Förmodligen är Innocence den överlägset bästa uppsättning som gjorts i Norden de senaste åren. Finlands nationalopera har lyckats framställa vad många länge efterlyst: en nyskriven opera med ett, för ovanlighetens skull, starkt berörande ämne.
Ett mästerligt amalgam mellan Sofi Oksanens allt våldsammare text, laddad med existentiellt kaos, och teaterregissören Simon Stones effektfulla karaktärsteckningar och socialrealistiska regi. Så Kaija Saariahos starka musikverk, ibland undflyende och skim- rande men på ett oerhört skickligt sätt helt integrerat med narrativet.
Sofi Oksanen räknas i dag som Finlands internationellt mest kända författare. Romanen Utrensning (2008) gjordes även som opera, av den estniske kompositören Jüri Reinvere, och som pjäs på Finlands nationalteater. Detta är Oksanens första egna libretto. Som konst- närlig rådgivare har hon haft den flerspråkige dramaturgen Aleksi Barrière.
Under ett bröllop i Helsingfors, i nutid, förstår en inhoppad servitris att familjens andre son varit ansvarig för en skolskjutning på en internationell skola. Familjen har, stapplande, försökt gå vidare och den rumänska bruden vet därför ingenting. Men historien rullas upp, de dödas ångest och minnen får liv.
I Oksanens grymma värld finns varken nåd, förlåtelse, försoning eller glömska. Förklaringarna flyr undan och på slutet bryter brud- gummen ihop. Han ser sig som medansvarig och kunde – möjligen, i varje fall i sin egen föreställning – ha förhindrat blodbadet. Något kärleksmirakel kan därför inte heller uppstå. Tenoren Markus Nykä– nens sammansatta karaktärstolkning dröjer sig kvar länge efteråt.
Librettot är på nio språk – finska, svenska, engelska, franska, tyska, rumänska, spanska, grekiska och tjeckiska – och för att skapa en fungerande enhet använder Simon Stone en vridscen i två våningar. Scenen snurrar sakta hela tiden och rummen förändras ständigt, skjuts fram och läggs i mörker: bröllopsfest, skolsal, korridor, kök, förråd, duschrum. Innanför dessa väggar kämpar människorna med sina begränsningar och sin fruktan; inte bara för döden utan också för det förflutna och framtiden.
Här finns en rad pregnanta roller. Som den tjeckisktalande servi- trisen Tereza, vars dotter är en av de skjutna. Mezzosopranen Jenny Carlstedts röst darrar och skruvar sig i desperation och hämnd- lystnad; hon varken kan eller vill bromsa när hon, som i ett antikt grekiskt ödesdrama, i en skruvad besatthet driver allt fram till den slutgiltiga kollapsen.
En vacker episod är när dottern Markéta ber sin mamma att äntligen ta avsked, efter tio år, och försöker förmedla att även hon har en skuld i denna historia. Vilma Jää glider här på finska upp i nästan osannolika röstlägen, med ekon av joddling och folkmystik.
Alla de tretton karaktärerna – tretton vid bordet – har en aria eller en utvidgad monolog. Det gäller även blandningen av sång, talröster och mellantinget ”Sprechgesang” som i denna typ av operaverk ofta är nödvändiga.
Lucy Shelton som läraren fångar så väl den avvägda efterklokhet som i sådana sammanhang ändå inget betyder. En stark person- lighet är Iris, den franskspråkiga Julie Hega, skolans rebell med rastaflätor, en främling kanske på grund av sin hudfärg. Föga förvånande övningsskjuter hon i hemlighet med brodern och bär också vapen i skolan den katastrofala dagen.
Är detta dagens Europa som Sofi Oksanen skildrar? Ett hus med många olika slags rum och många kvartsbearbetade våldstrauman från olika historiska epoker? Ja, vi kan tolka det så. Sensmoralen, om detta hade varit politik, skulle vara att trauman bör bearbetas i tid. Men nu är detta opera och på scenen måste man inte ge alla svar.
SAARIAHO: INNOCENCE
Premiär 21 oktober 2022.
Regi och dramaturgi: Simon Stone
Scenografi: Chloe Lamford
Kostym: Mel Page
Ljusdesign: James Farncombe
Koreograf: Arco Renz
Libretto: Sofi Oksanen
Solister: Jenny Carlstedt, Anu Komsi, Tuomas Pursio, Iida Antola, Markus Nykänen, Jyrki Korhonen, Vilma Jää, Lucy Shelton, Julie Hega m.fl.
www.oopperabaletti.fi
