Monteverdi, Cesti, Laurenzi Roberta Invernizzi/Ensemble Sezione Aurea
Brilliant Classics 96716 [1 CD]
Distr: Naxos
Om den italienska sopranen Anna Renzi vet vi inte mycket. Hon föddes runt 1620 och dog någon gång efter 1661. Debuten skedde 1640 och hon framträdde framför allt i Venedig och Florens i operor av Monteverdi, Busenello och möjligen Cavalli. Om hennes liv vet vi föga (hon ska ha haft goda inkomster, tillräckligt för att snubba två friare). Något mer vet vi om hennes repertoar, tretton huvudroller ska ha hunnits med under en tämligen kort karriär. Hon avslutade sin tid på scenen 1657. Berömmelsen ska ha varit omfattande, även om hon som varje kvinna som stod på scenen under detta sekel samtidigt betraktades som, och kallades, hora.
Det finns en liten skrift om 95 sidor, Le glorie della Signora Anna Renzi romana, skriven 1644 av Giulio Strozzi (Barbara Strozzis adoptivfar), bestående av hyllningsdikter, eloger och porträtt; tidens marknadsföring. Ett av få mindre subjektiva vittnesmål kommer från dagboksförfattaren och medlemmen av det nygrundade Royal Society, John Evelyn, som reste runt i Italien i mitten av 1600-talet. Under karnevalen i Venedig 1645 hamnar han på operan och hör där Anna Renzi (som han stavar Rencia). Min lite fria översättning:
”Historien var Hercules i Lydien, det var tretton scenbyten. Berömda röster, Anna Rencia, en romare och känd för att vara den främsta kvinnliga diskanten [alltså högsta röstläget], men där fanns en eunuck [kastrat] som i mitt tycke överträffade henne, också en genovesare med en ojämförlig bas.”
Operan Evelyn såg var Giovanni Rovettas Ercole in Lidia (förlorad för eftervärlden). Evelyn bjöd en kort tid senare henne och en kastrat på middag (fisk), där de båda gästerna efter förplägnaden sjöng ”rare music” till cembalo. Sedan tog de en gondol för att se när skeppen satte segel för att fara till Kreta. Möjligen, men det är naturligtvis en ren spekulation, är något av den musik Renzi framförde för Evelyn med på föreliggande cd. Renzi ska ha haft en röst som sträckte sig över två oktaver. Att döma av de bevarade partitur som skrevs för henne var rösten både uttrycksfull och dramatisk.
Roberta Invernizzi, även hon en italiensk sopran specialiserad på barockrepertoaren, har valt ut stycken som Renzi ska ha framfört. Musik av Claudio Monteverdi, Antonio Cesti, Luigi Rossi och Filiberto Laurenzi (Renzis musiklärare). Invernizzis röst är mjuk, klar och osedvanligt varm, det finns ett slags ödmjukhet även i det expressiva uttrycket, som i Monteverdis ”Disprezzata regina” ur Poppeas kröning. Sällan hörda är också exemplen från La Finta Savia, Laurenzis opera till vilken Giulio Strozzi var librettist, kanske de bästa spåren på denna vackra utgåva.
Ensemble Sezione Aurea spelar mjukt och med svikt, instrumentalstycken som Frescobaldis ”Canzon prima a basso solo” dröjer kvar i det auditiva minnet minst lika mycket som Invernizzis röst. Att sedan skivbolaget kallar Renzi ”den första operadivan” får skyllas på marknadsavdelningen; hon var tydligen allt annat än någon diva, snarare tvärtom, ”melankoliskt lagd, fåordig och eftertänksam” enligt Giulio Strozzis möjligen lite tillrättalagda formuleringar. Hon var väl desto mer uttrycksfull på scenen.
Claes Wahlin