Hoffmanns äventyr på Göteborgsoperan

Det är närmast en plikt att i en recension av Jacques Offenbachs slitstarka Hoffmanns äventyr påpeka att en rad olika versioner föreligger. I Göteborg spelar man Michael Kayes och Jean-Christophe Kecks senaste edition. Operan är attraktiv för varje regissör som, uttalat eller inte, ansluter till vad som brukar kallas postmodernism. Denna möjlighet förstärks givetvis av metanivån, hur författaren E.T.A. Hoffmann och hans berättelser finns som tydliga referenser. I Stefan Herheims uppsättning i Bregenz 2015 var till exempel betydande delar av ensemblen utklädda till författaren Hoffmann (en uppsättning där för övrigt Kerstin Avemo var med).

Kort sagt: man kan göra lite som man vill med operan. Plocka bort arior, lägga till arior eller skifta akterna med det tre kvinnorna. Låta samma trio sjungas av olika kvinnor eller, som i Göteborg, låta Hoffmann sjungas av tre olika män.

På scenen står allt lite snett, som om Hoffmann befinner sig i en skev dröm där rum och figurer har antagit smått bisarra skepnader. Flera av kvinnorna, inklusive Musan, har försetts med Botero-liknande utstyrsel, feta kroppsdräkter som reducerar varje tanke på fysisk attraktion hos drömmaren Hoffmann. Den är inte vacker, scenbilden, och jag är tveksam till dess funktion, annat än att spelet smidigt kan byta plats mellan scenerna.

Ramhandlingen utgörs av hur Hoffmann ser tillbaka på sitt liv. Minnena är korrupta, glömskan tycks råda, men genom att berätta tre historier om sina förälskelser förväntas både han och publiken bringa ordning i vad som bara handlade om en och samma kvinna, en allt annat än ovanlig tolkning. Just Hoffmanns misslyckade relationer får framträdande plats genom de projicerade talscenerna på dukar som är stora eller ännu större. Övergångarna mellan tal och sång är trots allt ovanligt smidiga.

Musikaliskt finns det mindre att undra eller klaga över. Kerstin Avemo som de tre kärleksobjekten är förskräckligt bra. Hennes täta, men samtidigt mjuka, sopran kan fara ut i aggressiva stötar, viska mjukt i pianissimo och sceniskt ge intryck av såväl total förvirring som koncentrerad uppmärksamhet.

Att dela upp Hoffmann i olika åldrar kan synas onödigt, bakåtblickandet är lätt att iscensätta ändå. Vad den unge polske regissören Krystian Lada möjligen vinner är en musikalisk vidgning när tre olika röster får minnas tre olika tider. De är alla bra, kanske främst Brian Michael Moore som den yngre Hoffmann, en tenor med kraft, vilket förvisso inte saknas hos den medelålders Hoffmann som får röst av Joachim Bäckström; där finns även en passande vokal karaktär. Tomas Lind som den åldrade Hoffmann har en lätt vemodig stämma som ligger nära rollfigurens insikt. 

Katarina Karnéus som Musan/Nicklausse är utan förvåning utmärkt, hennes röst tar sig lätt igenom den vadderade nakenkostymen och kan ömsom mana på, ömsom liksom bara konstatera faktum. Det är över lag goda sånginsatser – Stefan Berkietas Lutter, Andrew Foster Williams Lindorf, Coppelius, med flera roller, för att nämna några minnesvärda.

Dirigent Sébastien Rouland leder Göteborgsoperans orkester med finess. Han får vackert fram alla ekon, alla motiv som med lätta variationer upprepas. Uppsättningen må trots den något vaga scenografin ändå ha ett visst djup, något som saknades i Norrlandsoperans version tidigare samma höst, där Szyber & Reich mer hade illustrerat – visserligen fantasifullt – än tolkat verket.

Claes Wahlin