Sterling CDA 1862/63 [2 cd]
Distr: Naxos
Den här minnesutgåvan, där Marcus Jupither står för urvalet och sammanställningen, har tydligtvis satts samman med främsta avsikt att visa den stora bredden i Kerstin Meyers konstnärskap. Representerade är så olika tonsättare som Mahler, Schönberg, Musorgskij, Rossini, Wagner, Bizet, Verdi, Debussy, Schumann, Richard Strauss och Grieg. Det rör sig om en mix av opera och romans, där den senare genren är påfallande starkt företrädd. Här finns hela Griegs nästan halvtimmeslånga sångcykel Haugtussa och även hela Schumanns Frauenliebe und Leben, Musorgskijs dystra sångsvit Utan sol och Debussys Le Promenoir des deux amants, dessutom hela Mahlers Lieder eines fahrenden Gesellen.
Däremot ingen Carmen-habanera och överhuvudtaget bara en minut och trettionio sekunder ur Carmen, detta Meyers signaturparti (”Om du älskar” med Ingvar Wixell som Escamillo). Somligt lyser med sin frånvaro, Mozart skrev till exempel inte mycket som passade Meyers röst, och denne centrale operatonsättare saknas liksom barockopera (Meyer framträdde annars bland annat i Alcina).
Och vad är det då för röst som förenas i detta dignande smörgåsbord? Det främsta kännetecknet är förstås den omisskännliga timbren och det så varma klangrika mellanläget, men är det en alt eller en mezzosopran? I början kallades Meyer alltid för alt, senare ofta för mezzo, men när man i tät följd hör så många exempel från olika delar av hennes karriär är det framför allt hennes enastående vackra och personliga klang i röstens altläge som sticker ut. Högre toner sitter som de ska, men där tappar rösten en del av den alldeles egna färg som är så karaktäristisk för hennes lägre register.
Som Ulrika i Maskeradbalen eller som Erda i Rhenguldet är hon helt outstanding, där sitter rösten som allra bäst. Och nog kunde vi ha fått mer än en minut och tjugofyra sekunder av hennes Ortrud. Hela andra aktens första scen ur Lohengrin hade varit att föredra framför till exempel Haugtussa eller Frauenliebe und Leben.
Som romanssångare gestaltar Meyer texten visserligen intelligent men förmår inte riktigt finna den utjämning mellan registren som romanssång kräver. Det hörs litet för väl att här är det en operasångare, som ”skruvar ner sin röst”. Detta är kanske att vara alltför kritisk, och att Frauenliebe und Leben, inspelad på Nya Zeeland 1963, inte entusiasmerar beror också på pianisten Maurice Tills träiga insats.
Gemensamt för alla dessa olikartade exempel är Kerstin Meyers vilja och förmåga att dramatisera, att ge mänsklig färg och dramatisk nerv åt toner och ord. Man hör även i sorglig och allvarlig musik sångerskans rena glädje i att sjunga. Det finns en generositet i rösten som gör att man som lyssnare gärna och förbehållslöst tar till sig den. Den generositeten minns vi alla som är gamla nog att ha hört hennes live, men den går fint fram även på skiva.
Ska man vara petig kan man ändå i vissa stycken höra att Kerstin Meyer hör till en tidigare epok. I de sju sångerna från Pierrot lunaire, inspelade redan 1957, bemödar sig Meyer inte om att finna nyckeln till Schönbergs ”Sprechgesang” utan om att så mycket som möjligt sjunga sångerna. Så gör ingen i dag. Men det säger samtidigt en del om Kerstin Meyers nyfikenhet inför ny musik, att hon mitt i sina tidiga Carmenframgångar också tog sig an ett verk som Pierrot lunaire.
Det bör finnas mängder av Kerstin Meyer-upptagningar i arkiven, och den här utgåvan ger mersmak; jag ser fram mot en Memorial Edition del II.
Lennart Bromander