Den siste trollkarlen med Den Andra Operan på Hallwylska museet

Säg den som Pauline Viardot (1821–1910) inte kände bland 1800-talets konstnärer, musiker och notabiliteter. Föräldrarna var operasångare, storasystern hette Maria Malibran och själv var Pauline både en framgångsrik mezzosopran och kompositör till sånger, instrumentalstycken och fem operor. 

Pianolektioner fick hon av Franz Liszt, hon uppvaktades av Alfred de Musset och Ivan Turgenev, som föll för henne efter att hört henne i Barberaren i Sevilla. Han kom att skriva tre libretton till hennes operor, bland annat salongsoperan Den siste trollkarlen, som nu Den Andra Operan, 156 år efter uruppförandet, har sett till att få nordisk premiär på Hallwylska museet i Stockholm.

Den åldrade trollkarlen Krakamiches storhetstid är förbi, hänvisad till en hydda i skogen kämpar han vidare, trots att älvorna retar honom och hans dotter Stella får bistånd av dem för att slå sig fri från sin pappa, trollkarl och patriark. Ja, det är nu inte hela operan som hörs på Hallwylska. En betjänt och en prins i grannskapet som uppvaktar Stella är strukna. 

Lika så är delar av handlingen struken för att den ska passa Den Andra Operans idé om verket som en ”feministisk ekofabel från 1867”. Det har krävts både ett och två skohorn för att klämma in Viardots och Turgenevs opera i det konceptet. Stella må önska en andlig frihet, inte den materiella rikedom som Krakamiche vill pådyvla henne, men jag undrar om inte operan ursprungligen var mer av en komedi med begränsad kritik av samtidens värderingar. 

Visst fungerar denna kortversion på 25 minuter (plus introduktion) bra. Handlingen blir effektiv, rösterna är överlag mycket goda, främst Tessan-Maria Lehmussaari som Stella, och musiken vittnar om ett verk som kan rymmas på en större scen. Musikaliskt minner det en hel del om Offenbach, melodiöst med fraser som gärna dröjer sig kvar. Men kanske är det inte alltid en välgärning att låta vår tids värderingar och intressen styra äldre verk. Tvärtom kan just det som i dag är oss främmande ge mer för publiken och rättvisa åt de ursprungliga upphovsmakarna.

Claes Wahlin