Kabongo, Franco, Di Lieto, Fatyol, Vilichi.
Krakóws Filharmoniska orkester och kör/Acocella
Naxos 8.660514–15 [2 CD]
Distr: Naxos
Daniel-François-Esprit Aubers Kärleksdrycken? Visst, och mest nyfiken är man förstås på hur hans ursprungsopera står sig gentemot Donizettis mer kända variant, som kom bara ett år efter Aubers. År 1831 stod Auber på sin kulmen: tre år tidigare hade hans allvarliga Den stumma från Portici uruppförts på Stora Operan i Paris och bildat prototypen för hur alla kommande grand opéras skulle skrivas. Därför var det inte konstigt att även den komiska Le Philtre med text av den store Eugène Scribe också uruppfördes där. Inte minst med tanke på att Rossini fått ett genombrott där med sin likaledes komiska Le comte Ory 1828. Även om kritikerna förfasade sig över Stora Operans förflackning att införa komiska operor, blev Le Philtre en stor publiksuccé och spelades där 243 gånger ända fram till 1862.
Annars var ju Auber regerande kung på Opéra-Comique, där han skrev nästan 50 operor med talad dialog mellan musiknumren. Men i Le Philtre finns liksom i Le comte Ory ingen talad dialog, utan enbart orkesterrecitativ. Intressant nog blev Donizettis Kärleksdrycken, uruppförd 1832 i Milano, den sista kända operan som innehöll seccorecitativ till klaviatur. Hans librettist Felice Romani tog Scribes fyndiga text, översatte den rakt av och anpassade den till mer italienska förhållanden.
Auber uttalade att han komponerade enbart för att underhålla. Han skrev inte för evigheten utan blev glad om publiken gillade hans musik. Och hans musik är melodiös, läckert orkestrerad och vältajmad gentemot texten. Den som vill hitta något större djup får gå till andra verk. Det är väl det som gör att Donizettis kärleksdryck har överlevt, och inte Aubers. Donizetti tvingade sin librettist till tre viktiga tillägg, som drar handlingen åt det allvarliga och mer sentimentala hållet, helt enligt den italienska operan då. Hans Nemorino har betydligt mer patos än Aubers Guillaume, och det första tillägget gäller första aktens final då Nemorino besvär Adina att vänta en dag med att gifta sig med Belcore. Det andra gäller den operans verkliga showstopper ”Una furtiva lagrima”, som Donizetti fick övertala den motvillige Romani att skriva några rader till. Det tredje tillägget gäller Adinas sista aria då hon besvär Nemorino att stanna kvar i byn. Alla dessa tre allvarliga oaser gör att komedin får mycket starkare relief och djup. De bubblande infallen behöver kontrasteras och plötsligt gå över i allvar. Så skriver man för evigheten.
Men Aubers Le Philtre (ordet betyder kärleks- eller trolldryck) är ändå mycket väl värd att höra, och heder åt Naxos som gett ut en inspelning av den. Den är gjord live vid Rossinifestivalen i tyska Bad Wildbad 2021 med Krakóws Filharmoniska orkester och kör under den italienske maestron Luciano Acocellas säkra ledning.
I skivhäftet argumenteras för att detta närmast är ett italienskt verk och de framför det också därefter. Jag är inte böjd att hålla med. Visserligen tog Auber intryck av Rossini, men man bör komma ihåg att kombinationen Auber och Scribe är den enda med två infödda fransmän – Meyerbeer var ju tysk och Rossini italienare. Med franska sångare och dito dirigent tror jag att resultatet hade blivit ganska annorlunda. De fem sångarna, som väl inte håller högsta skivinspelningsklass, kommer från världens alla hörn och det franska uttalet lämnar en del övrigt att önska – det är långt mellan nasalerna.
Röstfacken till rollerna är exakt desamma som hos Donizetti, även om namnen är annorlunda. Vad gäller de bägge rumänska sopranerna, är de aningen felplacerade: Térézine har minst lika mycket koloratur som Adina, något Luiza Fatyols Mimì-sopran inte helt trivs med och höjdtonerna blir vassa. Detsamma gäller Adina Vilichi som Jeannette, som har aningen mer att sjunga än hos Donizetti – hos bägge sopranerna hade man önskat mer elegans och virtuoseri.
Bäst på plan är den kongolesiske tenoren Patrick Kabongo med fin blank höjd och rörande uttryck. Mexikanen Emmanuel Franco som den skrytsamme sergeanten Joli-Cœur har en stilig om än något skakig baryton med bra djup. Slutligen den italienske basen Eugenio Di Lieto som hittar fyndiga och adekvata uttryck som kvacksalvaren Fontanarose.
Även om jag önskat litet mer franska örter i denna kärleksdryck vill jag ändå anbefalla inspelningen, för det är roligt att jämföra med Donizettis version! Texten ingår inte i skivhäftet, men kan laddas ner från nätet för den som vill gå in i minsta detalj. Och Naxos har täppt till en viktig lucka i operahistorien, för hur det än är så var ju Auber och Scribe först med denna charmiga komedi.
Göran Gademan