Recensioner

Logga in eller prenumerera för att läsa hela artikeln.

Salzburger Festspiele 2022

Manteln. Foto: Monika Rittershaus.
Giacomo Puccinis operor har aldrig haft någon framskjuten plats under Salzburgfestspelens drygt hundraåriga historia. Kanske en envist kvardröjande rest av det gamla tyska borgerskapets nedlåtande syn på Puccini som en tonsättare av operor för tjänstefolk, ”Dienstmädchenoper”. En framstående tysknationell tonsättare som Hans Pfitzner bröt med sin son när denne oförskämt nog fantiserade över melodier av Puccini på pianot, varefter de bara hade kontakt via advokat. Vid sommarens festspel framfördes i alla fall Puccinis Triptyken, och det var första gången någonsin i Salzburg. Uppsättningen bl...
PRENUMERERA!

Logga in eller bli prenumerant för att läsa hela artikeln!

Du som är prenumerant och har ett konto kan logga in med knappen. Om du vill starta en prenumeration kan du göra det nedan. Registrera dig här om du är prenumerant men inte har ett konto än.

Bli prenumerant för att läsa hela artikeln!

Ditt konto är inte kopplat till en aktiv prenumeration. Klicka här för att koppla ditt konto till din prenumeration, eller välj en prenumerationsform nedan om du inte är prenumerant.

Om du tror att någonting har gått fel, kontakta Flowy rörande din prenumeration på 08-799 62 07 eller tidskriftenopera@flowyinfo.se eller våra tekniker på hemsida@tidskriftenopera.se.

Papper

1 år

525:-

✓ 5 nummer på papper

✓ fullt uppdaterad digitalt

✓ full historik digitalt

 

Digitalt

1 månad

39:-

✓ inget på papper

✓ fullt uppdaterad digitalt

✓ full historik digitalt

 

Giacomo Puccinis operor har aldrig haft någon framskjuten plats under Salzburgfestspelens drygt hundraåriga historia. Kanske en envist kvardröjande rest av det gamla tyska borgerskapets nedlåtande syn på Puccini som en tonsättare av operor för tjänstefolk, ”Dienstmädchenoper”. En framstående tysknationell tonsättare som Hans Pfitzner bröt med sin son när denne oförskämt nog fantiserade över melodier av Puccini på pianot, varefter de bara hade kontakt via advokat.

Vid sommarens festspel framfördes i alla fall Puccinis Triptyken, och det var första gången någonsin i Salzburg. Uppsättningen blev också en knäpp på näsan åt all eventuellt kvardröjande Pucciniskepsis. Inte minst genom Franz Welser-Mösts subtila utläggning av partituren till de tre enaktarna: Manteln, Syster Angelica och Gianni Schicchi.

De tre verken är till den yttre handlingen helt olika, men de förenas och bildar en enhet genom den raffinerade detaljrikedom och den utsökt stämningsskapande värld av klanger som Welser-Möst lugnt och säkert lockade fram ur Wienerfilharmonikerna. Att man som i Stockholm i våras bara spelar två tredjedelar av Triptyken är att beteckna som konstnärlig inkompetens. Triptyken är otvivelaktigt just en triptyk.

Gianni Schicchi. Foto: Monika Rittershaus.

Men regissören Christof Loy hade dristat sig till att bryta den ordning som Puccini angivit med först Manteln, följd av Syster Angelica och med den ironidrypande komedin Gianni Schicchi som avslutning. Här placerades i stället Gianni Schicchi som inledning och Syster Angelica som avslutning. I intervjuer angav Loy och hans dramaturger intellektuella motiveringar till detta, men när man ser föreställningen blir det uppenbart att det snarare handlar om en klok teatermans anpassning till de resurser som stod till förfogande. Och i Salzburg fanns en alldeles speciell resurs i Asmik Grigorian, som sjöng alla de tre kvinnliga huvudrollerna Lauretta, Giorgetta och Angelica.

Den arma Angelica som fått ett utomäktenskapligt barn har av sin familj tvångsplacerats i ett kloster. Nu får hon veta att sonen, som tagits ifrån henne och i klostret ständigt uppfyllt hennes tankar, varit död sedan två år. I förtvivlan drivs hon att begå dödssynden självmord. Grigorian har ju en unik förmåga till rollidentifikation både genom sitt självutlämnande agerande och sin intensiva vokala gestaltning, och Syster Angelica blir i hennes tolkning en så rörande och uppskakande upplevelse att det hade känts direkt stötande om den följts av något annat, allra minst en komisk opera som Gianni Schicchi. Att Grigorian efter denna långa smärtsamma slutscen skulle dyka upp igen som Lauretta vore svårt att tänka sig. Fast slagnumret ”O mio babbino caro” gjorde hon med finare emotionella detaljer än jag någonsin hört förr.

Christof Loy strävar oftast i sin regi åt det minimalistiska hållet. Han har erkänt sig ha problem med Puccini som skriver in så mycket av regin i sina partitur att regissören inte kan agera fritt. Loy accepterar dock att böja sig för Puccinis detaljanvisningar, vilket till det yttre får hans triptyk att se konventionell ut (scenografi Etienne Pluss). Men genom sin som alltid noggranna personregi skapar Loy ett färgstarkt kosmos av tydliga gestalter i alla tre enaktarna. Till exempel genom en pregnant alt som Enkelejda Shkosa, Frugola i Manteln, Zita i Gianni Schicchi och en av nunnorna i Syster Angelica. 

Syster Angelica. Foto: Monika Rittershaus.

En på operascenerna flitig legendar som Hanna Schwarz gör också markant avtryck som Abbedissan i Syster Angelica, medan en annan berömdhet Karita Mattila gestaltar den känslokalla Hertiginnan, som lämnar dödsbudet till Angelica. Mattila gör förvisso också pregnant sceniskt avtryck, men hon är sopran, och detta är ett parti för en alt. Anna Larsson var en mer idiomatisk Hertiginna i Malmö i våras. Georgiern Misha Kiria är en ypperlig Gianni Schicchi, och Roman Burdenko har den perfekta svärtan i rösten för den svartsjuke Michele i Manteln. Kvällen är dock främst Welser-Mösts och Asmik Grigorians.

Det finns alltså ett starkt inre musikaliskt samband mellan de tre så olika operorna i Puccinis Triptyken, men det gör det inte mellan Béla Bartóks Riddar Blåskäggs borg och Carl Orffs sista stora musikdramatiska verk De temporum fine comoedia (en komedi om tidernas ände), som framfördes tillsammans i Felsenreitschule. Regissören Romeo Castellucci förklarar att det här är två verk ”som betraktar varandra på mycket stort avstånd”. En skruvad förklaring, och mig övertygar den inte. Resultatet är ljudmässigt överväldigande, men sambandet stumt.

Orffs verk, som uruppfördes vid Salzburgfestspelen 1973 under Herbert von Karajans ledning, utgör ett slags apokalyptisk vision som sjungs på ömsom latin, grekiska och tyska och med teologisk upprinnelse hos den gamle kyrkofadern Origenes. I första delen uppträder ett gäng vedervärdiga sibyllor som först stenar ihjäl en kvinna och sedan mördar ett antal barn (illusoriskt framställt på scenen), alltmedan de förklarar att den yttersta domen är nära. 

I andra delen är det dags för de döda att stå upp ur sina gravar, och säkert ett hundratal sångare och statister klädda i kroppsstrumpor kastar först upp sina dödskallar ur gravarna för att sedan själva kravla upp ur scengolvet, medan Orffs musik når effektfull domedagsvolym. Origenes menade dock att domedagen till trots så förlåter Gud alla till sist, och detta säregna eskatologiska verk avrundas av en ensam man, som avlägger syndabekännelse, ”Pater peccavi …”. 

Riddar Blåskäggs borg. Foto: Monika Rittershaus.

Före denna världsundergång har vi alltså upplevt Bartóks intimt expressionistiska och psykologiska drama Riddar Blåskäggs borg på samma gigantiska scen. Castellucci, som också står för scenografi och kostymer, förlägger denna mentala kraftmätning i totalt mörker, endast belyst av små eldar i olika hörn. Mika Kares och Aušrinė Stundytė är utmärkta gestaltare av de två rollerna, men mörkret vilar väl tungt över scenen. 

Huvudperson blir i stället orkestern, som under Teodor Currentzis ledning öppnar de sju portarna i Blåskäggs borg med en otroligt praktfull klangutveckling. Ursprungligen var det tänkt att Currentzis skulle ha fått med sin egen elitorkester från Perm, men rådande politiska omständigheter gjorde detta omöjligt. I stället spelade Gustav Mahler Jugendorchester, som väl aldrig varit så månghövdad, och Currentzis lockar ur de unga musikerna ett spel av imponerande skärpa. Till Orff hade Currentzis i alla fall fått dit sin ryska Musica Aeterna-kör, också det en extremt kompetent ensemble.

Någon gång blixtrar det till av rytmisk fantasi i Orffs verk, men det känns mycket som en gammal mans privatteologiska grubbel uppblåst till kolossalformat. Jag kan inte tycka att det var värt mödan att försöka återuppväcka detta i dag annars glömda verk, även om de hundratals exekutörernas prestationer väcker respekt, liksom Currentzis förmåga att tackla de apokalyptiska ljudsjoken.

Flera gånger under mina första dagar i Salzburg hände det att folkvimlet på festspelsområdet klövs av en liten traktor med ett par vagnar fullpackade av likstela figurer, många i hatt och överrock i värmen och alla bortvända. En egenartad syn – handlade det om en sightseeing-tur för nydöda? Förklaringen kom vid premiären på Barrie Koskys nya uppsättning av Leoš Janáčeks Katja Kabanova i Felsenreitschule. Den väldiga scenens fond var nämligen fylld av hundratals människodockor i naturlig storlek, alla bortvända. Mot denna mur av likgiltighet hade den arma Katja att agera ett offer för ett kräk till make och en direkt ondskefull svärmor. Hon lockas till ett kärleksmöte med en annan man men överväldigas av sina skuldkänslor och tar livet av sig.

Katja Kabanova. Foto: Monika Rittershaus.

Katja Kabanova är kanske Janáčeks mest fulländade opera, lika totalt koncentrerad som Alban Bergs samtidigt skrivna Wozzeck och med ett alldeles speciellt tonspråk fyllt till brädden av osentimental medkänsla med Katja och en strikt men kuslig saklighet i porträttet av den onda styvmodern Kabanicha. Den amerikanska sopranen Corinne Winters gör en skakande stark insats som Katja. Hon är liten och smidig, och regissören tvingar henne att ideligen i förtvivlan springa långa sträckor över det oändliga scengolvet. Winters är vältränad nog att klara av det desperata rusandet utan att bli andfådd, och hennes expansiva sopran glöder. 

Även andra sångare får springa en del, vilket inte känns helt motiverat; bara för att golvet är stort måste man inte springa över det. Floden Volga har en stor plats i dramat, och det är där Katja dränker sig på slutet (jag minns hur suggestivt Volga gestaltades på Göteborgsoperan 2009). Kosky ignorerar dock floden helt, och Katja försvinner på slutet blixtsnabbt genom ett slukhål i golvet.

Corinne Winters dominerar som Katja, och så ska det vara, men som man kunde vänta sig kan en sångerska som Evelyn Herlitzius få Kabanichas drypande elaka repliker att riktigt skära genom luften. Kabanichas unga fosterdotter Varvara är en ljuspunkt i det mörka dramat; kanske är hon kapabel att efter Katjas död frigöra sig. Hon sjungs fint av Jarmila Balážová. Karlarna i den här operan är en bedrövlig samling, men den engelske tenoren David Butt Philip har en spänstig och vacker röst, som dock aldrig skyler över rollkaraktärens feghet. Den tjeckiske dirigenten Jakub Hrůša och Wienfilharmonikerna väver in dramat i ett slankt, klart och intensivt spel.

Någon helt ny Mozartuppsättning hade man inte i Salzburg i år men väl en nästan ny. Den amerikanska regissören Lydia Steiers uppsättning av Trollflöjten hade premiär 2018, men spelas nu på en annan mindre scen (Haus für Mozart), och så mycket är ändrat att regissören själv ser det som en ny uppsättning.

Trollflöjten. Foto: Sandra Then.

Trollflöjten är ju en opera som man gärna försöker styra upp genom att lägga ett ”koncept” över handlingen, vilket ofta kan bli mindre lyckat (man glömmer inte Philip Zandéns version i Malmö på nittiotalet med Nattens drottning som mattant i ett skolkök och en Papageno som kör flakmoppe). Steiers koncept håller dock ihop fint och blir varken krystat eller löjeväckande. Tiden tycks vara 1910-tal, och i uvertyren ser vi en stel familjemiddag, mamma och pappa och tre gossar plus tre damer som serverar. Alla dem känner vi ju från Schikaneders libretto, men Steier har också lagt till en farfar vid bordet. När pappan lämnar bordet och beger sig hemifrån får mamman ett hysteriskt utbrott, varvid gamle farfar tar hand om de tre gossarna, och för att lugna dem börjar han berätta en saga om en trollflöjt. 

I fortsättningen integreras sagan och familjedramat på ett smidigt sätt, och farfadern bistår som en diskret konferencier, som ibland kortfattat förklarar vad som sker. Det här är en oavbrutet finurlig och roande Trollflöjten-version, som också lyfts av det luftiga, fint artikulerade och spänstiga spel, som Joana Mallwitz lockar ur Wienerfilharmonikerna.

I Salzburg ska man ha skyhöga krav och förväntningar när det gäller Mozartsång, och visst sjungs det genomgående alldeles utmärkt, men det är egentligen bara en enda av huvudrollsinnehavarna som riktigt håller måttet, Regula Mühlemann som Pamina. Hon har en daggfriskt klar ”Seelenstimme”, varmt innerlig men också med visst bett; hon är inte bara ljuv utan vet vad hon vill. Hennes Tamino, Mauro Peter, har en stabil tenor men har svårt att få till vokalerna i sin aria ”Dies Bildnis”. 

Papageno misslyckas få sångare med, och Michael Nagl har en trivsam baryton, men det är ingen Papageno att lägga på minnet. Detsamma gäller Tareq Nazmis Sarastro. Här minns jag René Pape från en tidigare uppsättning i Salzburg; hos honom fanns en helt annan balsamisk auktoritet. Och från en sångerska som Brenda Rae som Nattens drottning hade jag väntat mig ännu mer briljans.

Denna Trollflöjten är den enda av årets uppsättningar där en svensk sångare medverkar, Henning von Schulman som Talaren (även som präst och en harneskklädd vakt), och den lilla men markanta rollen gör han alldeles förträffligt. Det är märkligt att Schulman trots Birgit Nilsson-stipendiet härom året ännu inte fått något egentligt genombrott i Sverige. Basar av den kvaliteten är vi inte så bortskämda med.

Mozartsång på en svindlande nivå upplevde jag slutligen vid en matiné på Mozarteum, där Julia Leshneva sjöng tre arior med obligat instrumentbeledsagning. ”L´amerò, sarò costante” ur Il re pastore med obligat violin, ”Parto, parto” ur Titus med klarinett samt Mozarts i särklass finaste konsertaria ”Ch´io mi scordi di te?”, där sopranen genomför en sublim kärleksduett med ett obligat piano. Leshneva har både en kristallisk vibratofri stämma och en häpnadsväckande teknik. Nu visade hon också upp ett temperament och en mogen textgestaltning, som gjorde särskilt ”Ch´io mi scordi di te?” till en rent underbar upplevelse. Hennes partner vid pianot var Adam Fischer, som också ledde Mozarteumorkestern i symfonierna 33 och 35 med en så formidabel brio att de städade damerna och herrarna i publiken brast ut i vilda ovationer efteråt en helt relevant reaktion.

Lennart Bromander

Puccini: Triptyken

Premiär 29 juli, besökt föreställning 5 augusti 2022. 

Dirigent: Franz Welser-Möst

Regi: Christof Loy

Scenografi: Etienne Pluss

Kostym: Barbara Drosihn

Ljus: Fabrice Kebour

Dramaturg: Yvonne Gebauer

Solister: Kiria Kares, Asmik Grigorian, Enkelejda Shkosa, Alexey Neklyudov, Roman Burdenko, Joshua Guerrero, Karita Mattila, Hanna Schwarz, m.fl. 

Bartók: Riddar Blåskäggs borg

Premiär 26 juli, besökt föreställning 6 augusti 2022. 

Dirigent: Teodor Currentzis

Regi, scenografi, kostym och ljus: Romeo Castelluci

Koreografi: Cindy Van Acker

Dramaturg: Piersandra Di Matteo

Solister: Mika Kares, Aušrinė Stundytė.

Orff: De temporum fine comodia

Solister: Nadezhda Pavlova, Taxiarchoula Kanati, Frances Pappas, Irini Tsirakidis, Helena Rasker.

 

Mozart: Trollflöjten

Premiär 28 juli, besökt föreställning 6 augusti 2022.

Dirigent: Joana Mallwitz

Regi: Lydia Steier

Scenografi: Katharina Schlipf

Kostym: Ursula Kudrna

Ljus: Olaf Freese

Video: Momme Hinrichs

Dramaturg: Maurice Lenhard

Solister: Tareq Nazmi, Mauro Peter, Brenda Rae, Regula Mühlemann, Michael Nagl, Maria Nazarova, Peter Tantsits, m.fl.

 

Janáček: Katja Kabanova

Premiär 7 augusti 2022. 

Dirigent: Jakub Hrůša

Regi: Barrie Kosky

Scenografi: Rufus Didwiszus

Kostym: Victoria Behr

Ljus: Franck Evin

Dramaturg: Christian Arsani

Solister: Jens Larsen, David Butt Philip, Evelyn Herlitzius, Jaroslav Brezina, Corinne Winters, Jarmila Balážová, m.fl. 

www.salzburgerfestspiele.at

Fler Recensioner från OPERA

Recensioner

Detta är en låst artikel, men som inloggad prenumerant kan du läsa den!

Logga in eller prenumerera för att läsa hela artikeln.

2 oktober 2023

Logga in eller prenumerera för att läsa hela artikeln.

Tristan och Isolde på Teatro de la Maestranza, Sevilla
Elisabet Strids Isoldedebut är den stora behållningen när Teatro de la Maestranza ger sig på Wagners verk, kantat av obefintlig regi och tekniska haverier.

Läs mer

Recensioner

Detta är en låst artikel, men som inloggad prenumerant kan du läsa den!

Logga in eller prenumerera för att läsa hela artikeln.

25 september 2023

Logga in eller prenumerera för att läsa hela artikeln.

The Turn of the Screw på Det Konglige Teater, Gamle scene
I den här uppsättningen hamnar guvernanten – sexualfrustrerad eller inte – markant i centrum tack vare den unga sopranen Clara Cecilie Thomsens enastående fina insats.

Läs mer

Recensioner

Detta är en låst artikel, men som inloggad prenumerant kan du läsa den!

Logga in eller prenumerera för att läsa hela artikeln.

18 september 2023

Logga in eller prenumerera för att läsa hela artikeln.

Titus på Det Kongelige Teater
Scenen är neutral och renskalad, dramat är koncentrerat på den mycket ömtåliga psykologin inom det gamla kompisgänget. Mijnssen har valt att stryka det mesta av recitativen, som ju inte Mozart hann skriva själv, vilket bara är ett plus. 

Läs mer

Recensioner

Detta är en låst artikel, men som inloggad prenumerant kan du läsa den!

Logga in eller prenumerera för att läsa hela artikeln.

16 september 2023

Logga in eller prenumerera för att läsa hela artikeln.

Kronbruden på Verkstan, Malmö Opera
August Strindberg och Siri von Essen lämnade sitt första barn till en änglamakerska. Långt senare skapade Strindberg ett skulddrama, där gärningen dock hålls på armslängds avstånd från honom själv och placeras i bondemiljö. Nu har Malmö Opera förvandlat Kronbruden från operadrama till kammarspel.

Läs mer

Recensioner

Detta är en låst artikel, men som inloggad prenumerant kan du läsa den!

Logga in eller prenumerera för att läsa hela artikeln.

14 september 2023

Logga in eller prenumerera för att läsa hela artikeln.

Gustaf Wasa på Stockholms konserthus
Redan vid sin urpremiär 1786 i kung Gustavs fyra år gamla operahus blev verket den gustavianska erans största succé och kommer under hundra år framåt att ses som Sveriges nationalopera. I år gavs Gustaf Wasa konsertant.

Läs mer

Recensioner

Detta är en låst artikel, men som inloggad prenumerant kan du läsa den!

Logga in eller prenumerera för att läsa hela artikeln.

14 september 2023

Logga in eller prenumerera för att läsa hela artikeln.

Tosca på Teatro de la Maestranza, Sevilla   
Uppsättningen är en tolkning av operan sedd genom den italienske filmaren och författaren Pier Paolo Pasolinis liv och död. Den blir till en reflektion över politikers och maktutövares självpåtagna rätt att bestämma över medborgarnas liv och död.

Läs mer

Recensioner

14 september 2023

Macbeth på Läckö slottsopera
Vad kunde vara en bättre inramning för Giuseppe Verdis tragiska Macbeth än borggården på Läckö? Sören Tranberg har sett årets sommaropera på slottet - två gånger.

Läs mer

Recensioner

Detta är en låst artikel, men som inloggad prenumerant kan du läsa den!

Logga in eller prenumerera för att läsa hela artikeln.

14 september 2023

Logga in eller prenumerera för att läsa hela artikeln.

Dido och Aeneas på Opera på Österbybruk
Henry Purcells miniopera Dido och Aeneas är möjligen den mest spelade av hans musikdramatiska verk i modern tid. Österbybruks uppsättning kan betraktas som en prolog till Drottningholmsteaterns The Fairy Queen senare i sommar.

Läs mer

Recensioner

Detta är en låst artikel, men som inloggad prenumerant kan du läsa den!

Logga in eller prenumerera för att läsa hela artikeln.

14 september 2023

Logga in eller prenumerera för att läsa hela artikeln.

Münchens operafestspel 2023 
Festspelen i München bjöd i år på Lohengrin, Semele och Aida. Erik Graune var på plats för att rapportera till OPERAs läsare.

Läs mer

Recensioner

Detta är en låst artikel, men som inloggad prenumerant kan du läsa den!

Logga in eller prenumerera för att läsa hela artikeln.

16 augusti 2023

Logga in eller prenumerera för att läsa hela artikeln.

Andefabriken på Vadstena-Akademien
Att Andefabriken får sin urpremiär i just Vadstena är en händelse som ser ut som en tanke. Eftersom temat i historien handlar om andevärldar och kapitalism, är steget inte alltför långt till ortens katolska historia.

Läs mer

Recensioner

Detta är en låst artikel, men som inloggad prenumerant kan du läsa den!

Logga in eller prenumerera för att läsa hela artikeln.

14 augusti 2023

Logga in eller prenumerera för att läsa hela artikeln.

The Fairy Queen på Drottningholms Slottsteater
Den nytillträdde musikchefen Francesco Corti har valt The Fairy Queen som sitt första stora uppdrag på teatern. Det är bara att önska och hoppas att man på Drottningholmsteatern får behålla honom mycket länge. 

Läs mer

Recensioner

Detta är en låst artikel, men som inloggad prenumerant kan du läsa den!

Logga in eller prenumerera för att läsa hela artikeln.

7 augusti 2023

Logga in eller prenumerera för att läsa hela artikeln.

Dardanus på Confidencen, Ulriksdals slottsteater
Den franske regissören och barockexperten Gilbert Blin har som så många utländska regissörer hänförts och inspirerats av den säregna magi som omger våra stockholmska slottsteatrar. Hans uppsättning av Dardanus är ett under av glädje och vitalitet.

Läs mer

Recensioner

Detta är en låst artikel, men som inloggad prenumerant kan du läsa den!

Logga in eller prenumerera för att läsa hela artikeln.

25 juni 2023

Logga in eller prenumerera för att läsa hela artikeln.

Lucia di Lammermoor på Teatro alla Scala, Milano
En förutsättning för att dirigera Lucia di Lammermoor på La Scala var för Chailly att få Lisette Oropesa i titelrollen och Juan Diego Flórez som Edgardo. När man hör Oropesa förstår man Chaillys krav: endast det bästa är gott nog på La Scala. 

Läs mer

Recensioner

Detta är en låst artikel, men som inloggad prenumerant kan du läsa den!

Logga in eller prenumerera för att läsa hela artikeln.

25 juni 2023

Logga in eller prenumerera för att läsa hela artikeln.

Ernani på Teatro La Fenice, Venedig
Många menar att Ernani är den första riktiga Verdioperan, en opera som förenar både de dramaturgiska och musikaliska stilmedel som kännetecknar och utgör kärnan i Verdis operaskapande. Operan hade sin urpremiär på just La Fenice i Venedig 1844.

Läs mer

Recensioner

Detta är en låst artikel, men som inloggad prenumerant kan du läsa den!

Logga in eller prenumerera för att läsa hela artikeln.

25 juni 2023

Logga in eller prenumerera för att läsa hela artikeln.

Silent Zone på Malmö Opera 
I tre rum och kök utspelar sig kammaroperan Silent Zone med musik och libretto av danska Louise Alenius. Det är ett verk som uttrycker erfarenheter och känslor kring ett svårt ämne som ofta skapar tystnad: sexuella övergrepp inom familjen, incest. 

Läs mer

Recensioner

Detta är en låst artikel, men som inloggad prenumerant kan du läsa den!

Logga in eller prenumerera för att läsa hela artikeln.

25 juni 2023

Logga in eller prenumerera för att läsa hela artikeln.

Det var en gång på Grand Hôtel på Göteborgsoperan
När ljudfilmen slog igenom med Jazzsångaren 1927 innebar det en explosion av musik- och operettfilmer. Och det är också själva ramhandlingen för Göteborgsoperans uppsättning av Paul Abrahams lustspelsoperett Det var en gång på Grand Hôtel.

Läs mer