Porträtt och intervjuer

Logga in eller prenumerera för att läsa hela artikeln.

Anders Lorentzson och Mats Persson

Anders Lorentzson och Mats Persson i Tosca. Foto: Lennart Sjöberg
OPERAs Sören Tranberg stämde träff med två av Göteborgsoperans stöttepelare Anders Lorentzson, som går i pension efter den här säsongen, och Mats Persson vars pensionering inte är bestämd i dagsläget. Intervjun gjordes dagen efter Nabucco-premiären. Det kom bland annat att handla om deras karriärer.   Mats Persson är född och uppvuxen i Norrköping. Det var stadens rika musikliv som kom att forma hans musikintresse. I familjen var musiken ständigt närvarande liksom i frikyrkan, där det bland annat framfördes musik på hög nivå i form av Bachs passioner och kantater. Han gick i musikklasser på...
PRENUMERERA!

Logga in eller bli prenumerant för att läsa hela artikeln!

Du som är prenumerant och har ett konto kan logga in med knappen. Om du vill starta en prenumeration kan du göra det nedan. Registrera dig här om du är prenumerant men inte har ett konto än.

Bli prenumerant för att läsa hela artikeln!

Ditt konto är inte kopplat till en aktiv prenumeration. Klicka här för att koppla ditt konto till din prenumeration, eller välj en prenumerationsform nedan om du inte är prenumerant.

Om du tror att någonting har gått fel, kontakta Flowy rörande din prenumeration på 08-799 62 07 eller tidskriftenopera@flowyinfo.se eller våra tekniker på hemsida@tidskriftenopera.se.

Papper

1 år

525:-

✓ 5 nummer på papper

✓ fullt uppdaterad digitalt

✓ full historik digitalt

 

Digitalt

1 månad

39:-

✓ inget på papper

✓ fullt uppdaterad digitalt

✓ full historik digitalt

 

OPERAs Sören Tranberg stämde träff med två av Göteborgsoperans stöttepelare Anders Lorentzson, som går i pension efter den här säsongen, och Mats Persson vars pensionering inte är bestämd i dagsläget. Intervjun gjordes dagen efter Nabucco-premiären. Det kom bland annat att handla om deras karriärer.  

Mats Persson är född och uppvuxen i Norrköping. Det var stadens rika musikliv som kom att forma hans musikintresse. I familjen var musiken ständigt närvarande liksom i frikyrkan, där det bland annat framfördes musik på hög nivå i form av Bachs passioner och kantater. Han gick i musikklasser på 1960-talet och sjöng i Norrköpings gosskör. Under nio år arbetade han inom omsorgsvården med personer som hade intellektuell funktionsnedsättning. Först därefter gick Mats på musiklinjen vid Ljungskiles folkhögskola och därpå tre år på Malmö musikhögskola.  

– År 1989 kom jag in på Operahögskolan i Göteborg. Efter min examen fick jag göra praktik på Stora Teaterns annexscen Lillan/Cosmorama, där Staffan Aspegren satte upp en mycket speciell version av Macbeth. Jag sjöng Banco. Då ansåg man att jag var bas. Praktiken ledde till att jag fick ett ettårskontrakt på Stora Teatern. Debuten var som Zaretskij i Eugen Onegin och senare fick jag även göra Gremin i samma produktion. Jag blev också erbjuden att göra Sparafucile i Rigoletto och det var då som jag förstod att jag måste säga ifrån när det gällde basroller och stå på mig som baryton. Jag var mer en mörk baryton än bas, berättar Mats Persson.

”– Opera var det värsta jag visste.”

Anders Lorentzson är född i byn Ambjörnarp i Tranemo kommun, som bara ligger en mil fågelvägen från där han bor i dag i Mossebo. Sången har alltid funnits i hans liv och det var skolfröken i lågstadiet som skickade honom till byns kantor. När han var tio år sjöng han solo för första gången i kyrkan, sedan blev det sång i bygdegårdar och kyrkan vid bröllop och begravningar, samt tävlade i olika talangjakter. 

– Opera var det värsta jag visste, säger Anders Lorentzson. Sångpedagogen Gunnar Forshufvud i Göteborg lät mig sjunga Osmins aria, som jag tyckte var en kul låt. Jag medverkade vid två skivinspelningar med Göteborgs kammarkör. Sedan kom jag in på Operahögskolan i Stockholm 1983. Sista året som Arne Tyrén var rektor. I samma kull gick bland andra Hillevi Martinpelto, Pia-Marie Nilsson, Inger Stark, Thomas Lander och Christina Högman – ingen dålig klass. 

– Min debut var i Sven-David Sandströms kammaropera Kejsar Jones på Rotundan 1984. Jag var engagerad på Kungliga Operan i nio år och medverkade i ett 30-tal produktioner. 

Anders Lorentzson, Mia Karlsson och Katarina Giotas i Die schweigsame Frau. Foto: Lennart Sjöberg

Varför lämnade du Stockholmsoperan?

– Den utlösande faktorn var en tjänstledighetsansökan som avslogs. Jag skulle göra titelrollen i Don Giovanni på Confidencen i Johannes Schaafs regi och i musikalisk instudering av Richard Trimborn. Samtidigt skulle jag göra Markisen i La traviata på Operan, men jag hade ordnat en ersättare, Staffan Sandlund. Men dåvarande sektionschefen Jonny Blanc ansåg att jag behövdes i Traviata-produktionen och jag blev förbannad. Samtidigt var Staffan Aspegren i Stockholm för att höra på unga svenska sångare och han ville engagera mig till Göteborgsoperan. Jag tog tjänstledigt ett år och jag är fortfarande tacksam för Blancs beslut, då min karriär tog en helt annan vändning. I Göteborg har jag fått göra en ett femtiotal olika och omväxlande roller under 30 år. På Stockholmsoperan upplevde jag att man skulle ha vassa armbågar och att det var ett stort revirtänkande. Men baskollegan Rolf Cederlöf var en kollegial person. 

Dagen efter Nabucco-premiären frågar jag Mats Persson vad som är knivigast med den rollen.

– Det är en de jobbigare Verdiroller som jag har gjort, framför allt vokalt. Tessituran ligger högt, ja, nästan i tenorbarytonläge.

Vilka regissörer har betytt mest för er utveckling?

– David Radok, svarar både i korus. 

– Yannis Houvardas uppsättningar ihop med scenografen Lars-Åke Thessman i Elektra, Rosenkavaljeren, Parsifal och Kvinnan utan skugga var viktiga uppsättningar och också stora succéer, säger Anders Lorentzson. 

”– Det bästa jag medverkat i är Tokfursten på Vadstena-Akademien.”

Anders Lorentzson gjorde Ochs i Rosenkavaljeren och Andarnas sändebud i Kvinnan utan skugga, medan Mats Persson gestaltade Orestes i Elektra, Amfortas i Parsifal och Barak i Kvinnan utan skugga.

Även Christoph Loys uppsättningar av Faust, Arabella och Lucrezia Borgia var viktiga produktioner. Men helt friktionsfritt var inte repetitionsarbetet. En regissör som både Anders (Hans Sachs) och Mats (Fritz Kothner) helst vill glömma var den arrogante John Dew, som satte upp Mästersångarna i Nürnberg

Hur angriper ni era roller?

AL: – Jag läser mycket kring och om den aktuella uppsättningen. Jag iakttar hur människor uppför sig när jag t.ex. väntar på ett tåg. Även hur vänner beter sig. Jag har ett otroligt priviligierat jobb och jag behöver aldrig gå terapi för det sköter rollinstuderingarna om. Jag tycker mycket om Scarpias karaktär och här gäller det att även använda sin medmänsklighet, inte bara vara ond hela tiden. 

MP: – Jag läser också mycket om verket och försöker analysera handlingen i dramat. Däremot försöker jag inte tolka in så mycket uttryck i rollen innan det är dags för de sceniska repetitionerna. Jag vill vara som en ”öppen bok” när det gäller vad som händer med min roll i förhållande till mina medspelare på väg mot premiären. 

Favoritroller?

MP: – Det bästa jag medverkat i är Tokfursten på Vadstena-Akademien. Jag tycker om att sjunga nyskrivna verk, som t.ex. Jan Sandströms opera K. Beskrivning av en kamp – baserad på texter av Franz Kafka – i libretto och regi av David Radok. Även här var Thessman scenograf. Jag vill också framhålla Jochanaan i Salome och de sju Verdiroller som jag sjungit. En annan roll som betytt mycket var Tonio i Pajazzo i Rodula Gaitanous regi. 

AL: – Min favoritroll är Bartóks Riddar Blåskägg som jag gjort både i Göteborg och i Brno. Även Doktorn i Radoks uppsättning av Wozzeck

Mats Persson som Scarpia i Tosca. Foto: Lennart Sjöberg.

Men ni har även gjort en mängd komiska roller …

MP: – Jag har gjort förre komiska roller, men den komiska ådran finns där och det är kul när jag fått tillfälle av visa det. Resan till Reims var en jätterolig succéproduktion. Uberto i Kärlek på lur (Pergolesis La serva padrona) och senast i rollen som regissören Mandralli i Donizettis Viva la mamma

AL: – Sedan finns det roller man kanske inte borde ha gjort. I mitt fall Zuniga i Carmen med mycket talad fransk dialog. Jag fick stämbandsknutor när jag hade en kraftig förkylning under början av repetitionerna av Valkyrie-Wotan och sjöng ändå, men det är det tog på rösten att spela en full Zuniga. Jag genomgick en lyckad stämbandsoperation. 

Har ni haft engagemang utanför Göteborgsoperan?

AL: – Jag har sjungit Wotan i Valkyrian i Vilnius, och på deras turné vid Ravennafestivalen och i Taipei på Taiwan. I Italien kom Claudio Abbado och hörde mig. Jag var cover på Metropolitan i New York som Sarastro och Pogner, den senare var en ny roll. Jag fick repetera med originalbesättningen även om det inte ledde till att jag fick sjunga någon föreställning. Det gav ändå ett stärkt självförtroende. Och akustiken på Met är sagolik. Jag har också gästspelat som Oroveso i Norma och Arkel i Pelléas och Mélisande i Oslo, den senare även på Kungliga Operan samt också Kommendören i Don Giovanni. Även Masetto vid Kungliga Operans Don Giovanni-gästspel på Bolsjojteatern i Moskva, då jag var anställd i Stockholm. 

MP: – Jag har varit mer stationär och inte känt en stor längtan att pröva på en internationell karriär trots att jag fått erbjudanden. Kanske en del av förklaring ligger i att jag fått göra så fantastiska roller på Göteborgsoperan. Men jag har medverkat i uruppförande av tre svenska operor utanför hemmascenen. I Tokfursten av Carl Unander-Scharin vid Vadstena-Akademien och i Elefantmannen av samma tonsättare på Norrlandsoperan. Dessutom medverkade jag i Klas Torstenssons opera Expeditionen, som handlar om Andrées luftfärd, som gavs konsertant både i Berwaldhallen och i Concertgebouw i Amsterdam. 

Akustiken på Met är sagolik.”

Hur studerar ni in era roller?

AL: – Min avskedsroll Sir Morosus i Die schweigsame Frau studerande jag in under två år. Här har vår instuderare Martin Andersson varit en klippa. Han är inte bara med under repetitionerna utan även under föreställningarna för att lyssna och kan komma med korrigeringar efteråt. Bara för att vi ska bli bättre och bättre hela tiden. Jag scannar in hela klaverutdraget i Smartscore och för över det till en samlad midifil i ett annat digitalt program i min dator. Då kan jag i lugn och ro memorera hemma, gå scenerierna och sjunga i huvudet. Det är min metod. Jag är ingen bra avista-läsare. Det är ett evigt malande. Ju äldre man blir desto mer nötande blir det. 

MP: – Jag är mer traditionell och tar bit för bit och nöter in det.

Vilka dirigenter har betytt mycket för er?

MP: – Giancarlo Andretta som jag har jobbat med ett flertal gånger, nu i Nabucco. Även Antony Hermus som dirigerade reprisen på Macbeth 2016, där jag gjorde titelrollen. Patrik Ringborg har också betytt mycket, främst i de Wagnerroller som jag har gjort genom åren. 

AL: – Jag vill lyfta fram Youl Gamzou som dirigerade Die schweigsame Frau. I Brno hade jag stort utbyte av Marco Ivanović

Hur tycker ni att utvecklingen har varit på Göteborgsoperans under dess snart 30-åriga historia?

AL: – Det är en mycket god stämning i huset. Vi lyckas på ett fint sätt inlemma nya förmågor och gästartister. Jag tycker om att ta emot gäster med vänlighet och öppna armar.

Kommer ni att gästspela på teatern framöver?

MP: – Jag är fortfarande anställd åtminstone fram till våren 2024. Jag gör åter Nabucco vid nypremiären i augusti och nästa vår medverkar jag i repriserna av Viva la mamma och som Scarpia i Tosca.

AL: – Jag medverkar vid Avantikonserten på teatern i samband med Göteborgs 400-årsjubileum. Då sjunger jag i sextetten ur Lucia di Lammermoor. I augusti sjunger jag i Fångvaktaren i Tosca vid Birgit Nilsson-dagarna i Svenstad den 12 augusti. Längre fram gör jag ännu en roll i en uppsättning som jag varit med i tidigare och som kommer att spelas in av Sveriges Television.

Sören Tranberg

Anders Lorentzson, basbaryton

Ålder: 68 år

Bor: I Mossebo i Tranemo kommun, sex mil från Borås. Han har haft en övernattningslägenhet i Göteborg.

Familj: Tre barn och tre barnbarn och har varit gift med samma hustru hela tiden.

Gör på fritiden: Odlar, snickrar och lyssnar på symfonisk rock.

 

Mats Persson, baryton

Ålder: 68 år i höst.

Bor: I Kållered i Mölndals kommun. 

Familj: Hustrun Elisabeth som är musikpedagog och kantor i Älvsborgs kyrka. På fritiden är hon körledare i Ekenkyrkan. Hon var tidigare korist på Göteborgsoperan. De har två barn tillsammans.

Gör på fritiden: Mycket trädgårdsarbete, kollar på fotboll och samlar på Beatles-vinylskivor. 

Fler Porträtt och intervjuer från OPERA