landy ansvarig för sångutbildningen vid Operaakademiet. Sedan 1986 undervisade han också i sång på Det Kongelige Danske Musikkonservatorium i Köpenhamn och vid Det Jyske Musikkonservatorium i Århus. År 1977 utnämndes han till Riddare af Dannebrogen, och 1999 utkom hans självbiografi ”En sangers liv”.
Landy var i grunden en lyrisk tenor som bara gjorde enstaka utflykter till det dramatiska facket, som Manrico eller Cavaradossi. Han var urtypen för en förste älskare, där han själv var lika vacker som rösten, dessutom en förträfflig skådespelare. Där rösten bildade en utsökt helhet med texten och kroppen. Hans rolltolkningar var alltid minutiöst utmejslade, såväl sceniskt som musikaliskt – den som har lyckan att se till exempel hans Nemorino från tv-upptagningen får en nyttig lektion i hur han via text och musik formar den stackars Nemorinos karaktär som vinner allas våra hjärtan. Och så ovanpå det den undersköna rösten, inte minst den vackra höjden.
Sören Tranberg