VERDI: DON CARLOS
Lima, Cotrubas, Lloyd, Baglioni, Zancanaro, Rouleau, Best, m.fl.
Royal Opera Chorus, Orchestra
of the Royal Opera House/Haitink Regi och scenografi: Luchino Visconti Opus Arte OA 13400 [1 DVD]
Distr: Naxos
När den här föreställningen av Don Carlos spelades in på Covent Garden i London våren 1985 hade regissören Luchino Visconti redan varit död i nio år. Men scenografin och kostymerna är i alla fall original-Visconti, och hans ande genomsyrar påtagligt uppsättningen. Det sjungs på italienska, men det handlar tack och lov om femaktsversionen och inte som ofta i äldre Don Carlos-uppsättningar om den stympade fyraaktsversion där Fontainebleauscenen saknas och som Verdi obegripligt nog accepterade.
Jag såg den här uppsättningen på plats för trettiosju år sedan, och det är spännande att jämföra mitt minne med vad jag i dag hör och ser på dvd:n. Mitt starkaste minne är Viscontis scenografi. Det är nya scenerier för varje scenbild, men alla har det gemensamt att de har en suggestiv djupeffekt, vilket inte kommer fram lika bra via dvd som när man satt i salongen. Scenbilderna och de praktfulla kostymerna är lagom Velázquez-inspirerade och andas gammaldags pseudorealistisk teater, men det där i alla scener återkommande svarta hålet in mot ett mörkt centrum bakom alla kulisser och utanverk ger en kuslig relief åt det tragiska händelseförlopp som utspelas i förgrunden.
För filmatiseringen står en mästare som Brian Large, som vet att perfekt växla mellan översiktsbilder och närbilder. Hans bildregi förstärker dramat. Den som fångas i flest närbilder är Robert Lloyds Filip II. Hans ansikte med den skarpskurna näsan är i sig ytterst expressivt och förmedlar utan att han rör en min denna maktmänniskas komplexa dilemman. Och dessutom sjunger han strålande bra! Robert Lloyd är nog litet glömd i dag, men han var en av sin tids absolut främsta bassångare, inte minst på scenen. De som hade lyckan att få uppleva hans Gurnemanz live brukar räkna honom som den främste någonsin i den rollen.
Mitt minne av Lloyd som Filip är fortfarande levande, däremot hade jag glömt hur lysande Luis Lima gjorde titelrollen. Någon större skådespelare är han kanske inte, men han är bildskön och sjunger detta knepiga tenorparti med balsamiskt vacker röst. Giorgio Zancanaro var en mycket anlitad Verdibaryton under sjuttio- och åttiotalen, och hans röst är tät och smidig, men hans Rodrigo saknar alldeles karisma, och här blir närbilder närmast störande.
Ileana Cotrubas var en av den tidens mest uppburna sopraner, och hon gör allt rätt som Elisabeth. Jag minns dock att jag blev litet besviken. Elisabeth kräver en del spintokapacitet som Cotrubas saknade i sin så lyriska röst. Detta minne bekräftas av dvd:n, även om det finns hjärtskärande vackra moment hos denna olyckliga drottning. Bruna Baglioni är en rutinerad Eboli, och Joseph Rouleau är som sig bör kusligt skrämmande som Storinkvisitor.
Bernard Haitink är inte så känd som Verdidirigent. Jag minns att jag tyckte att han var alltför kyligt saklig. Även det bekräftas av dvd:n. Detta är ett värdefullt dokument främst för Luchino Viscontis, Luis Limas och Robert Lloyds skull.