Äntligen var avtalen lösta så att de svenska operautsändningarna kunde komma i gång igen på lördagskvällarna i radions P2. Frun hade faktiskt börjat bli litet trött på dessa eviga utsändningar från Met och längtade efter en mer varierad kost. Den första utsändningen från ett svenskt operahus blev nu Sverigepremiären av det verk som Frun döpt sin spalt efter, Die schweigsame Frau av Richard Strauss. Frun har tydligen kunnat skvallra ohämmat under 22 år utan att verket har spelats i Sverige tänker hon. Men utsändningen gav mersmak, så Frun gav sig ner till Göteborg redan till den andra föreställningen. Hon vågade inte lita på att denna opera skulle bli en lika stor långkörare som i München, varifrån uppsättningen var hämtad.
Frun njöt storligen av de galna upptågen och de fina artisterna, och inte minst tyckte hon det var roligt när unge Morosus operasällskap intog scenen i gestalt av mängder av igenkännbara operafigurer – Butterfly, Violetta, Rigoletto, Escamillo, Brünnhilde, Salome, Falstaff, Tosca, Pajazzo m.fl. Tänk om det hade varit en tävling om vem som kunde identifiera flest figurer; då hade Frun kanske haft en chans att vinna?
Men den ”tystlåtna” frun då? Nej, i operan är hon inte lagd åt skvaller utan hon går mest in för att skapa oväsen och plåga den arme mannen Sir Morosus. Fast litet chockad blev Frun allt när hon läste att titelpersonen i operans förlaga, Ben Jonsons The Silent Woman, visade sig vara en pojke. Skulle Fruns spalt vara döpt efter någon form av drag queen? Inte för att Frun är homofob, men hon är ändå glad åt att Strauss valde en kvinna för sin roll – mansroller finns det väl nog av ändå, även i operans värld. Men visst beundrade hon den 68-årige basen Anders Lorentzson som Sir Morosus. Honom har man kunnat njuta av under åtta år i Stockholm och hela 30 år i Göteborg. Fast nu går han alltså i pension – ack vad tiden går, tänker Frun, som snart börjar känna sig som Emilia Marty i Janáčeks Fallet Makropulos. Det blir nog för övrigt nästa operabesök, men då i Malmö.
Alltsedan hon gick latinlinjen med Dagmar Lange i svenska har Frun funnit det viktigt med akribi. Förflackning är det värsta hon vet. Trots sin höga ålder försöker hon också hänga med i dagens kultur- och trenddebatter. Men hon blev rasande när Språkrådet och dess tillträdande chef Lena Lind Palicki förespråkar en dom-reform eftersom yngre generationer tydligen inte kan eller vet när man ska använda de eller dem. Frun tänker då inte ändra uppfattning; där håller hon med författaren Björn Ranelid som debatterade saken i Aktuellt nyligen med nämnda språkchef.
Något annat som Frun retar sig på är när kritiker och andra, så fort det sätts upp en storslagen 1800-talsopera, slänger ur sig att det skulle vara en grand opéra. Så var det senast när den fria operagruppen Kamraterna spelade sin fickversion av Gaspare Spontinis Vestalen från 1807. Den kan möjligen sägas vara en förlöpare till genren. Så har i alla fall Frun fått lära sig under åtskilliga föreläsningar av Erik Graune, en föredömlig skola. En grand opéra ska vara uruppförd på franska på Stora operan i Paris, vara komponerad i fem akter och ha en rejäl balettinlaga i den tredje. Än så länge är det inget fel på Fruns minne och hon minns också att den första grand opéran brukar anses vara Aubers Den stumma från Portici 1828, som sedan fick stå modell för hela genren.
I vilket fall ville Frun inte missa Vestalen – tänk om det åter blir 200 år till nästa gång? – så hon tog bussen ner till Teater Tribunalen. Även om det var livat i salongerna på den tiden så tror Frun inte att publiken fick sjunga med i operorna, vilket den fick göra i Kamraternas frejdiga uppsättning. Men inte Frun emot, då hon sjungit kör i många år och det var så roligt att få damma av sin gamla sopran under ett par nummer.